torsdag 27 juni 2013

Bio: Tyskungen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Here we go again ...
Ännu en svensk deckare, ännu en svensk TV-film som visas på stor duk, ännu en totalt ointressant och slätstruken dussinprodukt.
Jag har nämnt det åtskilliga gånger tidigare, men jag läser inte svenska deckare, jag har aldrig läst något av alla de där deckardrottningarna. Jag har sett några filmatiseringar och de har liksom inte lockat mig att plocka upp böckerna. Tvärtom. För mig är Camilla Läckberg bara ett namn  skvallerpressen.
TYSKUNGEN, i regi av Per Hanefjord, bygger på en bok av Camilla Läckberg. Läckbergs hjältinna heter visst Erica Falck (Troligen inte släkt med Johan Falk) och är framgångsrik författarinna. I några tidigare filmatiseringar, som jag inte sett, spelades Erica av Elisabeth Carlsson. Numera görs hon av Claudia Galle Concha. Hon ser inte precis ut som en biohjältinna, den här Erica Falck ser snarare ut som någon som sitter i kassan på Hemköp. Eller som vaktar sin unge medan denne gungar på en lekplats. Ericas snubbe är en polis som spelas av Richard Ulfsäter. Han har skägg.
Någon berättade att en anledning till att dessa deckardrottningar säljer så bra, är för att de innehåller så mycket vardagliga inslag de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Därför släpar Erica Falck runt på en bebis under större delen av filmen. Vardagligt, joså, coolt och passande i en thriller, nej!
I TYSKUNGEN omkommer Ericas föräldrar i en spektakulär bilkrasch (där rök budgeten). Vid boupptäckningen upptäcker Erica att morsan burit på mörka hemligheter - hemligheter som går ända tillbaka till Nazityskland. En mystisk man klampar in i hemmet och påstår att han är Ericas okände bror. Erica slänger ut honom - och kort därpå hittas mannen mördad. Erica börjar luska i mordet och reder ut intrigtrådar om norrmän och nazister och oplanerade barn. Då och då dyker det upp mystiska män och kvinnor, och eventuellt är Ericas liv i fara. Och hela tiden har hon bebisen under armen.
Hanefjords film överraskar med en rad gamla fina skådespelare, som Per Myrberg, Lennart Jähkel och främst Jan Malmsjö; det är alltid trevligt att se den sistnämnda, och han skänker en viss tyngd åt det här. Även Amanda Ooms medverkar. Men i övrigt är det här ännu en svensk deckare gjord efter standardmall 1A. Filmfotot är platt och oinspirerat, hantverket rent allmänt är platt och oinspirerat, regi och dialog är platt. Claudia Galle Concha är alldeles för trist och charmfri i huvudrollen. I vanlig ordning har man smetat på standardiserad filmmusik, som ligger som en sövande blöd handduk över anrättningen. Tempot är saggigt, spänningen obefintlig.
Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio.







(Biopremiär 28/6)





