Foton copyright (c) Folkets Bio
Någon gång i början av 1980-talet, jag var nog högst 14-15 år, fick jag en roman i julklapp av mormor och morfar. ”Asfaltblomman” av Antti Jalava. Det vetefan varför de valde just den här – som de dessutom hittat på någon rea. Antagligen trodde morfar att det var något hårdkokt och associerade till storstadsdjungeln. Boken handlade visst om finska, identitetskrisande invandrare på en biltvätt i Stockholm. Jag läste den aldrig.
1981 kom den finska romanen ”Betoniyö” av Pirkko Saiso. Den verkar inte ha översatts till svenska, men jag tycker mig se en linje här i den finska litteraturen ca 1980: asfalt och betong.
Nu har jag sett BETONGNATT, Pirjo Honkasalos filmatisering av Saisos bok.
Ja, jävlar.
Finskare än så här blir det inte! BETONGNATT är finskare än finsk! Det här är så finskt att det blir parodiskt. Om det inte vore för att filmen vara i 96 minuter (som känns som två veckor) hade jag tagit det här för en sketch. En träffande drift med finsk film.
Simo (Johannes Brotherus) är en fjortonåring som bor i en betongförort till Helsingfors. I den fula lägenheten med flagnande tapeter bor även hans storebror Ilkka (Jari Virman), som tydligen ska in på kåken, och deras kedjerökande morsa (Anneli Karppinen) som hela tiden kokar kaffe. Tvärs över gården bor ”den jävla bögen” som kommit hem efter att ha varit utomlands.
Eftersom detta är en finsk film börjar den med att de två bröderna endast iförda kalsonger halvligger i en soffa och röker. Morsan ropar på dem – kaffet är färdigt. Men de går inte ut till henne i köket, de fortsätter att röka. Morsan ropar igen: kaffet är färdigt! Men innan de dricker kaffe ska de först skojslåss. Hårdingen Ilkka tycker att den veke Simo slåss mesigt.
Simo går ut för att köpa öl. Han och en kompis bestämmer sig för att bada. De poserar nakna och strajkar härliga poser på en gammal lyftkran i hamnen, eller vad det nu var.
Jaha, och vad händer sedan? Nja, de drar väl mest omkring. Det är inte natt hela tiden. Ibland är det dag. Men det är ingen större skillnad. Morsan hoppar in i en taxi och far iväg. Kanske har hon ett ligg, enligt sönerna. Simo nekas köpa öl på en uteservering. Då blir han vresig. Ilkka får en brud att kravla på alla fyra på den gyttjiga marken och visa röven för honom, men när hon gör det, reser han sig och går. Simo ligger på rygg i en sandlåda, det regnar och han gör ”sandänglar”. Tror jag. Den Jävla Bögen förekommer igen. Det slutar dramatiskt och segt saliv blåser för vinden.
Här är lite exempel på repliker:
”Hämta en öl!”
”Kaffet är klart!”
”Vi måste köpa öl.”
”Hämta brännvin!”
”Kaffet kallnar ju!”
”Kan jag få en slurk öl?”
”Jag snodde morsans cigarretter.”
”Ja, jag har ofta slagit kvinnor. Man ska slå kvinnor.”
”Jag har satt på nytt kaffe.”
… Fast oftast säger rollfigurerna ingenting.
Filmen är i svartvitt. Det blir liksom mer betong och natt då. En drömscen alldeles i början är väldigt tjusig, med undervattensfoto och ett tåg som åker av en bro, och här och var är det väl rätt snyggt. Om man gillar gamla stålkonstruktioner, industrianläggningar och betongkomplex. Det ser ibland ut som en rysk stumfilm.
Men mest ser det finskt ut.
Jag tyckte bäst om en groda som är med i en scen.
Det är förstås Sveriges minst folkliga filmdistributör; Folkets Bio, som skickar ut filmen, och de beskriver den bland annat så här: ”känslomässigt knockande film om vad vi ger vidare till nästa generation”. Själv vill jag inte föra BETONGNATT vidare till någon ny generation. Och då har jag ändå varit med och finansierat filmen med mina skattepengar, eftersom Svenska Filminstitutet är samproducent.
Specialbetyg:
(Biopremiär 21/2)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 