torsdag 23 januari 2014

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox
Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.
Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.
Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.
En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.
Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.
Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?
Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.
Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.







(Biopremiär 24/1)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx