Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Som bekant brukar jag ofta beklaga mig över att alldeles för många filmer nuförtiden är åt helsike för långa – två-tre timmar. Och jag klagar på alla dessa dramer och smala filmer som är så långsamma, att de oavsett spellängd känns som tre, fyra, fem timmar. Eller en vecka.
… Men sedan finns det ju de filmer där jag gladeligen accepterar långsamheten, där den liksom är själva poängen. Som i Jean Rollins vampyrfilmer. Och som i NEBRASKA.
Alexander Paynes förra film; THE DESCENDANTS (2011), var bra – men långtifrån lika bra som den fantastiska SIDEWAYS. Med NEBRASKA tycker jag att Payne är tillbaka till samma nivå som SIDEWAYS – kanske beroende på ett likartat tema; en roadmovie om två män.
”Nebraska” må vara Bruce Springsteens bästa platta; åtminstone tyckte jag det en gång i tiden, jag har inte lyssnat på Springsteen på decennier, men vad jag vet har Paynes film inget med den plattan att göra. Dock är stämningen densamma. 78-årige Bruce Dern, som tilldelades skådespelarpriset i Cannes förra året, är den alkoholiserade och förvirrade Woody Grant, som tror sig ha vunnit en miljon dollar i ett lotteri. Nu har han inte det – vinstbrevet är reklam som Woody feltolkat. Han bor i Billings, Montana; delstatens största stad, men som mest känns som, tja, Kävlinge, och eftersom Woody inte litar på det amerikanska postverket, tänker han hämta ut sin vinst personligen – och promenera till Lincoln i Nebraka, och lotteriets kontor. Filmen börjar precis som FIRST BLOOD: Woody kommer gående längs en tradig väg och stoppas av en polisbil.
Will Forte spelar Woodys son David, som motvilligt låter sig övertalas att köra sin gamle farsa till Lincoln – Woody vill absolut inte gå med på att brevet är bluff; att det bara är reklam. På vägen till Nebraska stannar de över i den lilla hålan Woody växte upp i och där han träffade sin fru Kate (June Squibb). De besöker Woodys bror Ray (85-årige Rance Howard) och dennes familj och släktingar, och även Kate och Davids bror Ross (Bob Odenkirk) kommer dit.
Stacy Keach, som hunnit bli 72, spelar den bufflige Ed Pegram, som Woody inte träffat på evigheter och en gång i tiden drev de två en bilverkstad tillsammans. Woody hävdar att Ed stal en bil och en kompressor av honom, Ed påstår att han lånade ut en massa pengar till Woody, och nu när han är miljonär kan han ju betala tillbaka. Ryktet om att Woody är miljonär sprids snabbt och det spelar ingen roll vad David säger till folk.
Tonen i NEBRASKA är lågmäld och lite vemodig – men det är ett drama som genomsyras av en humoristisk ton. Ibland är filmen oerhört rolig och jag skrattade högt. Jag associerar till gamla westernteman; till westernromantik – två kumpaner som rider över vidderna, på jakt efter något, och på vägen träffar kufar i gudsförgätna hålor där tiden stått stilla. Jag tänker även på THE STRAIGHT STORY; David Lynchs kanske bästa film.
Det svartvita fotot är väldigt tjusigt och miljöerna är rollfigurer och en del av berättelsen även de. De ödsliga fälten och åkrarna, småstädernas husfasader. Payne verkar fascinerad av skyltar; det förekommer många – antar jag – autentiska skyltar i filmen; butiker, krogar, hotell, och människorna verkar medvetet placerade så att man tydligt ska kunna se dessa skyltar. Men det är bara min gissning. Småstäderna är trista, befolkningen har antagligen levt rätt trista liv, men de verkar ändå ha hållit hoppet uppe. Det här är en skiva Americana, och det är väl så här det ser ut och går till i större delen av USA.
Dialogen är korthuggen och sparsmakad, gubbarna på vischan säger inte mer än nödvändigt, vilket leder till flera komiska replikskiften. Här kan man jämföra med en annan av helgens premiärfilmer; EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY. Där samlas en massa människor, främst kvinnor, i en kåk på vischan – och de babblar oavbrutet; de är neurotiska och skriker och bråkar. Nu är förvisso EN FAMILJ skriven av en man, men det är symtomatiskt; filmer om medelålders kvinnor som gör saker tillsammans brukar alldeles för ofta bestå av gafflande, hat och livslång avundsjuka, medan dramer om medelålders män ofta är lågmälda, manligt kärva, och drivna av något slags outtalad hederskodex.
NEBRASKA är nominerad till sex Oscars och bara i de tyngsta kategorierna: bästa film, regi, originalmanus, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, och filmfoto. Filmen är väl värd dessa priser. Det figurerar en del andra figurer i filmen som också är väl värda att prisas – som de två smällfeta och askorkade bröderna Bart och Cole, som bara måste ses.
En liten film om en kille som försöker förstå den farsa han aldrig riktigt känt – och en film som visar sig vara en av årets absolut bästa. Du begår ett stort misstag om du inte ser den här.
(Biopremiär 28/2)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 