onsdag 26 juni 2013

Bio: Dumma mej 2

Bilder copyright (c) UIP Sweden
Väldigt många tyckte att den nu tre år gamla DUMMA MEJ var en osedvanligt lyckad, animerad film. Till stora delar var den det. Fast jag hade förstås invändningar. Jag gillade att filmen handlar om en superskurk som bara går omkring och är ond. Men självklart kom det inte som en överraskning att Gru, superskurken, visar sig vara jättesnäll innerst inne. Han blev fosterfar till tre små rara flickor och på slutet av filmen blev det sådär äckligt sentimentalt när det hivades ut moralkakor.
Eftersom DUMMA MEJ blev en stor framgång kommer här föga oväntat en uppföljare med den föga oväntade titeln DUMMA MEJ 2. Och föga oväntat är filmen lite svagare än originalet. Det verkar ju vara en oskriven regel att det ska vara så. Utom i fallet James Bond.
Just James Bond verkar manusförfattarna ha sneglat speciellt mycket på den här gången - på gott och ont. En ny superskurk är i faggorna och en dag anländer en kvinnlig agent till Grus hem. Hon och hennes organisation behöver Grus hjälp - i egenskap av tidigare superskurk sitter förstås Gru inne med alla kunskaper om hur en sådan funkar.
Som så ofta är fallet nuförtiden verkar filmskaparna; Pierre Coffin och Chris Renaud, vilka även gjorde ettan, blanda ihop action med komedi. Det är alldeles för mycket action i DUMMA MEJ 2. En massa James Bond-röj mest hela tiden. Och det blir hyfsat jobbigt i längden.
Tack och lov är minionerna tillbaka; Grus små märkliga medhjälpare, och dessa är ju skojiga. Under eftertexterna dyker de upp i ett inslag som är roligare än själva filmen. Jag ser här att en film enbart om dessa lustiga figurer nu är i pre-production.
Animationstekniskt finns här inget att anmärka på. Det är snyggt, slickat och figurdesignen är bättre än standardmåttet. Filmen är i 3D, men av det märks som vanligt inte så mycket.
Tyvärr pressvisades filmen bara i den svenskdubbade versionen. Henrik Dorsin gör Gru, men jag får som alltid en känsla av att mycket går förlorat i de här vissna dubbningarna. I den engelska version står bland andra Steve Carell, Kristen Wiig och Ken Jeong för rösterna. Jag antar att jag får ta och se om filmen på engelska för att kunna ge ett helt rättvist omdöme.

UPPDATERING 3/7: Nu har jag sett filmen på engelska och inte helt oväntat var det en betydligt trevligare upplevelse. I synnerhet Kristen Wiig tillför mycket; den kvinnliga agenten får plötsligt personlighet och är jättekul, och är inte längre bara en brud som pratar stockholmska. Vidare finns det ett flertal engelska ordvitsar och annat som försvunnit i den svenska dubbningen.
Det var intressant att se DUMMA MEJ 2 med en vanlig publik och inte bara en handfull kritiker. Visningen jag var på var fullsatt. Publiken skrattade mest hela tiden och i synnerhet åt minionerna, och det smittade förstås av sig på mig. Större delen av publiken var vuxen. Varje gång lillflickan Agnes sa något gulligt utbrast tjejerna i publiken "Ååååååh!".
Filmen blev kanske inte bra nog för att jag ska höja det ursprungliga betyget, men nu är filmen klart godkänt. 






(Biopremiär 26/6)






tisdag 25 juni 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Matheson

På 1990-talet samlade jag på den gamla trevliga kioskboksserien Kalla Kårar. En bok var svårare att hitta än de andra. Nummer 31. "Varulvarnas natt". Till slut hittade jag den och köpte den för rätt dyra pengar. Sedan dessa har jag sett den till salu åtskilliga gånger, oftast för en femma eller en tia. Den var visst inte så ovanligt när allt kom omkring.
Jag var oerhört nyfiken på "Varulvarnas natt", eftersom det var en mycket berömd roman jag läst mycket om i utländsk press. Författaren var Richard Matheson och originaltiteln löd "I am Legend". Vänta nu här! utbrister vän av ordning. Det finns väl inga varulvar i "I am Legend"? Nej, just det. Den som satte den svenska titeln måste ha varit full. Boken handlar snarare om vampyrer, medan de i filmatiseringarna är något slags mutanter.
Richard Matheson började skriva för film, TV och tidskrifter i slutet av 1950-talet. Hans roman "The Shrinking Man" blev filmen THE INCREDIBLE SHRINKING MAN, som på svenska hette I SKRÄCKENS KLOR (?!). Han skrev avsnitt till TV-serier som WANTED: DEAD OR ALIVE och HAVE GUN - WILL TRAVEL, och 1960 inledde han sitt fruktbara samarbete med Roger Corman. Matheson skrev manusen till de flesta av Cormans Edgar Allan Poe-filmer, och började med HOUSE OF USHER (GÄST I SKRÄCKENS HUS i Sverige). THE PIT AND THE PENDULUM, TALES OF TERROR och THE RAVEN följde.
Under den här perioden skrev han också manusen till Jules Verne-rafflet MASTER OF THE WORLD och Jaques Turneurs THE COMEDY OF TERRORS, men framför allt låg han bakom en rad berömda och inflytelserika avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. Bland dessa hittar vi "Nightmare at 20,000 Feet", som senare filmades på nytt till TWILIGHT ZONE - THE MOVIE; det är den där storyn om monstret som äter upp en flygplansvinge. Ett annat TWILIGHT ZONE-avsnitt är "Steel" som häromåret blev långfilmen REAL STEEL, och till 80-talsversionen av serien filmatiserades "Button, button", vilken i sin tur blev den usla långfilmen THE BOX, som kom 2009.Matheson skrev även för THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och STAR TREK.
 1964 filmades "I am Legend" för första gången. Den var en inte alltför lyckat italiensk produktion med titeln THE LAST MAN ON EARTH och Vincent Price innehade huvudrollen. Nästa version kom 1971, då Charlton Heston var THE OMEGA MAN i en kultklassiker som i Sverige hette DEN SISTE MANNEN. 2007 kom den tredje versionen, den vissna I AM LEGEND med Will Smith.
Det verk Richard Matheson bör vara stoltast över, är Steven Spielbergs TV-film DUELLEN från 1973, Matheson skrev manus byggt på sin egen novell. Detta är fortfarande en otroligt spännande film - jag såg om den härommånaden.
Bland övriga alster hittar vi THE LEGEND OF HELL HOUSE, Dan Curtis' utmärkta TV-film DRACULA med Jack Palance, den i USA omhuldade TV-filmen TRILOGY OF TERROR, det romantiska dramat NÅGONSTANS I TIDEN med Christopher Reeve, HAJEN 3 (Oj!), och 2005 filmatiserade Tobe Hooper Mathesons novell "Dance of the Dead" - och för manuset stod sonen Richard Christian Matheson.
Richard Matheson gick bort den 23:e juni, 87 år gammal.
Han var en legend.
RICHARD MATHESON
1926 - 2013
R.I.P.
 






söndag 23 juni 2013

Bio: Man of Steel

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ta dig en stol och sätt dig i soffan, så pratar vi om Stålmannen en stund, du och jag. Fast den minnesgode kommer ihåg att det inte var sådär jättelängesedan jag senast pratade om Stålmannen - förra sommaren skrev jag den här texten om superhjälteserier på 1970-talet. Men nu är ju en ny Stålmansfilm bioaktuell, så det blir allt till att skriva lite mer om karln.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Stålmannen. Visst köpte jag några tidningar som barn, men jag tyckte att de var rätt tråkiga. Delvis berodde de på att dåtidens Stålmanstecknare, främst Curt Swan, tecknade väldigt träigt - i synnerhet jämfört med till exempel Jim Aparo och Dick Giordano på Läderlappen, eller Johnny Romita, Gil Kane och de andra på Spindelmannen. Men det berodde nog även på att Stålmannen är en tråkig seriefigur - han må ha varit den första superhjälten (dock inte den första seriefiguren som bar trikåer och mask, den äran har Fantomen), först publicerad i Action Comics nummer ett i juni 1938, men det gör honom inte roligare.
Problemet med Stålmannen är förstås att han och hans alter ego Clark Kent är två träbockar, och dels att han som superhjälte är för mäktig. Han kan allt, ingen rår på honom. Man tvingades hitta på kryptoniten för att kunna försvaga honom, men det är egentligen rätt krystat. Det är svårt att skapa spänning och engagera när hjälten inte kan skadas. På 70-talet mötte Stålmannen Spindelmannen i en fläskig fajt, men det är ju som att låta Bruce Lee slåss mot ett spädbarn.
Till Sverige kom Stålmannen 1940, först som Titanen från Krypton i Jules Verne Magasinet, och ett par månader senare i Teknik För Alla, i vilken han döptes till Övermänniskan. Senare döptes han om och 1949 fick han sin egen serietidning. Stålmannentidningen kom sedan ut fram till början av 90-talet, då den och många andra svenska serietidningar lades ner. Ett par återupplivningsförsök gjordes, det sista 1999 med en tidning som lades ner efter bara sex nummer. Av allt att döma har Stålmannen gjort sitt som seriefigur i Sverige. I USA försökte man revitalisera serien genom att döda Stålmannen - och sedan låta honom återuppstå. Förra året gick figuren en ny vår till mötes, då DC Comics startade om alla sina titlar i ett projekt som heter The New 52. Jag har inte läst de här nya Stålmannenserierna, men de ska tydligen vara rätt bra.
Även om jag alltså inte var så förtjust i själva serien, gjorde Richard Donners SUPERMAN THE MOVIE stort intryck på mig när den kom 1978. Jag minns fortfarande när jag och min kompis Adam gick till biografen Rio i Lanskrona flera timmar innan de öppnade - bara för att vara säkra på att stå först i kön. Där stod vi ensamma i alla dessa timmar. SUPERMAN II, som kom 1980, tyckte jag var ännu bättre. Film tre och fyra i serien såg jag dock aldrig på bio.
Det var inte första gången Stålmannen figurerade på film. 1941 producerade Fleischerstudion en serie fantastiska, animerade kortfilmer som än idag är otroligt flotta. Små noirdoftande skapelser som inspirerade den animerade Läderlappenserien på 90-talet. 1948 spelade Kirk Alyn Stålmannen i en serial på femton delar, och 1951 dök George Reeves upp i rollen i SUPERMAN AND THE MOLE-MEN, en långfilm som fick utgöra pilotavsnitt för TV-serien ADVENTURES OF SUPERMAN, som gick 1952-1958. Idag är George Reeves mest känd för sitt mystiska självmord 1959.
video
Men Christopher Reeve, som gjorde titelrollen i filmserien 1978-1987, var Clark Kent och Stålmannen. Han var så perfekt man kan vara, vilket förstås påverkade han altför korta karriär. Oavsett vilken roll han spelade tänkte man "Kolla, där kommer Stålmannen!". Han var rolig som klumpedunsen Clark Kent och besatte en viss charm som Stålmannen. Fast det är ju klart, inte ens Christopher Reeve kunde rädda den exceptionellt usla SUPERMAN IV, eller STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN, som den fick heta på bio i Sverige - härliga B-filmsbolaget Cannon hade tagit över rättigheterna och de spenderade inga pengar i onödan. De lyckades döda hela filmserien.
1993 återkom Stålmannen - då i TV-serien LOIS & CLARK, som jag följde slaviskt. För ett par år sedan såg jag om samtliga säsonger, och jag tycker nog att serien fortfarande håller; åtminstone den första säsongen. Anledningen är att man fokuserar på relationen mellan Lois Lane (Teri Hatcher) och Clark Kent (Dean Cain), snarare än på Stålmannens superäventyr. Det här var något slags charmig romantisk komedi med superhjälteinslag.
TV-serien SMALLVILLE kom 2001 och den tittade jag på i början. Här fick vi följa Clark Kents (Tom Welling) liv innan han blev Stålmannen. Jag vet inte varför jag slutade att kolla på serien. En tid senare gick SMALLVILLE och blev en jättehit, den fortsatte fram till 2011 och tydligen har jag missat något.
Sex olika Stålmän på bio och TV.
På bio återkom Stålis 2006 i Bryan Singers SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh i huvudrollen. Det här var ett intressant misslyckande. Singer försökte helt enkelt fortsätta den tidigare filmserien; han återanvände John Williams heroiska ledmotiv och Routh var ganska lik Christopher Reeve. Fast filmen var lite tungfotad och ojämn; lite i tråkigaste laget - men Kevin Spacey gjorde en strålande insats som ärkefienden Lex Luthor.
På bio de senaste trettio åren har DC Comics bara varit framgångsrika med sina Batmanfilmer. De flesta av de övriga filmerna har floppat, medan konkurrenten Marvel Comics skördade framgångar med Spindelmannen, X-Men, Iron Man, Avengers och så vidare. Således var det dags för DC av borsta av sitt flaggskepp Stålmannen och låta mannen bakom den senaste Batmantrilogin; Christopher Nolan, spika ihop en reboot, som regisserades av Zack Snyder, som gjorde de utmärkta DAWN OF THE DEAD och WATCHMEN, den stolliga 300, och de märkliga SUCKER PUNCH och LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE.
Jag fick onda aningar när jag såg den första trailern för MAN OF STEEL. Jag fick ännu mer onda aningar när ytterligare trailers dök upp. Jösses - vad var det här? Högtravande - extremt högtravande. Vad håller Snyder och Nolan på med? Det här är ju Stålmannen! En av de jönsigaste hjältarna! Visst kan man försöka sig på att göra något nytt, fräscht och smart av figuren - men är han verkligen rätt hjälte för en mörk och våldsam film?
Många av mina farhågor infriades. När jag lämnade pressvisningen kändes det som att jag fått en tåg i huvudet. Jag var fullkomligt överkörd av filmen. Nästan döv och utmattad.
Filmen börjar som sig bör på Krypton, där Russell Crowe är Jor-El och Ayelet Zurer hans hustru Lara, och i en krubba ... öh, nä, det är inte i en krubba, men i allra första scenen föds lille Kal-El. Men den lille krabaten kan inte skänka speciellt mycket glädje, eftersom Jor-El vet att Krypton håller på att gå under - något Kryptons regering tycker är ett tramsigt påstående. För att göra situationen ännu värre dyker den illasinnade general Zod (Michael Shannon) och hans folk upp och lever jävel, innan de precis som i SUPERMAN II skickas till Fantomzonen. Kal-El i sin tur skickas till Jorden, medan Krypton sprängs i bitar.
Scenerna från Krypton är riktigt bra. Jag gillade aldrig Richard Donners version av planeten i filmen 1978; det kändes bara krystat och Marlon Brandos Jor-El var mest konstig. För att inte tala om Fantomzonen. Zack Snyders Krypton känns som hämtad från en gammal pulptidning; färgerna är varma, folk rider på flygande drakar, det är ett fantastiskt fantasylandskap.
Väl på Jorden hoppar vi fram och tillbaka i Kal-Els liv. Han har under hela sin uppväxt som Clark Kent tvingats gripa in och hjälpa folk under katastrofer, något fosterföräldrarna herr och fru Kent (Kevin Costner och Diane Lane) inte tycker är så bra - de tror inte att världen är redo för en människa med superkrafter. Clark Kent själv vet inte varifrån han kommer och vem han egentligen är.
Som vuxen jobbar den kringflackande Clark (Henry Cavill) på en fiskebåt, men efter att ha ryckt in under en brand på en oljerigg, börjar reportern Lois Lane (Amy Adams) att leta efter den mystiske hjälten. Clark Kent har alltså ännu inte blivit Stålmannen. Den driftige Lois lyckas faktiskt hitta Clark och bli lite betuttad i honom redan innan han i sin tur lyckas köra igång något slags kryptonskt dataprogram som visar upp en datorgenererad version av Jor-El, som förklarar allt för grabben. Först nu, en dryg timme in i filmen, drar Clark på sig en modifierad Stålmannendräkt (var är de röda kalsongerna?) och flyger iväg.
Detta kommer väl till pass, eftersom general Zod och hans slemma anhang anländer till Jorden för att där bygga upp ett nytt Krypton, och för att lyckas med detta måste förstås mänskligheten utplånas. Liksom Kal-El har Zod och gänget försetts med superkrafter på Jorden, så det blir en hård fajt.
Väldigt hård.
MAN OF STEEL är en otroligt tungfotad film. Den är genomgående gravallvarlig, den är i princip helt humorbefriad - och den är fantastiskt högtravande. Clark Kent är en grubblande outsider som vill veta vem han är och om han vågar använda sina mäktiga krafter. Han går till och med till en kyrka för att prata med en präst, vilket känns rätt märkligt. Men kristussymboliken är blytung i den här filmen. Stålmannen är frälsaren - och om vi inte skulle fatta det, finns här en scen i vilken Stålis långsamt glider ut från ett fönster och slår ut med armarna som Jesus på korset.
MAN OF STEEL är också en sanslöst våldsam och högljudd film. Det känns som om större delen av filmen består av destruktionsorgier. Den sista halvtimmen ägnas helt och hållet åt oavbrutna superslagsmål i Metropolis och dessa scener får Transformers (och Godzilla) att framstå som amatörer. Större delen av Metropolis raseras, antagligen dör hundratusentals människor på kuppen - och jag skruvar på mig och tittar på klockan. Ska det här aldrig ta slut? Det är overkill utan lite.
Henry Cavill ser ut som en Stålmannen. Mest ser han dock ut som prins Carl Philip. Han är väl okej i rollen, men lite charmlös - och charm är vad Stålmannen behöver. Denna brist på charm i kombination med gravallvaret och de alldeles för utdragna actionscenerna gör att jag ställer mig avigt inställd till Zack Snyders film. Den är för oengagerande.
... Men jag tänker vara snäll. Jag höjer betyget ett litet snäpp, så att tvåan med nöd och näppe kravlar upp till en trea. Och varför gör jag det? Jo, därför att Amy Adams är utmärkt som Lois Lane. Även om det är skumt att hon är rödhårig - det är ju Clark Kents gamla fjälla Lana Lang som ska vara rödhårig! Michael Shannon är härligt ondskefull. Laurence Fishburne tillför en viss tyngd som Perry White; chefredaktör på Daily Planet.
Vidare tycker jag att filmen är snygg och specialeffekterna är mer än utmärkta. Stålmannen ser verkligen ut att kunna flyga. 3D:n tillför inte så mycket - mer än en dyrare biobiljett.
Hans Zimmers bitvis sakrala Wagnermusik är i dystraste laget, och var fanken är Jimmy Olsen? Vem är den där Steve Lombard (Michael Kelly) på Daily Planet? Och var det egentligen så smart att låta Lois få reda på vem Stålmannen är så tidigt i filmen?
I slutscenen anländer Clark Kent som ny reporter på tidningen - och när han tar på sig ett par glasögon känner ingen igen honom. Bortsett från Lois Lane, förstås.
MAN OF STEEL har redan spelat in en fruktansvärd massa pengar, så vi lär få se en uppföljare om några år. I den vill jag se den klantige Clark störta in i telefonkiosker och byta om till Stålmannen!






(Biopremiär 26/6)





torsdag 20 juni 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: James Gandolfini

James Gandolfini har oväntat kastat in hatten under en semesterresa till Italien, där han drabbades av ett slaganfall. Han var bara 51 år gammal.
För de flesta är James Gandolfini synonym med Tony Soprano i TV-serien THE SOPRANOS (1999-207). Men inte för mig. Jag såg det första avsnittet när det sändes på svensk TV, men jag tyckte att det var så trist att jag struntade i att se resten. Och det var väl ett misstag från min sida. Jag har nog några DVD-boxar liggande, bör kanske kolla in dem.
Däremot har jag sett Gandolfini i en massa filmer. Ofta dök han upp som tjock italiano, åtminstone i början av karriären. Jag konstaterar att figurerar i fler filmer än jag trodde; han dyker upp i småroller jag helt glömt bort. Han är med i DEN SISTE SCOUTEN, TRUE ROMANCE, RÖTT HAV och GET SHORTY. Han mötte Charlie Sheen i TERMINAL VELOCITY och Demi Moore i DEN EDSVURNA.
Vidare syntes han i den märkliga PERDITA DURANGO, i Clint Eastwoods misslyckande MIDNATT I ONDSKANS OCH GODHETENS TRÄDGÅRD, den konstiga FALLEN, och i SUPER 8 (alltså 8MM), THE MEXICAN och i bröderna Coens THE MAN WHO WASN'T THERE. De senaste två-tre åren var han mer anlitad än någonsin och medverkade i fyra, fem, sex filmer om året, till exempel LINJE 123 KAPAD, WELCOME TO THE RILEYS, KILLING THEM SOFTLY och ZERO DARK THIRTY. Han kommer att dyka upp i ytterligare en handfull filmer och TV-serier som just nu ligger i post production.
James Gandolfini började sin skådespelarkarriär på olika teatrar i New York. Han söp en hel del, tog en del kokain och var tidvis kraftigt överviktig - men det verkar som om filmstjärnelivet var bra för honom - han slutade supa och gick ner i vikt.
Fast det hindrade honom inte från att dö i förtid.
JAMES GANDOLFINI
1961 - 2013
R.I.P.






onsdag 19 juni 2013

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.
Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.
Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.
Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.
Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.
THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.
Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.
... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.
Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!







(Biopremiär 22/6)





tisdag 18 juni 2013

Bio: Spring Breakers

Foton copyright: © Muse Productions. All Rights Reserved.
Jag konstaterar att jag inte sett någon av Harmony Korines tidigare filmer. Nej, jag har inte sett GUMMO. Eller har jag det? Jag antar att det är en sådan där film man kommer ihåg om man har sett den. Men å andra sidan har American Independent en tendens att gå in genom ena ögat och ut genom röven. Åtminstone hos mig. För övrigt inbillade jag mig att Harmony Korine var kvinna. Jag menar, vad är det för karl med ett sådant namn? Det låter ju som en R'n'B-sångerska.
Nå. Nu har jag sett SPRING BREAKERS.
Det önskar jag att jag inte gjort.
Fy fan.
94 minuter jag aldrig får igen.
Hej då!










... Okej. Jag tar väl och utökar min recension.
Förra veckan hade Sofia Coppolas THE BLING RING Sverigepremiär. En film om ett gäng vidriga och irriterande tonårsbrudar som begår brott. Men dessa brudar är ett under av älskvärdhet i jämförelse med tonårsbrudarna SPRING BREAKERS handlar om. Filmaffischen ger ett intryck av att detta är en festlig collegekomedi i stil med AMERICAN PIE, men tror man att så är fallet skiter man sig allt på tummen.
Faith, Candy, Brit och Cottie (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson och Rachel Korine) är något av det vedervärdigaste man kan tänka sig. Okej, Faith är väl inte alltför hemsk, och hon tillhör något slags religiöst tjofjöjt. Men det här är fyra töser som jag instinktivt tyckte illa om från start. Det enda dessa korkade partybrudar vill är att dra till Florida under spring break. Det ser illa ut, eftersom de är panka. Men så får de en strålande idé: de kan ju maskera sig och råna en restaurang, så det gör de. Försedda med en massa stålar tar de partybussen till Florida.
Väl på plats festar de järnet. Sprit, droger, sex, mer sprit och hoppande på stranden med stora gäng. Fast det tar ände med förskräckelse när töserna och några killar arresteras för droginnehav och grejor. Men de får hjälp från oväntat håll. Den äldre - och rälige - smågangstern och knarkdealaren Alien (James Franco) betalar deras borgen. Tillsammans med Alien super och knarkar de, har sex, sitter vid en flygel och sjunger Britney Spears-låtar, och så beväpnar de sig och beger sig ut på en stöld- och våldsturné. Självklart är det hela dömt att gå åt helvete. That goes without saying.
SPRING BREAKERS ser ut- och känns som en pretentiös Girls Gone Wild-porrfilm - med en påklistrad, tunn gangsterstory. Det här är ingen actionfilm eller thriller, och som drama är det för tunt, dumt och oengagerande. Alldeles för stora delar av filmen består av festande, dansande och knarkande; snabba klipp och handhållen kamera. Brudar visar brösten, brudar hånglar med vandra, påhejade av killar i baseballkeps. Sanslös produktplacering av ett ölmärke. Jag kunde inte läsa vad det stod på den silverfärgade burken, men alla dricker samma öl, det förekommer tusentals burkar, de är precis överallt.
Dialogen är onaturlig och konstig - det ska väl vara konstnärligt. Ibland är det ren porrfilmsdialog. Alldeles för ofta upprepas samma meningar eller ord i en evighet. "Are you scared? Are you scared? Scarypants! Are you scared? Scarypants! Scarypants!" sägs det om och om igen under flera minuter. Otroligt irriterande.
James Franco har ju gått från att vara teen heart throb till att bli en rätt cool karaktärsskådespelare, regissör, författare och allt han nu sysslar med. Men hans närvaro kan inte rädda den här filmen. Det kan inte heller alla söta tjejer och nakna tonårskroppar. "Du kommer att hata den!" sa en kollega som redan sett filmen i Köpenhamn.
Han hade rätt. Jag hatade den här filmen. Den är hemsk. Idiotisk. Mördande tråkig. Poänglös. Jag har ingen aning om varför det blivit så väl mottagen i vissa kretsar. SPRING BREAKERS förtjänar ett kok stryk.







(Biopremiär 22/6)





 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx