tisdag 30 april 2013

Bio: Renoir

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för boppar:
Det roligaste med Gilles Bourdos' RENOIR är att en ganska känd svensk kritiker blev så upprörd när han såg filmen i Cannes att han lämnade visningen. Maken till gubbsjuka hade han aldrig sett! En gammal gubbe sitter och målar unga, nakna töser och kameran smeker lustfyllt deras kroppar.
RENOIR är en skildring av en period i konstnären Pierre-Auguste Renoirs liv, snarare än ett drama - eller en biografi över hans liv och karriär. Vilket i just det här fallet är en nackdel. Filmen börjar år 1915 när "aktrisen" Andrée (det framgår inte riktigt varför hon kallar sig aktris) kommer cyklande i vackra provencalska landskap, på väg till den berömde konstnären Renoir. Hon är femton år (Christa Theret som spelar henne är tack och lov 22) och har fått höra att hon kan få arbete hos Renoir. Renoir (Michel Bouquet) är gammal och sjuk och sitter i rullstol. Hans hem är fyllt av kvinnor; pigor och släktingar (tror jag några var), lillpågen Claude Renoir springer också omkring där.
Andrée är liksom inte ful, och det dröjer inte länge innan hon börjar posera för konstnären, som ofta håller långa utläggningar om unga flickors silkeslena hud. En tag kommer sonen Jean Renoir (Vincent Rottiers) hem från kriget där han stridit och sårats. Tycke uppstår mellan Andrée och Jean. Jean vill återvända till kriget, men främst vill han göra film. En vän säger till honom att film inte är något för fransmän - "det är underhållning för massorna".
Och ... Ja, det är väl det hela. RENOIR är en ibland makalöst vacker film. Åtminstone för en frankofil som jag. Varma färger, underbara landskap, inspirerande miljöer. Filmen fick mig att längta dit. Jag vill också sitta där och dricka vin och äta ost. Och jag har absolut inget emot de frikostigt förekommande nakenscenerna. Varför skulle jag det? Tror ni att jag är dum i huvudet? Det är ju granna töser! Och jag är inte mer än en karlslok (och nog vore det konstigare om jag blev upprörd och lämnade salongen).
Men: filmen känns tunn och ytlig. Rollfigurerna är grunda. Jean Renoir är en riktig torrboll i filmen. Andrée är charmerande, men förblir ett mysterium. Konstnären själv är mest trist och konstig - på ett franskt arthouse-sätt. Replikerna är konstruerade och inget vidare naturliga - vilket säkert är ett medvetet grepp. Det blir lite mer poetiskt så.
Eftersom det inte finns något driv i berättandet, inget egentligt drama, upplever jag det här tyvärr som tråkigt och intetsägande. Fast vill man fly den besynnerliga, kalla svenska våren och uppleva Provence i två timmar fyller den nog en funktion.
Jean Renoir hamnade förstås vid filmen. Han dog 1979 i Hollywood som uppburen regissör. Andrée gifte sig med Jean, bytte namn till Catherine Hessling och blev skådespelerska. Även hon dog '79. Claude Renoir blev filmfotograf.







(Biopremiär 3/5)



måndag 29 april 2013

Bio: Olympus Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Förra veckan var jag på så kallad smygläsning av Nöjesguiden, en tidning som numera känns som ett fanzine gjort av barn, för barn. OLYMPUS HAS FALLEN recenseras av en kille som på sin byline ser ut att vara 21, och som tilldelar filmen en dödskalle med motiveringen att den är ologisk, orealistisk och korkad.
Ja?
Vaffan hade han väntat sig? OLYMPUS HAS FALLEN, i regi av Antoine Fuqua (REPLACEMENT KILLERS, TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST), är den roligaste och mest underhållande actionfilm på bra länge; på flera månader, kanske flera år. Det här är toppraffel från början till slut, jag hade kul och skrattade och hejade på hjälten hela tiden. Snacka om tjoflöjtaction!
Filmer i vilka USA invaderas av ondsinta nationer är en fin genre. Den mest kända är väk RÖD GRYNING från 1984, där ryssen anfaller. 2012 kom en nyinspelning, släppt som RED DAWN direkt på DVD i Sverige, och i denna anfaller Nordkorea. 1986 kom det en TV-film, UNDER SIEGE, som släpptes på video i Sverige som TARGET U.S.A. - och som Kjell Alinge tjatade om och gav betyget Guld i sitt radioprpgram "Eldorado". Här är det islamistiska terrorister som slår till - och USA är förstås oförberett. Peter Strauss är FBI-chefen som försöker hitta och stoppa de illasinnade, och filmen är faktiskt inte så dum (varför har inte den släppts på DVD? Känns som en Studio S-film).
En som dock var beredd, var Chuck Norris. Förstås. Som bekant är det mycket möjligt att Joseph Zitos INVASION U.S.A. från 1985 är världens bästa film alla kategorier. Kubaner och ryssar anförda av Richard Lynch invaderar Florida - men där väntar Chucken, som tillsammans med sina alligatorer går omkring och säger "Time to die!" och skjuter allihop.
I år kommer det två stycken "Die Hard i Vita Huset". Senare i sommar har Roland Emmerichs WHITE HOUSE DOWN premiär. Jag har förstås bara sett trailern, men i filmen spelar Channing Tatum en polis som befinner sig i Vita Huset när tungt beväpnade fiender slår till. Jamie Foxx spelar USA:s president och Tatum verkar ha lånat Bruce Willis' blodiga linne. Emmerichs film verkar vara den sämre i denna explosiva duo.
I Antoine Fuquas film är Gerard Butler före detta elitsoldaten Mike Banning, numera en av presidentens (Aaron Echart) livvakter - och dessutom polare med the Top Guy och dennes lille son. OLYMPUS HAS FALLEN öppnar med en bilolycka där Banning lyckas rädda livet på presidenten men för att göra detta tvingas offra the First Lady (Ashley Judd, vars roll är minimal). Arton månader senare är Banning trött på det skrivbordsjobb han degraderats till. Han har även lite problem med sin flickvän (Radha Mitchell), som är läkare. För att liva upp situationen tänker de gå på bio.
Av detta biobesök blir det ingenting, efter en delegation från Sydkoreas regering anländer till Vita Huset - och de flesta i delegationen visar sig vara rejält onda nordkoreaner som, anförda av en le fan som heter Kang (Rick Yune), vill återförena Nord- och Sydkorea som en enda kommunistisk stat, samt se USA lida som Koreas folk gjort. Därför tänker de kapa samtliga amerikanska atomvapen och bomba landet tillbaka till Jura.
Jäkla osis för koreanerna att de missat en man i Vita Huset - Mike Banning (som bär skjorta och slips och inte linne). Koreanerna kidnappar presidenten och hans närmaste, och gömmer sig i en bunker från vilken de håller videokontakt med ställföreträdande presidenten; herr talman Trumbull (Morgan Freeman) och dennes stab, som bland andra innefattar CIA-chefen (Angela Bassett) och en vresig general (Robert Forster). Även Banning håller radiokontakt med sina landsmän - generalen tycker att Banning ska lämna, medan Trumbull beter sig tryggt och fadrligt och litar på Banning. Det gör han förstås rätt i - för trots att fienden lever jävel runt om i staden och demolerar Vita Huset, är Banning fullkomligt ostoppbar när han ensam massakrerar terroristerna. Han hinner till och med ringa sin flickvän och kolla läget.
OLYMPUS HAS FALLEN är en film från Millennium Films; dotterbolaget till Nu Image som producerar biofilm. Huvudbolaget Nu Image producerar billiga direkt på DVD-filmer (om de inte slutat med det), och den här filmen ser ut och känns som en av Nu Images actionfilmer från 1990-talet försedd med jättebudget och stora namn. Ja, det här är en typisk 80-talsfilm. Fast gjord idag. Den är bitvis osannolikt korkad och dum - vilket i det här fallet är en fördel. Det var längesedan vi fick ett rejält COMMANDO-slagsmål man mot man och kamp mot klockan - och en kontrollpanel som tar upp ett helt rum. Hemliga koder ska knappas in.
Filmen är hejdlöst patriotisk; den amerikanska flaggan figurerar ymnigt, både Trumbull och presidenten håller varsitt patriotiskt tal, de sista ord som yttras i filmen är "... The United State of America!", och jag fick lust att ställa mig i givakt och göra honnör och trumpeta "God bless America!". All denna patriotism och alla klyschiga tal är helfestliga - liksom stora delar av dialogen. Det är inte utan att jag undrar hur amerikaner ser på det här - om de också tycker att det är jönsigt, eller om de tar allt på allvar och håller med. (Å andra sidan är väl Sverige ett av världens minst patriotiska länder - och vår flagga ser mer ut att höra hemma på somriga kafferep än i tuffa actionfilmer)
Filmen är (tack och lov) "Rated R" - det är en rejält blodsölig film full av svärande hårdingar. Dessutom är actionscenerna inte helt sönderklippta. Man ser vad som sker. Och trots alla flygplan som kraschar i monument och helikoptrar som trillar ner i Vita Huset påverkas inte Mike Bannings hörsel. Det mesta omkring honom sprängs i luften. Men han var kanske hörselskadad sedan tidigare? Den där öronsnäckan är kanske en hörapparat.
Cole Hauser spelar en snäll livvakt som utbrister "Olympus has fallen!" när Vita Huset tas över, Dylan McDermott är en livvakt som visar sig vara förrädare, men vi får aldrig veta vilken film Banning och hans flickvän går och ser när biffen är klarad.
OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.
A GOOD DAY TO DIE HARD var som bekant en rätt rutten film. Detta måste vara den riktiga DIE HARD 5! OLYMPUS HAS FALLEN är ungefär som TURINHÄSTEN - fast tvärtom.








(Biopremiär 3/5)




lördag 27 april 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Nosher Powell

George Frederick Bernard Powell, bättre känd som Nosher Powell, har gått bort, 84 år gammal. Och vem i helsefyr är det? Engelsmannen Nosher Powell var en av Englands mest anlitade stuntmän - mellan 1944 och 1998 riskerade han livet i hela 95 filmer. Mest känd lär han vara för en scen i DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER, i vilken han slåss mot en fiskmås i sitt flygplan.
Men karln skådespelade också; han debuterade 1948 i OLIVER TWIST (utan att få credit för det) och medverkade i sammanlagt 75 filmer. Oftast spelade han minimala roller och han listades till exempel som "man", "cowboy", "British soldier", "taxi driver", "adult" och "English tourist". Bland de filmer och TV-serier han agerar i hittar vi Clouseaufilmen ETT SKOTT I MÖRKRET, FÖR EN HANDFULL DOLLAR, CIRCUS OF FEAR, HELGONET, OLIVER! (musikalen, alltså), THE AVENGERS, THE BENNY HILL SHOW, SNOBBAR SOM JOBBAR, MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS (han var med i Dennis Moore-sketchen!), BRANNIGAN, BLAKES 7, VICTOR/VICTORIA, KRULL, WILLOW och Van Damme-rafflet LEGIONNAIRE. Han gjorde sin sista roll år 2000 i något som heter SHINER med Michael Caine och Martin Landau.
NOSHER POWELL
1928 - 2013
R.I.P.  



torsdag 25 april 2013

Bio: I Give It a Year

Foton copyrigh© 2012 I Give It a Year / STUDIOCANAL. All Rights Reserved.
På filmaffischen till I GIVE IT A YEAR står det att det är en ny komedi av skaparna till LOVE ACTUALLY, BRIDGET JONES' DAGBOK och NOTTING HILL, och nämnda affisch får filmen att se ut som en mysig, brittisk romantisk komedi. Jo, filmen är producerad av samma människor som låg bakom nämnda filmer - men I GIVE IT A YEAR är skriven och regisserad av Dan Mazer. Dan Mazer har tidigare skrivit manus till ALI G IN DA HOUSE, BORAT och BRÜNO. Och som den manlige huvudpersonens bäste vän Danny ser vi Stephen Merchant; i vanliga fall manusförfattare till TV-serier som THE OFFICE och THE RICKY GERVAIS SHOW. Detta innebär att I GIVE IT A YEAR egentligen är en helt annan typ av film än till exempel NOTTING HILL.
På en fest får Josh (Rafe Spall) syn på Nat (Rose Byrne) och blir blixtförälskad. Efter bara sju månader gifter de sig - men redan i kyrkan viskar en av Nats kompisar (Minnie Driver) "I give it a year." Och mycket riktigt - det dröjer inte länge innan Nat och Josh sitter hon en äktenskapsrådgivare (som själv har grava psykiska problem!) och redogör för varför de vill skilja sig. Deras äktenskap visas i flashbacks.
Josh var tidigare ihop med amerikanskan Chloe (Anna Faris), som inte försvunnit ur hans liv - och som han nog fortfarande är förälskad i. Nat, å sin sida, blir förälskad i en affärskontakt; charmören Guy (Simon Baker, killen som uppskattade mina Fantomenringar). Saker och ting blir struliga.
Jag skrattade fruktansvärt mycket när jag såg I GIVE IT A YEAR. Här finns scener som fick mig att skratta käken ur led. Ögonen tårades. Redan från start skrattade jag så att jag skakade; under bröllopet när prästen får en hostattack. Och när Danny håller filmhistoriens mest olämpliga tal till bröllopet. För att inte tala om när Guy ska förföra Nat på kontoret och släpper lös två duvor.
Rose Byrne är jätterolig. Hon är fantastiskt snygg - och skitkul. En synnerligen attraktiv kombo. Kolla bara när hon ska göra en presentation på ett blädderblock! Anna Faris har jag länge gillat, hon är nog filmbranschens roligaste kvinna. I den här filmen gör hon en synnerligen festlig sexscen; hon blir oväntat indragen i en trekant, vilket mest blir ... konstigt och fel. Och Stephen Merchant är obetalbar som Danny; en kille som konstant säger och gör de mest olämpliga saker. I övriga roller ser vi bland andra Nigel Planer från THE YOUNG ONES och Clare Higgins från HELLRAISER.
Det här är en bitvis extremt vulgär komedi med brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Men även om jag skrattade ovanligt mycket åt det här, blir betyget inte mer än en trea. Jag har funderat på filmen ett par dagar. Den är inte speciellt lång, bara 97 minuter, men luften börjar gå ur den så smått under den sista halvtimmen. Och det är ju inte riktigt bra.
Trots detta vill jag hävda att detta är det roligaste man kan se på bio i vår. Tjosan!






(Biopremiär 26/4)



onsdag 24 april 2013

Bio: Iron Man 3

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är inte utan att jag känner mig aningen besviken. Eller, jag ska kanske inte säga "aningen" jag känner mig besviken, helt enkelt. Det var ett litet tag sedan vi fick superhjälteröj på vita duken, åtminstone bra superhjälteröj, så jag hade sett fram emot IRON MAN 3 (som i eftertexterna heter IRON MAN THREE). Dessutom gillar jag de tidigare filmerna. Den första IRON MAN är en av de bästa superhjältefilmer som gjorts, vid sidan av SPIDER-MAN 2 och THE AMAZING SPIDER-MAN. IRON MAN 2 var lite sämre men till skillnad från många andra gillar jag den ändå. THE AVENGERS tycker jag mest är stökig och väldigt överskattad, men Järnmannen - tillsammans med Bruce Banner - lyfter filmen.
Utan att vara dålig får jag nog säga att IRON MAN 3 är ytterligare ett snäpp eller två sämre än IRON MAN 2. Den här gången står Shane Black för regin. Tidigare har han bara regisserat en enda film; KISS KISS BANG BANG med Robert Downey Jr. Black är ju mest känd som manusförfattare - han skrev DÖDLIGT VAPEN-filmerna, DEN SISTE SCOUTEN, DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN, THE LONG KISS GOODNIGHT - och självklart har han, i samarbete med Drew Pearce, skrivit manuset till IRON MAN 3. Jon Favreau, som regisserade de två första filmerna, nöjer sig med att vara verkställande producent, samt återkomma i sin roll som Happy Hogan.
Järnmannens ärkefiende Tha Mandarin är ingen citrusfrukt, utan enligt serietidningen - i vilken han först dök upp 1964 - en tosing; född i Kina av kinesisk mor men med brittisk far, som flera gånger försöker ta över världen. I Blacks film spelas The Mandarin (alldeles utmärkt) av Ben Kingsley. Dock har man ändrat på figuren - ingen vet riktigt vem han är, var han kommer ifrån. The Mandarin är en ond och mäktig terrorist som bär klara drag av Bin Ladin och liknande dårar. Han figurerar på videosnuttar filmade runt om i världen, men ingen vet var han finns - men nu hotar han Amerika. Inte nog med att han ger sig på presidenten - han är även ute efter Iron Man.
Guy Pearce är vetenskapsmannen Aldrich Killian, som visar sig arbeta åt The Mandarin. Tony Stark (Downey Jr), som ju är Iron Man, råkar riktigt illa ut. Inte nog med att terroristerna spränger hans hem i luften, han konstaterar även att han börjat drabbas av panikattacker. Medan allt Stark byggt upp rasar samman, sitter han i ett garage i en liten håla, där han umgås med en liten pojke. Han gnabbas med sin fjälla Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och då och då dyker det upp våldsbenägna typer med glödande hy och övermänskliga krafter. De olika Iron Man-dräkterna trillar i bitar eller strular. Lite hjälp får Stark av sin polare James Rhodes (Don Cheadle), som far Jorden runt som Iron Man-kopian Iron Patriot - figuren som tidigare kallades War Machine; ett namn regeringen inte gillade.
När IRON MAN 3 slutar känner jag mig rätt mätt. Som om jag ätit för mycket godis. Inte nog med att filmen den här gången är i 3D, den är även lite för mycket. Det är lite för många Järnmansdräkter i farten, för många robotar, för många episka strider och explosionsorgier. Det känns ibland mer som TRANSFORMERS än en IRON MAN-film. Handlingen försvinner i det bombastiska kaoset - det slog mig att jag glömt vad The Mandarin och Killian var ute efter. Fast det var nog inte så mycket mer än att söndra och härska, ta över världen och tjäna pengar på vapenindustrin och terrorism. Det gamla vanliga.
Nu brukar ju handlingen spela mindre roll i superhjältehistorier - det är persongalleriet som är det intressanta. Och här framgår det tydligt varför filmer om Spindelmannen ofta blir bra eller till och med utmärkta. Spindelmannen och hans alter-ego Peter Parker är en kille vi kan relatera till, vi kan oftast även relatera till hans omvärld, hans vänner och alla hans egentligen triviala problem. Tony Stark, däremot, är en svinrik och genialisk uppfinnare, ett nersupet asshole, och persongalleriet runt honom är inte lika väl utmejslat som i till exempel Spindelmannenberättelserna.
Vad som räddar IRON MAN 3 är främst skådespelarna. I vanlig ordning är Robert Downey Jr (världens idag främste amerikanske skådespelare?) strålande som den sarkastiske Tony Stark. Paltrow är lika bra som vanligt som Pepper, och hon och Downey interagerar som en modern superhjältevariant av Cary Grant och Katharine Hepburn. Här blir dock Pepper återigen ett offer som måste räddas, men en liten twist på slutet vad gäller Pepper känns aningen oväntad. Som jag nämnde är Ben Kingsley fantastisk, och Guy Pearce är härligt slajmig. Rebecca Hall dyker upp som en gammal flickvän till Stark, William Sadler är USA:s president, Miguel Ferrer ser sammanbiten ut, och Stan Lees obligatoriska cameo är mindre än vanligt - han är domare i en skönhetstävling och flimrar snabbt förbi på en TV-skärm.
Vidare finns är en hel del bra scener och kul detaljer. Jag gillar i synnerhet omständigheterna kring The Mandarin och avslöjandet av vem han är. Otroligt roligt!
IRON MAN 3 är bra och underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Något fylligare. Mindre skränigt.
I vanlig ordning ska ni stanna kvar under eftertexterna, eftersom vi efter dessa bjuds på en bonusscen - med ännu en cameo. En kul sådan. Väl värd att vänta på!






(Biopremiär 24/4)



TOPRAFFEL! sörjer: Allan Arbus

95 år! Så gammal blev Allan Arbus, skådespearen som antagligen är mest känd som psykiatrikern Freedman i M*A*S*H på TV, men som hade en lång, lång karriär på film och TV, och vars roller varierade hejvilt.
Han filmdebuterade 1961, vilket väl får anses vara rätt sent för en kille född 1918. På 1970-talet kunde vi se honom i HETSAD AV SNUTEN mot Gene Hackman och Kris Kristofferson, i den härliga Roger Corman-produktionen THE YOUNG NURSES och i Jack Hills klassiska blaxploitationepos COFFY med Pam Grier. Han var även med i DAMIEN - OMEN II och DEN SJÄLVLYSANDE RYTTAREN.
 På 1980-talet blev långfilmsrollerna mer sällsynda, men han sågs bland annat i Walter Hills CROSSROADS. TV-rollerna under karriären var desto fler. De är närmast oräkneliga. Förutom i M*A*S*H dök han upp i till exempel THE MOD SQUAD, OMAKA PAR (alla verkar ha varit med i den), HAWAII FEM-0, WONDER WOMAN, TAXI, ROCKFORD TAR ÖVER, STARSKY OCH HUTCH, SPINDELMANNEN (live action-serien med Nicholas Hammond), CAGNEY & LACEY, LAGENS ÄNGLAR och PÅ SPANING I NEW YORK.
Allan Arbus gjorde sin sista roll i ett avsnitt av SIMMA LUGNT, LARRY! från år 2000.
ALLAN ARBUS
1918 - 2013
R.I.P.



tisdag 23 april 2013

Bio: Turinhästen

Foton copyright (c) TriArt Film
Låtom oss jubla! Väntan är över! Äntligen är den här:
VÄRLDENS TRÅKIGASTE FILM!
Häromveckan var jag på en ordinarie kvällsvisning på Spegeln i Malmö. Innan filmenvisades en trailer för TURINHÄSTEN. Världens tråkigaste trailer. Två klipp: en häst filmad ur grodperspektiv går mot kameran under en dryg minut. Ett eller ett par citat ur recensioner, och så ett klipp i vilket en kvinna går bort från kameran över vindpinad ödemark under en dryg minut. Det var det hela. Det såg ut som en parodi på arthouse-film.
Nu har jag sett hela filmen. Nej, förlåt, nu ljuger jag. Riktigt hela filmen har jag inte sett. Men åtminstone 75%.
Alltså, där satt jag och fikade med goda vänner, när jag tvingades lämna dem för att se den här filmen. Det fick mig att tänka på flera tillfällen i till exempel Cannes, då jag suttit under ett parasoll och läppjat på en drink, när jag plötsligt fått bråttom och tvingats in i biomörkret för att se ännu en skittråkig tävlingsfilm. Fast i Cannes händer det att jag lämnar visningen och återvänder till solen och svalkande drinkar. Här hemma stannar jag kvar.
TURINHÄSTEN är en ungersk film. För regin står Béla Tarr, som påstås vara en mästare - men jag har inte sett någon av hans tidigare filmer. Eller så har jag lämnat dem på någon filmfestival. Denna hans senaste (enligt TriArts hemsida hans sista, men karln lever ju än) öppnar med mörker. Svart. Under några minuter berättar en manlig röst om hur den tyske filosofen Friedrich Nietzsche bevittnade misshandeln av en häst i Turin år 1889. Nietzsche grep in, men kollapsade och förblev sängliggande i elva år. Då dog han. TURINHÄSTEN ska visst vara Béla Tarrs tolkning av vad som egentligen hände. Tror jag. Och enligt Tarr hände inte ett enda jävla skit.
Filmen varar i två timmar och 26 lååånga minuter och är något slags domedagsskildring. Berättelsen (som inte är någon berättelse) är uppdelad i sex kapitel, dag ett till och med dag sex. Filmhistoriens mest händelselösa dagar.
Efter det inledande inledande mörkret får vi se hästscenen från trailern. Men nu varar den snarare fem minuter. En gammal, skäggig bonde (János Derzsi) med ett förlamat öga sitter i vagnen som hästen drar. Det stormar. Ja, jävlar vad det stormar. Löven yr. Bonden anländer hem till sin vindpinade gård, som ligger mitt ute i ingenstans. Där bor han tillsammans med sin dotter (Erika Bók), och tillsammans tycker de om att göra ingenting. Och att äta potatis. Och när de nu gör ingenting, skildras det i realtid. I synnerhet när det är middagsdags. När dottern kokar potatis får vi se potatisen koka - i kanske 45 sekunder. Hon kokar bara varsin jättestor potatis (och de äter aldrig något annat än potatis), och trots att hemmet har en fancy slev till grytan, har de inga bestick. Bondgubben använder bara vänster hand när han äter. Han skalar potatisen med fingarna, krossar den med fingrarna, lyxar till det med lite salt, och så äter han den. Första gången det äts potatis får vi se en närbild på gubbens ansikte medan han stoppar i sig bitarna. I realtid. Hela potatisen. En och samma vinkel tills ansiktet och skägget är fullt av potatisbitar. Övriga gånger det äts potatis upprepas proceduren, men vi får se det hela ur en annan vinkel.
Dottern hjälper farsan att klä av- och på sig. Ibland ligger han på sängen och sover. Det händer att de är ute och sköter om den trötta hästen. Matar den. Dottern traskar då och då ut på gården där det finns en brunn hon hämtar vatten ur. Behöver jag påpeka att allt detta skildras i realtid? Tar det tio minuter för tösen att gå genom stormen till brunnen, dra upp en hink vatten och återvända, varar scenen tio minuter.
Ungefär en timme in i filmen, gissar jag, somnade jag. Men jag sov nog inte så länge. När jag vaknade får gården besök! Jominsann! Det dyker upp en tredje skådespelare - och han gestaltar en brännvinsförsäljare. Han slår sig ner vid ett bort och håller en monolog som varar i åtminstone fem minuter, men jag uppfattade inte allt, eftersom jag somnade efter en minut, och kvicknade till ett par minuter senare - och konstaterade att mannen fortfarande pratade. Nåja, han åt i alla fall inte potatis.
Jag somnade en tredje gång. Vaknade - och konstaterade att nu verkar det minsann hända saker! På håll  ser vi en vagn med ett helt gäng människor närma sig brunnen. De jublar av lycka, äntligen vatten! Men säg den lycka som varar. Bondgubben och dottern kommer utspringande, skriker "Försvinn era smutsliga zigenarjävlar!" och jagar bort besökarna. Bonden och dottern är förstås lika smutsiga själva.
Här tittade jag på klockan. Jag gissade att filmen gick mot sitt slut. Men icke! Ungefär 80-85 minuter hade gått! En hel timme återstod. Och nu hade jag sovit så mycket att jag inte kunde somna om. Jag funderade på att gå på toaletten. Jag hade med mig en påse med ett par seriealbum och en fackbok; jag skulle kunna gå till handikapp toaletten och riktigt bre ut mig, för att sedan återvända och se slutet.
Men det gjorde jag inte.
Jag stålsatte mig och såg den sista timmen.
Stormen tilltar. Dottern går ut till brunnen - och upptäcker att den sinat. Den är alldeles tom. Jäsiken! Det enda de har att dricka är brännvin. Dottern tar fram en religiös bok. Hon läser högt ett par stycken. Hon läser dåligt, så hon bokstaverar sig igenom texten, vilket innebär att scenen varar länge, länge. Bonden kommer fram till att de inte kan bo kvar på gården, så de packar sina ägodelar, och därefter lastar de vagnen och hämtar hästen. Behöver jag påpeka att detta visas i realtid. Därefter får vi se en kulle med ett träd. Oj, vad löven blåser. Efter en minut eller två kommer bonden och hans dotter med häst och vagn traskande längst bort till höger. Efter några minuter har de nått fram till trädet, då de plötsligt försvinner. Vart tog de vägen? Efter en minut dyker de upp igen. De vänder om. Tydligen kom de fram till att det stormar för mycket för att de ska kunna fortsätta färden, så de återvänder. Nu går de från trädet och högerut.
Tillbaka på gården blir det plötsligt mörkt. De försöker tända sina fotogenlampor men de funkar inte! Och då plötsligt slocknar glöden i spisen. Vojne, vojne! Undergången knackar verkligen på dörren.
SPOILER:
Filmen slutar med att far och dotter sitter mittemot varandra vid bordet. Han äter en rå potatis. Hon vägrar äta.
Oj. Sorry. Nu avslöjade jag precis allt som händer filmen. Vilket alltså inte är mycket. Dialog finns här nästan ingen alls.
TURINHÄSTEN har ett ganska fantastiskt filmfoto. Svartvitt och vackert. Flotta åkningar. De stormiga miljöerna är onekligen stämningsfulla.
... Men vad hjälper det, när filmen är så här fruktansvärt tråkig och poänglös? TURINHÄSTEN är dock tråkigare på än annat sätt än tråkiga filmer som THE HOST och DEN SOM SÖVER, förlåt, DEN SOM SÖKER. De två filmerna vill vara spännande och underhållande. Béla Tarr har gjort ett konstnärligt val: TURINHÄSTEN ska vara tråkig! Långsam! Händelselös! Då jävlar blir det bra!
Filmen har vunnit en rad priser. Bland annat FIPRESCI-priset och Silverbjörnen i Berlin. Men det här är ju en sådan där film som vinner priser. Av någon anledning gillar juryer på filmfestivaler sådant här. Men om du har en vän eller bekant eller familjemedlem som på fullt allvar tycker att TURINHÄSTEN är en bra film: säg upp bekantskapen. Förgifta hans eller hennes mat. Eller häll åtminstone laxermedel i maten.
Bondgubben och dottern i filmen lever ett fruktansvärt tråkigt liv.
De enda som har det tråkigare är biopubliken.
Carl Th Dreyers film GERTRUD från 1964 brukar anses vara världens tråkigaste film. Jag har inte sett den. Därför utser jag TURINHÄSTEN till världens tråkigaste film. Det här är inget toppraffel - det är nollraffel.
Vad sätter jag för betyg på detta? Detta är trots allt ingen dålig film. frågan är om det är en film över huvud taget - det här känns mest som en videoinstallation som råkar biovisas. Tja, jag drar till med det här specialbetyget:










(Biopremiär 26/4)



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx