Bio: Nånting måste gå sönder

Foton copyright (c) Ida Lindgren/TriArt Film

En av min karriärs lustigaste upplevelser var när jag häromåret satt i Spegelns foajé och väntade på att någon film skulle börja, och det kom in ett par i 30-årsåldern. Killen plockade upp senaste numret av Nya Upplagan ur ett ställ, började läsa – och efter en stund började han att skratta. Tjejen undrade vad han skrattade åt, så då läste han högt. Det var min recension av POJKTANTEN. Jag gav mig inte till känna, men det var hur roligt som helst att sitta där och höra på högläsningen och se paret frusta av skratt – och därefter undra vem i helvete det var som skrivit den där recensionen.
POJKTANTEN var ju en film som på sina håll fick väldigt bra kritik – men som i realiteten egentligen var fullkomligt osebar. En löjeväckande pretentiös amatörfilm.

Nu är dess regissör Ester Martin Bergsmark tillbaka med en ny långfilm; NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER, baserad på Eli Levéns bok ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” – en roman med en fullkomligt hopplös titel. Filmen visades på BUFF, där jag missade den, och veckan därpå missade jag även den ordinarie pressvisningen, eftersom den placerats samtidigt som CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Således såg jag filmen under premiärhelgen – och eftersom Ester har namnsdag idag, är det ju passande att jag knackar ner min recension just idag.

Även NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER har fått besynnerligt bra kritik. Den anses vara ”viktig” och ”angelägen”. Det brukar heta så när det handlar om HBTQ. Saga Becker spelar Sebastian, som vill bli Ellie. Sebastian bor tydligen tillsammans med en lesbisk tjej som heter Lea (Shima Niavarani), en redig knuda. Lea har blivit kär och är därför av någon anledning förvirrad och upprörd och har därför svinat ner lägenheten, så Sebastian får diska och städa.  När Sebastian senare går ut och pissar mot en klippa träffar han Andreas (Iggy Malmborg). Andreas pissar och sedan spyr han, och då blir Sebastian kär i honom. De två springer iväg och snattar folköl på 7-Eleven och sedan går de hem till Andreas och äter ostmackor, Andreas trampar på en Knasentidning, och sedan somnar han.

Sebastian och Andreas fortsätter att träffas. ”Jag är inte bög!” säger Andreas och så har han sex med Sebastian. De går på bögklubb och följer med en fet, medelålders man hem, dricker champagne och binder fast honom och snor hans hushållsassistent. Sedan blir det fnurror på tråden och självdestruktivt och Sebastian stalkar Andreas och grejor.

Nej, den här filmen är inte viktig och angelägen. KANONERNA PÅ NAVARONE är en viktig och angelägen film, den visar vikten av att förstöra fiendens kanoner. Och MIN STORA KÄRLEK är en överviktig film. Precis som fallet var med POJKTANTEN är NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER en ren amatörproduktion. Estetiskt sett ser stora delar av filmen ut som tragisk, svensk amatörporr från tidigt 90-talet. I synnerhet när de sitter i sunkiga kök med mycket disk och pratar stolpigt om ingenting alls. Saga Becker och Iggy Malmborg är bra i sina roller, medan vissa andra; i synnerhet Shima Niavarani och en gubbe på Sebastians jobb, är totalt värdelösa. Dialogen känns konstruerad, ibland pretentiös på ett gymnasialt sätt, och ofta leder den ingenstans – liksom många scener. Den destruktiva Sebastian/Ellie blir alltmer osympatisk, och slår en flaska i huvudet på en kille, och Andreas vill att Sebastian ska skära honom; ”Det känns så jävla skönt!”. En äldre afrikansk kvinna dyker upp och säger att de sitter på en stor hög skräp.

Två av mina kompisar såg NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER. Båda berättade om en scen som fick den unga BUFF-publiken att rygga tillbaka och utsbrista ”ÖRRRRK!”. Tydligen är det någon som pissar på Sebastian i en scen. Jag var alltså förvarnad och satt och väntade på detta – men en detalj i scenen var jag inte förberedd på – att en av de inblandade är en av mina gamla vänner: Carl-Michael Edenborg! Jag höll på att trilla av fåtöljen. Jösses! Just den här scenen, som utspelar sig på en dekadent bögklubb, ser ut att vara plockad ur en helt annan film. Det är suggestivt, nästan surrealistiskt, filmfotot är plötsligt mycket bättre, och själva pissandet visas i slowmotion – och det ser nästan ut som något av Nigel Wingrove. Om nu Wingrove skulle få för sig att filma golden showers på en bögklubb.

Nour El-Refai från FROSTBITEN dyker oväntat upp i en roll så minimal att hon närmast är att betrakta som statist. Rollfiguren Lea försvinner tidigt ur handlingen som om hon helt glömts bort.
Av någon anledning är filmen textad på engelska. En gravid tjej omtalar det kommande barnet som en ”hen” – vilket översätts med ”it”. Vilken med all tydlighet visar hur bängt det blir när folk använder ordet ”hen” som substantiv. Om man nu tvunget måste använda ordet ”hen” är det förstås enbart ett ersättningsord för ”honom eller henne” eller ”han eller hon”, inget annat. En gästkrönikör i City lyckades skriva ”henen”, vilket är en prestation. Det skulle tydligen vara ”hen” i bestämd form singular.

Okej, vad sätter jag för betyg på det här? Nej, jag gillade ju inte filmen, och jag kommer aldrig någonsin att se om den. Men den är inte tillräckligt dålig för att sågas. Så det blir så här:

(Biopremiär 28/3)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js