torsdag 30 maj 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Eddie Romero

Mannen bakom BLOOD ISLAND-trilogin är död. Filippiniern Eddie Romero har tömt sin sista blodpåse, 88 år gammal.
Romero regidebuterade redan på 1940-talet och gjorde för mig fullkomligt okända, filippinska filmer med komplicerade titlar på filippinska - ett språk Eddie Romero enligt uppgift inte talade, trots att han var fött och uppvuxen på Filippinerna, där han även spelade in sina filmer. Vilket språk talade han då? Ingen aning. Jag har sett en filmad intervju med honom, och i den talar han engelska. Med brytning.
1958 gjorde Romero sin första film på engelska; krigsrafflet DAY OF THE TRUMPET med John Agar. Krigsraffel var något han fortsatte med, liksom att göra både engelskspråkiga filmer med amerikanska filmer, varvat med filmer på filippinska. I THE RAVAGERS från 1965 hade John Saxon huvudrollen. Den lokale, tjocke exploitationskådisen Vic Diaz var med i många av de här filmerna.
1968-1971 kom så den beryktade BLOOD ISLAND-trilogin; tjoflöjtskräck som gick hem på de amerikanska drive in- och grindhousebiograferna. BRIDES OF BLOOD, MAD DOCTOR OF BLOOD ISLAND och BEAST OF BLOOD heter de här filmerna. Mer 70-talsskräck av Romero är BEAST OF THE YELLOW NIGHT och THE TWILIGHT PEOPLE.
Under blaxploitationvågen slog Romero till med BLACK MAMA, WHITE MAMA (1973), som hade allas vår Pam Grier i huvudrollen, och även Sid Haig figurerade i den (och ja, Vic Diaz var också med). Sid Haig återkom i THE WOMAN HUNT och i fantasyrafflet BEYOND ATLANTIS, som stoltserade med Patrick Wayne i huvudrollen.
Minsann om inte Sid Haig (och Vic Diaz) medverkade även i SAVAGE SISTERS, en blaxploitationrulle med Gloria Hendry som vild syster. I SUDDEN DEATH såg vi Robert Conrad och om vi förflyttar oss till 80-talet, närmare bestämt 1988, hittar vi Blixt Gordon, det vill säga Sam Jones, i actionrafflet WHITEFORCE - en film som släpptes på video i Sverige. Och som är rätt rutten. Romeros sista film kom 2008; ett drama som heter TEACH ME LOVE.
Förutom nämnda filmer gjorde Eddie Romero ytterligare ett par dussin rullar. Men nu har han alltså slutat att filma för att i stället häcka i djungeln ovan molnen.
EDDIE ROMERO
1924 - 2013
R.I.P.




onsdag 29 maj 2013

Bio: Only God Forgives

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Varje år brukar en eller ett par skandalfilmer premiärvisas i någon av de officiella serierna i Cannes. Filmer som kryddats med explicit sex eller våld - eller både sex och våld. Cannes älskar att chockera publiken. En av årets chockfilmer var Nicolas Winding Refns ONLY GOD FORGIVES, vilken enligt uppgift blev utbuad när den visades inom tävlan. Det fans dock ett gäng kritiker som älskade filmen, bland annat The Guardians representant, men väldigt många var arga - på riktigt. Jag har ju varit i Cannes åtskilliga gånger och jag har sett hur upprörda utländska, och då främst franska, filmkritiker kan bli. Ser jag en kass film tycker jag att, tja, det var ju kass, och så är det inte mer med det. Jag kan bli lite förbannad när en usel svensk film som ses av ingen alls finansieras med våra skattepengar och tunga bidrag. Men i Cannes kan folk verkligen brusa upp när de sett något de tycker stinker. Lite fånigt, när jag tänker efter.
Dansken Winding Refns karriär har som bekant varit lite svajig. Jag tyckte mycket om hans förra, hyllade film; DRIVE. VALHALLA RISING, som kom året innan, tyckte jag var trist och pretentiös, medan jag tyckte direkt illa om den ännu mer pretentiösa BRONSON. De tidiga, danska filmerna har jag dock ett gott öga till. I synnerhet BLEEDER - av personliga skäl. I ONLY GOD FORGIVES samarbetar Refn återigen med Ryan Gosling, stjärnan från DRIVE, som också varit med och producerat filmen.
Jag förstår att åsikterna går isär om den här filmen. Jag förstår att folk blivit upprörda. Äcklade. Besvikna. Jag förstår även att vissa älskar det här. Själv kände jag mig ganska ... likgiltig när jag lämnade salongen för att diskutera det vi sett med ett par kollegor. Jag kände mig rätt tom, lika tom som filmen, men diskussionen vi hade bli intressant, och ingen av oss tyckte direkt illa om Refns verk, en kille sa att han gillar filmen trots att han äcklats.
Vad Nicolas Winding Refn serverar denna gång är renodlad Trash Disguised as Art.
Ryan Gosling är Julian, en kille som driver en thaiboxningsklubb i Bangkok som täckmantel för hans knarkaffärer. Julians bror Billy (Tom Burke från Peter Dalles EN FIENDE ATT DÖ FÖR) är en otäck sociopat, som brutalt mördar en prostituerad. Polisen kopplar in en hårding som heter Chang (Vithaya Pansringarm), en pensionerad polis som går fram som en slåttermaskin med kriminella metoder. Chang lyckas få den prostituerades far att döda Billy. Kort därpå anländer Julians och Billys mor (Kristin Scott Thomas) för att hämta hem Billys kropp. Den här stenhårda gangstermorsan kräver att Julian ska hämnas på sin bror. Och så fortsätter det: de två falangerna hämnas på varandra.
Den dansk-franska samproduktionen (och även Film i Väst är inblandade) ONLY GOD FORGIVES är något slags vidareutveckling av DRIVE - eller ska jag kanske skriva vidare-avveckling? Detta är en film i samma stil, men betydligt mer avskalad och stiliserad. Winding Refn har gått så långt att bara ytan är kvar. Det här är en tom film. Den är inte spännande, här finns inget dramatiskt driv. Detta är bara ett forum för regissörens obsessions - och dessa är ultravåld, tjusiga bilder, och ännu mer ultravåld.
Ibland är filmen väldigt pretentiös. Ibland ligger den farligt nära kalkongränsen. I synnerhet under de scener då Chang brister ut i sång från en scen omgiven av tysta poliser i uniform. Dialogen är knapp. Större delen av filmen pratas det inte alls. Oftast pratas det på thailändska.
Framför allt är filmen våldsam. Den är våldsam så in i helvete. Det är groteskt blodigt och sadistiskt. En tortyrscen varar i en evighet och det kräver sin man att se det hela utan att blinka. Eller vända bort ansiktet.
Men jag kan inte avfärda den här filmen. Inte kalla den dålig. Eller skit. För det är den inte. Estetiskt sett är filmen fantastisk. Den är hur snygg som helst. Varje bildruta är ett konstverk. Allting är väldigt genomtänkt, ingenting är lämnat åt slumpen. Här finns otaliga långsamma, flotta kameraåkningar.
Jag kommer emellanåt att tänka på Takeshi Kitano. Kanske även på Takashi Miike. På några thailändska filmer jag sätt. Men jag associerar även till en viss del till Alejandro Jodorowski - och det visar sig när eftertexterna rullar att ONLY GOD FORGIVES är tillägnad Jodorowski.
Kristin Scott Thomas är strålande som den tuffa, svärande morsan - försedd med blond peruk, lösnaglar och amerikansk accent. Ryan Gosling ger dock inget intryck alls. För att inneha huvudrollen är han med märkligt lite i filmen. Här är hans spelstil mer minimalistisk än någonsin - och nu har vi sett det där. Han går omkring med nollställt ansiktsuttryck och det är omöjligt att avgöra hans känsloläge. Det fungerade i DRIVE, men nu räcker det. Det vore kul att faktiskt få se pågen skådespela någon gång.
På sätt och vis är ONLY GOD FORGIVES ultravåldsversionen av TURINHÄSTEN. Det är inte utan att jag undrar vem som kommer att se denna typiska filmfestivalfilm på bio. De som vill se en spännande thriller eller actionfilm kommer att klaga på att filmen är för långsam och konstig. Arthousepubliken lär invända mot extremvåldet.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om filmen. Kanske måste jag se om den. Kanske bör jag sänka betyget nedan ett snäpp - eller kanske höja det? För att vara en film som alltså lämnade mig tom och likgiltig, hade jag som synes väldigt mycket att säga om den.






(Biopremiär 31/5)





tisdag 28 maj 2013

Reseraffel: Wallander World - Post Apocalypse

Regnet piskade mitt ansikte och himlen var mördande grå när jag bordade tåget. Eurovision Song Contest var över. Jag ville ut på äventyr. Jag ville utforska världen.
Föga anade jag att jag reste rakt in i en värld jag aldrig tidigare skådat. En värld jag bara hört talas om, läst om och sett på film. Jag anlände nämligen till Ystad ... Ystad efter katastrofen. Efter zombie-apokalypsen. Och jag var helt obeväpnad.
Vägen till Ystad kantades dock av gula, idylliska rapsfält.
Redan vid ankomsten började jag ana att något inte stod rätt till. Det var bara jag som steg av tåget. Inga tog emot. Inga klev på. Inga var där.
Flyttar man till Ystad vill man rimligtvis bo på Apgränd. Eller heter det i Apgränd?
Jag började vandra genom centrum. Var höll alla hus?
Här hade folk uppenbarligen flytt fältet så brådskande att man glömt ta in flaggorna.
Det som borde vara en idyll kändes bara hotfullt.
Jag tog mig till Folkets Park.
Hallå? Hallååå? ropade jag. Är det någon där? 
En övergiven bil. Övergivna bostäder.
Jag vände på klacken och traskade tillbaka in mot centrum.
Igenbommat. Dött.
Den lokala teatern utlovade festligheter, men ringlande köer lyste med sin frånvaro.
Kanske fanns det några överlevande lite längre bort? Kanske om hörnet där ...
Nej. Torget var tomt och övergivet.
Hallåååååå?!
En ljusskylt hade rasat ner.
Ingen ville äta hemlagat. Eller bortalagat för den delen.
Jag misstänkte att Ystads överlevande hade flytt i båtar, i färjor. Kanske till Danmark. Eller Tyskland. Jag tog mig ner till hamnkvarteren.
Alla båtar hade gått.
Kontorslokalerna var övergivna. Butikerna hade flyttat.
Personalen hade packat ihop - troligen för gott.
Järnvägsstationens vänthall rymde bara en enda person. Det var jag.
Jag insåg att Ystad varit en övergiven och död stad sedan i julas. Adventsljusstakarna stod kvar på biljettkontoret.
Men! Då! Plötsligt!
Jag hörde ett ljud. Jag var inte ensam! Ytterligare en människa uppenbarade sig ...
Jag hade hittat honom. Ystads ende överlevande. Han bjöd på kaffe och presenterade sig som Robert Neville. Hur hade han klarat sig undan ondskans vandöda arméer? "Jag vet inte," svarade han. "I am legend."
Därefter dukades det upp till en riktig festmåltid!




Bio: Porrkungens tårar

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Alla goda ting kommer i par. Filmer om hotande meteorer. Filmer om undervattensmonster. Filmer om Robin Hood. Daniel Fridell håller på att göra en film om Berth Milton Sr, dennes son Berth Milton Jr, och deras porrimperium Private. Men redan nu kan man se Fredrik von Krusenstjernas dokumentär PORRKUNGENS TÅRAR, som koncentrerar sig på Berth Milton Jr.
Sällan har väl en dokumentärfilm varit mer aktuell. Milton Jr figurerade ju på löpsedlarna alldeles nyligen, efter att ha synts på en krog i Malmö. Dessförinnan har han varit försvunnen, misstänkt för gravt - osannolikt gravt - skattebrott. Faktum är att han försvann under inspelningen av von Krusenstjernas film, men exakt när detta skedde anges inte.
När jag tänker efter så visste jag inte så mycket om familjen Milton innan jag såg den här filmen. Inte mer än att fadern 1965 startade Private, världens första hårdporrtidning i färg, att det lilla bolaget blev ett imperium, att lille Berth Junior tvingades jobba i farsans porrbutik som barn, och att Junior - som påstår sig hata porr och egentligen vilja jobba med annat - köpte och tog över företaget, börsnoterade det och blev mordhotad av Senior, som ansåg sig ha blivit lurad av sonen.
Berth Milton Jr som barn. Tillsammans med sin ende vän.
Jag minns att jag läste en intervju med Berth Milton Sr i en bok om pornografi, den måste ha varit utgiven i början av 80-talet. Eller var det ett nummer av en tidskrift? I samma bok - eller skrift - intervjuades även den andra svenske porrkungen, Curth H:son. Inga av dem framstod som några lyxlirare i stil med Hugh Hefner. Eller ens Larry Flynt. Milton försökte dock ge intryck av att vara något; han åkte Rolls Royce, bodde flott, och i intervjun tvingades han åka kommunalt, vilket han tyckte var en märklig uppfinning. H:son framstod mest som en Porr-Svensson. Fast med efternamn på H. Och han ska inte blandas ihop med Thomas G:son.
Fredrik von Krusenstjerna (som gjorde den uppmärksammade NECROBUSINESS, som jag inte sett) reser till Berth Milton Jr:s hem på Mauritius i Indiska Oceanen för att låta porrkungen berätta om sitt liv. Vilket han gör. von Krusenstjerna säger att Junior ger ett sympatiskt intryck, och det gör han - åtminstone i början. Hans döttrar figurerar i filmen och de verkar leva ett lyxigt paradisliv. Fast efter ett tag framstår Junior som en alltmer tom och ensam människa.
Berth Milton Sr strajkar en Ellos-pose.
Junior har figurerat i media åtskilliga gånger de senaste tjugo åren. Han har suttit i TV och i det närmaste gråtit ut och beklagat sig över det han sysslar med. Ändå fortsätter han. I den här filmen säger han att han vill ta reda på vem han är och varför han har blivit som han är. Krusenstjerna följer med Junior till det superlyxiga huvudkontoret i Barcelona, han reser runt och träffar den tidigare Privateregissören Pierre Woodman (som en gång stal en penna av mig), Juniors affärspartners - och en massa sköna figurer som jobbade för Senior. Jag gillar privatchauffören i sin uniform, och den gamle privatpiloten har skön Errol Flynn-mustasch.
Berth Milton Sr verkar ha varit en riktig karaktär - och en besynnerlig blandning av playboy, psykopat och Åsa-Nisse. Han började sitt liv som tattare, han kastades i fängelse efter att ha åkt omkring i Norrland och lurat pensionärer, och när han släpptes ut gick han plötsligt och blev pornograf som gjorde allt större pengar på sin tidning.
Junior växte upp i fattigdom utan sin far, övergavs snart av sin mor, bodde hos fosterföräldrar, återtogs av fadern, och hade ett allmänt helvete - tills han på 80-talet blev affärsman och svinrik. Detta redan innan han köpte företaget av sin försupne och i det närmaste döende far.
Senior kan inte hitta sin sax, så att han kan klippa ut, vika och häfta nya numret av sin fina tidning. Notera sifonen i bakgrunden!
von Krusenstjerna skickar Junior till en terapeut, där han filmas när han sitter och snyftar över sin hemska uppväxt. Han letar även upp Juniors halvbror, som har stora ärr i ansiktet efter att Senior en dag fick ett raseriutbrott och skar upp honom med en morakniv. De lyxfester Junior går på verkar inte vara vidare kul - de påminner om de närmast parodiska festerna och människorna i SNABBA CASH-filmerna. Bakåtkammat hår och seglaroutfits. Pierre Woodman anländer till en sexmässa i Bryssel; en sunkig tillställning i en källare. von Krusenstjerna påpekar att det är långt från 90-talets champagnefester längs Croisetten i Cannes. Och det stämmer. Innan porren kastades ut från Cannes i slutet av 90-talet, kunde man uppleva de mest glammiga, bisarra och konstiga saker där, och jodå, självklart har jag varit på ett flertal porrtillställningar. Med champagne. Och Magnumglass.
Under filmens gång börjar Privateimperiet att svaja. Kompanjonerna i Spanien vill bli av med Junior. Flera stämningar radar upp sig. 
Jag gillar Fredrik von Krusenstjernas film. Den är hela tiden intressant och aldrig tråkig. von Krusentjerna, som själv springer omkring som en hes Michael Moore, har fått tillgång till Berth Milton Jr:s privata fotoalbum med bilder från uppväxten. Persongalleriet från 60- och 70-talen är färgstarkt. Junior och hans värld är fascinerande.
AXE - because first impressions last.
Dock besvaras inte två frågor. Dels undrar jag hur en av allt att döma fullkomligt bindgalen klåpare som Berth Milton Sr lyckades skapa ett så framgångsrikt företag som Private. Och om nu Berth Milton Junior absolut inte ville bli som sin far; om han nu verkligen hatar porr och allt det Private står för - varför beslutade han sig för att, som han säger, hjälpa sin sjuka men hatade far och köpa företaget? Frågor som jag hoppas besvaras i Danne Fridells kommande A PRIVATE STORY; enligt Fridell själv kommer hans film att fokusera på imperiebyggandet, sett ur en internationell synvinkel.
I trailern till PORRKUNGENS TÅRAR finns ett klipp där Pierre Woodman berättar om hur medlemmar i Hell's Angels dök upp och hotade Junior med pistol. Detta finns inte med i den färdiga filmen. Synd.







(Biopremiär 24/5)





 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx