Foton copyright (c) Memfis Film/Peter Widing
På 1990-talet gick det en tjusigt tecknad serie i Seriemagasinet som hette Maggan. Den tecknades av en som hette Maria Blom – och ett tag inbillade jag mig att det var denna Maria Blom som gått och blivit filmregissör. Några nya serier av henne var det längesedan jag såg. Men tydligen är det en helt annan Maria Blom som gör film. Tror jag!
Maria Bloms första film var MASJÄVLAR, som kom 2004. Den blev visst en förhållandevis stor biosuccé. Fast jag tillhör inte de som såg den. Numera ser och recenserar jag allt som går upp på bio, oavsett om jag är speciellt intresserad eller ej, men det gjorde jag inte 2004. MASJÄVLAR hade en trist trailer och de klipp ur filmen som visades på TV var trista. Jag blev inte det minsta lockad att se filmen, och jag har heller inte sett den på TV eller DVD. Därefter gjorde Blom NINA FRISK och FISHY, som jag inte heller sett – FISHY har jag inte ens hört talas om.
I HALLÅHALLÅ spelar finskan Maria Sid den osäkra Disa; överviktig, lite bortkommen, ensamstående med två barn, fortfarande kär i sin före detta man, och hon trivs inte alls i Falun, dit hon flyttat från Stockholm och på vars lasarett hon arbetar. Disa traskar omkring i snön, gillar visst att skrika ut sin frustration, och hon blir förvirrad när exet dyker upp och berättar att hans nya kvinna är gravid. Johan Holmberg spelar en snubbe som varit gift fyra gånger och har sju barn, och Disa försöker lägga in en stöt på honom. Sjukhuspersonalen – Ann Petrén spelar en av sköterskorna – hotas med uppsägning. Det dyker upp en ny patient; en folkilsk kärring som spottar efter folk och som ingen vet vem hon är. Disa börjar även att träna kampsport; hon går en självförsvarskurs och skrämmer de andra när hon agerar för våldsamt.
HALLÅHALLÅ; det är så Disa hälsar på alla, ska vara något slags komedi, en dramakomedi, gissar jag. Under pressvisningen hörde jag några kvinnor i övre medelåldern; åtminstone en, skratta emellanåt. Själv skrattade jag inte alls. Maria Blom står även för manus, och det här är bara en lång rad scener staplade på varandra. Ibland försvinner den röda tråden och ingenting verkar leda någonstans. Det här bara håller på. Filmen står och trampar vatten och den känns evighetslång även om den bara varar 98 minuter.
Den här Disa ger inte intryck av att vara helt frisk – hon är labil och känns snarare lite obehaglig än rolig. De övriga rollfigurerna är även de mer märkliga och jobbiga, än roliga. En kvinna som ska vara pigg, glad och skojig känns mest påfrestande. Slutscenerna är märkligt bisarra. Synd att jag inte kan redogöra för dem här.
Estetiskt är HALLÅHALLÅ inget att skriva hem om. Statiskt filmfoto. Nästan inga kamerarörelser. Trist, naturalistisk färgskala. Å andra sidan fångar bilderna den skildrade tristessen perfekt.
Skittråkig film. Dock inte tillräckligt dålig för att den ska avfärdas helt.
(Biopremiär 7/2)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 