söndag 16 februari 2014

Bio: Only Lovers Left Alive

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
STRANGER THAN PARADISE. DOWN BY LAW. MYSTERY TRAIN. DEAD MAN. GHOST DOG. BROKEN FLOWERS. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt inte sett en enda film av Jim Jarmusch. Nix. Inte en enda. Jag har aldrig någonsin lockats att se dem - däremot har jag alltid irriterat mig lite på Jarmusch själv. Ett par av hans filmer har jag haft stående osedda på hyllan i flera år - tills jag sålde dem.
Kanske borde jag låtit bli att se Jim Jarmuschs senaste film - enbart för att kunna fortsätta att kokettera med att aldrig ha sett hans filmer. Men nu såg jag den - det handlar trots allt om en genrefilm och den verkade intressant. Jag missade pressvisningen, så jag såg den på en hyfsat välbesökt ordinarie visning. Det är inte varje dag man går på bio och ser en vampyrfilm - och hela publiken utgörs av vuxna människor.
Vore jag 25 är det mycket möjligt att jag älskat den här filmen, eller åtminstone tyckt mycket, mycket om den. Tom Hiddleston, som spelar den åtskilliga sekel gamla vampyren Adam, ser ut att ha klivit ut ur Neil Gaimans Sandman. Han är musiker, samlar på gitarrer och det förekommer massor av elgitarrfetischism. Nu är jag inte 25, men här finns fortfarande mycket som tilltalar mig. ONLY LOVERS LEFT ALIVE påminner en hel del om europeisk genrefilm från 1970-talet. Jag tänker på italiensk- och fransk film. Här finns vissa drag av Jean Rollin: det långsamma, vemodiga, melankoliska. Jag tänker på den sorgsne vampyrkungen som dystert sitter på en kyrkogård i Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE, spelar flygel och vet att vampyrernas era är över.
Adam och Eve (Tilda Swinton) har älskat varandra i flera hundra år, men för att inte tröttna på varandra låter de ibland bli att träffa varandra under längre perioder - ett par decennier, kanske var det till och med sekel? Nu är det dock dags för en återträff. Eve bor i Tanger och glider runt i tomma, mystiska gränder; Adam bor i Detroit. De här två vampyrerna har lagt av med att bita människor - eller zombier, som de kallar levande människor. Istället har de kontakter på sjukhus och de förses med blod. Ibland dyker den uråldriga vampyren Marlowe (John Hurt) upp, en dyster herre som har kvar en flaska med det allra sista helt rena blodet, eller vad han nu kallade det.
Långt om länge hamnar Eve i Adams lägenhet i Detroit - men då dyker plötsligt Eves lillasyster Ava (Mia Wasikowska) upp. Hon är ung och vild och ställer till det, eftersom hon inte kan låta bli att bita ihjäl människor.
ONLY LOVERS LEFT ALIVE är en väldigt snygg film. Den har dessutom ett coolt soundtrack. Ibland blir dialogen lite väl banal, närmast löjeväckande, när vampyrerna beklagar sig över hur zombierna har misskött den här planeten. Liksom gammal Eurohorror är tempot långsamt, väldigt långsamt, och stora delar av filmen händer det absolut ingenting - vilket liksom är poängen. Jag gillar till exempel långsamma Jess Franco- och Jean Rollin-rullar där det inte händer så mycket, men i Jim Jarmuschs fall blir det kanske lite väl långsamt, eftersom hans film varar hela två timmar och tre minuter - och inte 80 minuter, som 70-talsfilmerna. Jag associerar även till Tony Scotts BLODSHUNGER med Catherine Deneuve och David Bowie.
Den som förväntar sig en skräckfilm lär vi gruvligt besviken. Vampyrerna till trots är detta ingen spänningsfilm. Det är meningen att filmen ska vara romantisk, men till skillnad från en del andra kritiker tycker jag inte att den är det. Men det är en rätt bra film - men så gillar jag ju sådant här.
  






(Biopremiär 14/2)

-->



2 kommentarer:

ctail sa...

Jag tar detta som ett tillfälle att flika in att ingen vampyrfilm jag sett gått upp mot Ferraras THE ADDICTION (och ingen disputationsfest jag bevistat gått upp mot den i filmens final), fast jag kan mycket väl tänka mig att du inte alls håller med. ONLY LOVERS låter som att den kanske kan ha något gemensamt med den, men den enda Jarmuschfilm jag hellre velat se slut än att falla i sömn är nog MYSTERY TRAIN.

Pidde Andersson sa...

Jag har inte sett THE ADDICTION sedan den kom och minns inte vad jag tyckte om den, men på 90-talet brukade jag hävda att jag var Abel Ferrara-fan, så det är möjligt att jag gillade den. Känner dock inte för att se om den och ta reda på vad jag tycker.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx