onsdag 15 januari 2014

Bio: Bluebird

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tycker du att du lever ett fullkomligt fantastiskt liv? Stiger du upp ur sängen med ett leende? Har du ett givande jobb och kul vänner? Skiner solen och kvittrar fåglarna? Vill du i egenskap av kulturbög råda bot på detta och även du få ta del av riktigt grå tristess? Då är det bara att bege sig till närmaste biograf med smalt utbud!
Lance Edmands BLUEBIRD är en amerikansk independentfilm, delvis producerad av Svenska Filminstitutet (Varför?!) och Film i Väst (Varför?!), som kastar oss in i en värld vi helst vill slippa. Detta drama utspelar sig någonstans i nordöstra USA; de pratar om att åka ner till Bangor, och som alla Stephen King-vänner vet, ligger Bangor i Maine. Inte nog att det är mitt i vintern, denna vinter är extra urjävlig och det hotas med tjugo minusgrader.
I en lång scen skildras utförligt hur sopor kastas i en container.
I en sketen liten håla i denna urjävliga vinter bor ett gäng glåmiga och nariga människor. Lesley (Amy Morton) kör skolbuss och efter att hon parkerat bussen för dagen ser hon att en liten fågel flugit in och satt sig på ett av sätena. Detta gör att hon distraheras - och missar en ensam liten kille som inte klivit ur. Nästa morgon hittar Lesley den kraftig nerkylde grabben, som skickas till sjukhus - han ligger tydligen en grad över döden.
Grabbens unga mor är singel, gillar att sjunga karaoke, hinkar sprit och stoppar i sig piller. Hennes mor, grabbens mormor, är ordentlig och ser efter de båda. Lesleys make (John Slattery) har problem på sitt jobb; ett sågverk eller vad det nu är. Det ser inte bättre ut än att många av de anställda kan tvingas gå. Parets tonåriga dotter (Emily Meade) skolkar från skolan för att åka snöskoter med sin kille.
Eländes elände.
Det går inte att klaga på skådespeleriet här. BLUEBIRD är synnerligen välspelad och allt känns realistiskt, närmast dokumentärt. Men varför ska jag titta på det här? Filmen är makalöst långsam, den går närmast i slow-motion. Vi har ett par plusgrader i Malmö just nu och det är illa nog. Jag har inte lust att sitta i en biosalong och titta på snoriga, bleka människor som huttrar om kring i dussintals minusgrader och pratar om hur miserabla och trista liv de har.
Filmfotot är självklart grått och grynigt. Jag engagerades inte av rollfigurerna eller handlingen. Det här är en väldigt, väldigt tråkig film. Jag kryp ihop i biofåtöljen, huttrade lite och tänkte på annat.








(Biopremiär 17/1)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx