Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som … får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.

Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.

Trodde de.

Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!

Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.

På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, ”vanlige” John (som trots att han är ”vanlig” bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina ”svåra” romaner. Selma och Nils blir ett par – men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?

Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker – hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling – men det är det enda.

KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra ”kulturella” pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord – som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.

Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma – eller någon av de andra – och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. ”Jag tror att han är den rätte!” utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.

Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: ”Min roman har endast sålts i sju kopior.” Kopior? Javisst, på engelska heter det ”copies” – men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?

(Biopremiär 17/1)