torsdag 28 mars 2013

Bio: The Host

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ibland kommer det en film som tränger sig rakt in i miljarder hjärtan. En film som får oss att se på filmkonsten på ett helt nytt sätt. En film som förändrar världshistorien så som vi känner den.
THE HOST är inte denna film.
Ibland kommer det en framgångsrik sydkoreansk film om ett jättemonster.
Det är THE HOST från 2006.
Andrew Niccols THE HOST är en av årets absolut sämsta filmer. Nej, förresten, ändra det till decenniets sämsta filmer. Niccols har tidigare skrivit manus till filmer som GATTACA, TRUMAN SHOW, THE TERMINAL, THE LORD OF WAR, och vissa av sina manus har han även regisserat själv. Visst har han även gjort krafs som S1M0NE och IN TIME, men av THE HOST att döma verkar han ha glömt allt han lärde sig när han gjorde sina prestigefilmer.
Å andra sidan beror detta säkert på att THE HOST är en filmatisering av en bok a Stephenie Meyer. TWILIGHT-tanten. Det här var hennes försök att följa upp TWILIGHT och boken kom 2008 - året efter släpptes den på svenska som "Genom dina ögon". Om boken blev en lika stor succé som vampyrserien har jag ingen aning om. Niccols filmatisering kämpar i alla fall desperat för att skapa ännu ett biofenomen. På pressvisningen var vi till och med tvungna att skriva under ett papper och lova att vi inte recenserar filmen innan premiärdagen och att vi inte spelar in den (!) - varpå mobiltelefonerna stoppades ner i plastpåsar. Jo, som bekant är det ju medelålders filmkritiker som sitter i biosalonger och filmar och sedan lägger ut på nätet ...
Till filmen.
Var ska jag börja? Det här är så katastrofalt uselt, Beyond Bad, att jag känner mig handfallen.
Nå. Det börjar med rymden och Jordklotet och en pretentiös berättarröst. Vi befinner oss i framtiden, tror jag, eller i ett parallelluniversum. Det råder fred på Jorden! Det finns ingen svält! Alla har det bra! Detta beror inte på att Jordens befolkning har skärpt sig, utan på att utomjordingar har anlänt och tagit över - VÄRLDSRYMDEN ANFALLER-style. Rymvarelserna ser ut som små silvriga, spindelliknande fröer och dessa stoppas in in människorna genom ett snitt i nacken. Hur de lyckades med detta första gången vet jag inte, eftersom de här fröerna förstås inte kan hålla i en skalpell.
Riktigt alla människor har de här frälsarna från rymden inte lyckats ta över. En av dem är Melanie (Saoirse Ronan från FLICKAN FRÅN OVAN och HANNA). Fast hon är inte människa speciellt länge i den här filmen, alldeles i början hoppar hon ut genom ett fönster för att ta sitt liv, men överlever och återuppstår som en annan Jesus som rymdvarelsen Wanderer, kallad Wanda. Det enda som skiljer rymdvarelserna från människor är deras klarblå, silvrigt lysande ögon.
Men nu råkar Melanie leva kvar inne i Wanda, och det var inte planerat. Melanie pratar med Wanda inne i huvudet, vi hör rösterna - och det är hur fånigt som helst!
Melanie har en pojkvän, Jared (spelad av Jeremy Irons' son Max, från ruttna RED RIDING HOOD), och en lillebror - så Melanie/Wanda rymmer och letar upp de här gossarna och lyckas övertala Jared om att Melanie faktiskt finns kvar inuti Wanda - som ju ser ut som Melanie. Snart hittar de ännu fler överlevande människor, bland dem finns William Hurt iförd skägg, och dessa motståndsmän bor i en grotta, och intriger uppstår mellan dem. Extra snårigt blir det när en annan hunk, Ian (Jake Abel), och Wanda blir förälskade i varandra! Konstigt värre.
Diane Kruger spelar en utomjording som tillsammans med sina Seekers konstant letar efter Melanie/Wanda och människorna. Hur ska det gå? Jag kan lova att upplösningen är hur ding som helst. Och det byggs så smått upp till en uppföljare.
Nu tillhör jag självklart inte målgruppen för THE HOST, men jag undrar om inte även fjortonåriga tjejer kommer att tycka att det här är hysteriskt fånigt och dumt. Filmen är osannolikt dålig. Värst är dialogen och då främst replikskifterna mellan Melanie och Wanda - när det är dags för love och grejor, går kalkonmätaren i topp. "Nej! Nej! Gör det inte! Kyss honom inte!" - "Men jag älskar ju honom!" - "Nej! Du är ju Wanda!". Jag skrattade högt ett flertal gånger.
... Men oftast försökte jag hålla mig vaken. THE HOST varar nämligen i över två timmar och den är fruktansvärt tråkig. Det här måste vara den första sci-fi-film som är filmad helt och hållet i slow-motion. Åtminstone känns det så.
Jag begriper inte riktigt vad rymdvarelserna håller på med. De lever i tusentals år och drar från planet till planet som koloniseras. Men uppenbarligen far de vidare till en annan värld efter ett tag. Vad händer då med varelserna de besatt? Ingen aning.
Jag är självklart väldigt svag för rymdinvasionsfilmer och grundstoryn skulle ha kunnat bli en bra film. Problemet är att det här bygger på en bok av mormontanten Stephenie Meyer, som fläskar på med tånorsromanser, religiösa budskap, goda själar från rymden och jönsiga intriger.
Det enda jag gillade i filmen var rymdvarelsernas snygga sportbilar.
TWILIGHT, kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nej, det är det inte, stryk det där sista)
  






(Biopremiär 27/3)





onsdag 27 mars 2013

Bio: Kauwboy

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ännu en BUFF-film får biopremiär. Den nederländska KAUWBOY av Boudewijn Koole tilldelades Malmö Stads Barnfilmspris. Frågan är bara vilka barn som ska se det här. Jag noterar att den fått en elvaårsgräns. I grund och botten är storyn för barnslig för att tilltala barn över elva. Samtidigt finns det risk att barn kan bli traumatiserade för livet av filmen. Detta är mer en vuxenfilm - rättare sagt, en film för vuxna filmkritiker som tycker att det är viktigt att barn ser det här.
Jojo (Rick Lens, låter som ett porrnamn) är en skitig tioårig kille med flottigt hår. Han bor med sin ensamstående far Ronald (Loek Peters), en väktare som liknar Kim Bodnia och som har hetsigt humör. Med jämna mellanrum ringer Jojo till sin morsa, som enligt honom är på turné i USA - men det är redan från början uppenbart att modern egentligen är död och att Jojo skapat en fantasivärld.
En dag hittar Jojo en övergiven fågelunge - en sketen kaja. Han tar hem den och döper den till Kauw; jag har för mig att det stod Kajan i den svenska texten. Ronald tillåter inga djur i hemmet, så han tvingas gömma kajan.
Ronald lagar spaghetti, men blir plötsligt förbannad och häller ut pastan på golvet och kastar stekjärnet med köttfärssåsen i väggen och går. Sicken en. Jojo gullar med sin äckliga kaja, som växer. Han har den i köket när han lagar mat, och det ser rätt ohygieniskt ut.
Ronald upptäcker kajan och tvingar Jojo att göra sig av med den - men Jojo hittar den igen och gömmer den på nytt i deras fula hem. Pojken har även börjat att umgås med Yenthe (Susan Radder), en tjej i hans vattenpololag.
Rick Lens må vara en fantastisk barnskådespelare - men herrejävlar, vad jobbig Jojo är! Han mår psyktiskt dåligt, han skriker och vrålar och trilskas och är allmänt jävlig. Det kliade verkligen i fingrarna på mig - jag ville nacka honom. Slänga ut honom genom ett fönster. Men när Jojos råskinn till far verkligen får nog, blir det verkligen obehagligt - han örfilar upp den lille sonen utan pardon. Märkligt nog verkar inga lärare eller andra vuxna notera att Jojo har stora blåmärken i ansiktet och gripa in. Senare örfilar Jojo Jenthe - och hon svarar med att örfila honom.
En samling lika tragiska som osympatiska figurer. Plus den där jävla kajan. Varje gång Ronald stod vid grillen i trädgården hoppades att det var krågejävelen han tillagade.
KAUWBOY är en skitig, stiliserad film med grynigt foto. Det är en typisk film som vinner priser på filmfestivaler. Som får bra betyg av medelålders kritiker. Men det är ju ingen film för barn.
Se om THE CROW istället. Och jag kan tänka mig att lillknattingarna där hemma behöver se den.







(Biopremiär 29/3)





tisdag 26 mars 2013

Bio: The Sarnos - A Life in Dirty Pictures

I morgon, den 27/3 klockan 20.30, visas dokumentären THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY PICTURES på Spegeln i Malmö. Detta blir den enda biovisningen av filmen i Malmö! Se till att vara där och se den - och kom i tid: de 50 första som köper biljett får nämligen en DVD med Joe Sarnos trevliga NÅGON ATT ÄLSKA, bättre känd som THE SEDUCTION OF INGA eller INGA II.
Som bekant har jag redan sett och recenserat denna utmärkta dokumentär - min text hittar ni HÄR.
Efter visningen kommer regissören Wiktor Ericsson att finnas på plats för en intervju.



måndag 25 mars 2013

Bio: Ingen riktig finne

Foton copyright (c) Folkets Bio
Den finsk - eller snarare finsk-svenska - INGEN RIKTIG FINNE pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att läsa på om filmen innan jag på söndagskvällen bänkade mig på Spegeln för att se den på en ordinarie visning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se - men filmaffischen ser oerhört finsk ut. Jag förväntade mig något grått och kargt, och mängder av sammanbitna, tystlåtna människor. Bakom mig i salongen satt ett gäng finska kvinnor.
Regissören heter Mika Ronkainen, vilket ju låter som ett Eddie Meduza-namn. Ronka-inen, hö hö hö. I förtexterna konstaterar jag att "regi" heter "ohjaaja" på finska. Det ser ju väldigt suspekt ut "Oh, jaa ja! Ronka inen!".
Förlåt. Det där var väldigt omoget av mig.
INGEN RIKTIG FINNE är en roadmovie; en dokumentär om rockmusikern Kai Latvalehto. Filmen börjar med att han uppträder med sitt band inför en jättepublik. Låten är verkligen skitdålig och texten handlar om att sjunga finsk rock - och Kai tröttnar och hoppar av.
Kai är uppvuxen i Göteborg, dit hans farsa Tauno flyttadeför att arbeta. För Tauno bestod 60-, 70- och 80-talen mest av fylleorgier med andra finnar. De flyttade tillbaka till Finland. Kai känner att han saknar tillhörighet, att han är rotlös. Han är varken finne eller svensk. Kai och hans far bestämmer sig för att köra ner till Göteborg på jakt efter tillhörighet. På vägen stannar de till i Eskilstuna och Stockholm, där de träffar andra finnar, finländare, finlandssvenskar, svenskfinnar och allt vad det heter - och alla verkar känna sig utanför. Det pratas mycket o fylla, om schablonbilden av en finne, och om den konstiga skolgången på 70-talet, då de finska barnen placerades i klassrum som låg i andra byggnader än i de ordinarie skolorna.
Insprängt i färden är en massa livframträdanden med ett (eller flera?) besynnerliga band som framför (läser jag att det är) finska emigrantsånger. Mycket dragspel och fiol, dystert och finskt - och förhållandevis vedervärdigt. Om man nu inte gillar sådant. Jag avskyr det.
Kai Latvalehto är lite lik Vincent Gallo och är rätt sympatisk. När han pratar svenska pratar han med bred göteborgsdialekt. Hans farsa är tjock och lite lustig. Uppenbarligen försvinner många dimensioner om man inte förstår finska. Finnarna i salongen skrattade ofta och mycket och jag förstod inte vad det var som var roligt - i den svenska texten fanns inga skojigheter.
Men nu är INGEN RIKTIG FINNE trots allt en helt okej film. Den är udda med sina konstiga musikinslag, den är inte direkt tråkig, och temat är intressant. Jag måste dock skjuta in att jag som skåning inte har någon som helst relation till alla de här finska immigranterna. Jag minns att jag som barn tyckte att det var märkligt att det gick så många TV-program, både för barn och vuxna, som var på finska eller finlandssvenska. Jag visste inte var alla dessa finnar höll hus. Jag kände inga finnar. Jag kände inte till några. På sin höjd kunde man kanske se en finsk alkis utanför Systembolaget. Men de hamnade kanske främst i Stockholm och Göteborg - och i svinalängorna i Ystad.






(Biopremiär 22/3)



söndag 24 mars 2013

Expressen den 2 september 1996

Här är min nittonde videokrönika från Expressen. En spretig sak. Verkar handla om lite allt möjligt som föll mig in just då. Rubriken blev lite märklig. Folke Lind som nämns är ett Lundaoriginal som var kompis med Hasse Alfredson och som stod modell för Lindeman. Jag lärde känna Linds son i början av 90-talet och vi satt hemma hos Folke ett par gånger - men nu har jag inte träffat killen på över tjugo år, och Folke är död.
I samband med premiären på RUMBLE IN THE BRONX skickades jag förresten upp till Stockholm av NST (inte Expressen), där jag intervjuade Jackie Chan. Tyvärr verkar den artikeln vara försvunnen.


Specialeffekterna var bättre på 70-

talet

Specialeffekter är färskvara. Jag sitter och slafsar i mig pasta med påhittad sås
("frilans-sås") samtidigt som jag ser på Robin Williams-filmen "Jumanji" (Egmont), och konstaterar att filmens dator-animerade effekter, i det här  fallet djur som kommer utfarande ur ett mystiskt brädspel, redan är  daterade. Troligen blev de daterade redan under filmens inspelning.
Över huvud taget blir datoranimationer sällan riktigt övertygande. Jämför  bara rymdskeppsmodellerna ur till exempel "Stjärnornas krig" (1977) med de  datoranimerade rymdskeppen ur valfri sci-fi-TV-serie på 90-talet.  Modellerna från 1977 ser betydligt "riktigare" ut.
Djuren i "Jumanji" har blivit märkligt ryckiga, i synnerhet aporna. Å  andra sidan påminner detta om 30-tals-King Kong, vilket är rätt charmigt.
Hur är filmen i övrigt? Tja, lite väl hysterisk för min smak. Det skriks och brakar mest hela tiden. Men hade jag varit tjugo år yngre hade jag  säkert älskat "Jumanji", som i grund och botten är en fantasieggande film.
"Äh, de bara sjöng hela tiden." En gammal kompis uttalade sig om  Galenskaparnas "Stinsen brinner" efter att ha sett den på bio. Själv har jag också svårt för filmer där de "sjunger hela tiden", och gick inte och  såg filmen.
SF:s serie "Svenska komediklassiker" går vidare med "Macken" (filmen, inte  TV-serien) och just "Stinsen brinner", vilka båda funnits ute ett par  veckor nu. Efter att äntligen ha sett "Stinsen" konstaterade jag att,  visst, de sjunger hela tiden, men filmen är ofta väldigt rolig. I  synnerhet om man tycker att Knut Agnred är Sveriges Gene Kelly. När paret  Assarsson från Hembygdsföreningen dök upp, bröt jag ihop. Filmen är  kanske lite för lång, men betydligt bättre än den lite sega "Macken". Bäst i båda filmerna är för övrigt Folke Lind.
I egenskap av härdad rysarvän, tycker jag nästan inte att någonting är  spännande. Bra, kanske, men knappast svettigt spännande. I filmen "Tyst vittne" (Egmont) råkar en stum tjej bli instängd i en rysk filmstudio på  natten. När hon försöker ta sig ut, upptäcker hon ett par ryssar som  spelar in en snuffmovie i studion. Ryssarna jagar tjejen, som på grund av  sitt handikapp inte kan ringa efter hjälp, eller förklara sig riktigt.
"Tyst vittne" visade sig vara riktigt bra och spännande (i alla fall fram  till slutet - varför är sällan sluten tillfredsställande i thrillers?).  Tydligen har den här filmen också varit framgångsrik på festivaler runt om  i världen, och den brittiske regissören har blivit erbjuden större  Hollywoodjobb. Notera Alec Guinness, som inte finns med i rollistan, som rälig skurk.
...Men vad är det för typer som gör snuffmovies på 35 mm-film? Påkostat och dant!
På fredag har Jackie Chans "Rumble in the Bronx" Sverigepremiär. Gå och se  den förberedd - störta i väg till närmaste videouthyrare, och hyr ett lass
Jackie Chan-rullar. Om inget annat, borde väl "Hatets eld", "Operation Condor", och (den kassa) "The prisoner" finnas i butiken, då de är de tre som släpptes senast av Scanbox (dåvarande FilmCo). Varför titta på Jean-Claude Van Damme, när man kan titta på Jackie Chan?
Förresten, glöm inte "Charlies änglar" på torsdagar.






lördag 23 mars 2013

Bio: Djurvännerna

Bilder copyright (c) Folkets Bio
För trettio år sedan gav jag ut ett seriefanzine som hette SMOCK. I ett av numren medverkade Eva Lindström. Jag vet inte riktigt varför, men jag skrev till henne och frågade om hon hade en serie att bidra med, och några dagar senare hittade jag ett papprör i brevlådan på artillerigatan och i det fanns ett litet brev och en småkul serie. "Hoppas SMOCK får ett långt liv!" skrev Eva. Jag tror att det blev ytterligare ett eller två nummer.
DJURVÄNNERNA är en film för de allra, allra minsta. Rättare sagt: det är tre filmer på tolv minuter vardera, paketet är över på 36 minuter. Vilket är lagom för fyraåringar. Ja, även för en vinfryntlig 45-åring. Hade jag sett detta som barn vet jag inte vad jag hade tyckt. Jag känner inte riktigt igen Eva Lindströms stil, det här ser märkligt ... barnsligt ut. Som tecknat av barn, alltså. Animationen är enklast tänkbara, modell klipp och klistra. Jag avskydde sådant när jag var barn, jag gillade ju snygga saker, modell Hanna-Barbera. Jag är fortfarande inte förtjust i den här typen av tecknad film.
Den första filmen heter "En fågeldag". Den förstod jag inte riktigt. Den handlar om två fågelbarn som ger sig iväg på egen hand med varsin fjärilshov och tydligen går de vilse. Dialogen består är på nonsensspråk. En liten unde i publiken sa plötsligt "Nu blev det mörkt!". Antagligen är den här filmen för avancerad för mig, eftersom jag alltså inte begrep den.
Nästa film är lättare att hänga med i. "Jag rymmer!" heter den. Den som rymmer är ett får. Fåret går in i skogen och där träffar han en mord som har mössan full med nötter och som ska ha fest. Fåret följer med hem till mården och jag trodde först att det skulle bli något slags Fritzl-variant, men snart kommer en massa andra djur och säger "Nu ska vi slå klackarna i taket" och så blir det fest. Fåret blir ledset eftersom ingen letar efter det.
Sista filmen är bisarr på ett bra sätt. "Min vän Lage" heter den. Huvudpersonen träffar en uggla som heter Lage och som flyttat in till stan. Lage jobbar på ett varuhus där han borrar hål i väggar så att man kan sätta upp hyllor där. En dag borrar han för djupa hål så att hyllorna lossnar, och då får han sparken. Hur det hela slutar vet jag inte, eftersom jag somnade halvvägs in.
Det här är som att titta i bilderböcker. Stillsamt, vilsamt, matta färger, noll tempo. Säkert perfekt för de yngsta glyttarna. Sövande för mig.
Jag kan inte betygsätta det här, så låt familjens minsting sätta ett betyg på strecket här under:





____________________________

(Biopremiär 22/3)



fredag 22 mars 2013

Bio: This is 40

Foton copyright (c) UIP Sweden
Som bekant är trenden just nu att första stavelsen i långfilm ska betonas. Lång. Var och varannan film som går upp på bio är hur lång som helst, oftast alldeles i onödan. Judd Apatows förra långfilm som regissör, FUNNY PEOPLE, vara två och en halv timme. Två och en halv! Och det är en komedi! Vem pallar se så långa komedier? Det är illa nog med så långa dramer. Apatows nya film, som är en spin-off på PÅ SMÄLLEN snarare än uppföljare, håller på i två timmar och fjorton minuter. Jag undrar hur de tänker, filmskaparna. Nu är THIS IS 40 förvisso en dramakomedi, men ändå - komedier ska vara tajta för att inte riskera att tappa roligheten.
Nu har jag inte PÅ SMÄLLEN i färskt minne, jag har inte sett den sedan den kom 2007, men i den spelade Paul Rudd och Leslie Mann de två bifigurerna Pete och Debbie. Den här gången står de i centrum. De har flott hus, två döttrar och bra jobb - men de börjar att 40-årskrisa.  Och, tja, det är väl vad det går ut på. Att redogöra för handlingen är hopplöst, eftersom trådarna är hur många som helst med ännu fler inblandade rollfigurer.
Filmen är uppbyggd av en lång, lång rad scener; utdrag ur Pete och Debbies liv. På Debbies jobb arbetar till exempel Megan Fox och Charlyne Yi. Fox är ett sexpaket utan trosor som orsakar whiplashskador hos män. Yi är oftast senad och säger konstiga saker - hon är jätterolig. Jason Segel är Debbies tränare som får stånd när han umgås med henne. Albert Brooks är Pete bänge adoptivfar. John Lithgow dyker upp som den biologiske fadern - en stentorr och fullkomligt humorbefriad herre, vilket leder till stor komik. Melissa McCarthy är roligast i hela filmen; hon är förälder till en skolkamrat till en av Pete och Debbies döttrar, och efter en incident kallas de till rektorn - och det hela urartar till en fantastisk scen som inte går att beskriva, den måste ses. McCarthy briljerar när hon improviserar fram grova förolämpningar (en oklippt version följer under eftertexterna).
Pete är musikagent och har Graham Parker i sitt stall, vilket innebär att Parker medverkar som sig själv och spelar några låtar. Kul om man gillar gubbrock, men det gör vi väl inte. Ryan Adams dyker också upp som sig själv och spelar, och det spelar ju ingen roll om det är Ryan eller Bryan, det är lika trist.
Jag gillar Paul Rudd och Leslie Mann, de är väldigt sympatiska, vilket filmen vinner mycket på. Mann är en väldigt classy lady, men en lustig detalj med henne är att hon ser ut som en väldigt ung Clint Eastwood iförd peruk! Weird!
THIS IS 40 är åt helvete för lång. Apatow borde ha klippt bort en halvtimme och stramat upp det hela. Plockat bort några rollfigurer och handlingstrådar. Men trots detta är det en trevlig film. Småkul, bitvis väldigt rolig. Och bitvis seg och tradig.






(Biopremiär 22/3)



Bio: Kon-Tiki

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tre män i en båt? Nej, men sex män på en flotte. Samtliga män iförda skyddsskägg.
Sommaren 1978 var jag i Norge för först gången. Närmare bestämt i Oslo med omnejd. Vill jag minnas. Fast jag minns inte alltför mycket. Jag kommer ihåg att jag fascinerades av en monter med Action Man-dockor (GI Joe-dockor, alltså) på centralen. Och så kommer jag ihåg att vi besökte Kon-Tiki-museet.
Där inne hängde det en stor val från taket. Fast det var ingen riktig val, den var gjord i plast, sa mina föräldrar. Ett litet nerköp, tyckte jag. Fast i andra ordalag. Och så fanns förstås Kon-Tiki där i egen hög person. Rättare sagt, en modell av Kon-Tiki. Bör det väl ha varit. Den riktiga flotten var nog inte i bästa skick efter resan.
Joachim Rønnings och Espen Sandbergs norska drama KON-TIKI Oscarnominerades som Bästa icke-engelsksråkiga film. Jodå, det här är ju en sådan där film som blir Oscarnominerad. Stor, episk, påkostad, baserad på verkliga händelser. Men för att vara en film om några våghalsar ute på djupt vatten, är KON-TIKI rätt grund. Så pass grund att flotten till slut strandar.
Pål Sverre Hagen är norske nationalhjälten Thor Heyerdahl, som hade en livslång fascination för vatten - i en prolog får vi se hur han som barn trillade ner i en vak. Därefter hoppas det till 1930-talet och Thor med frugan Liv (Agnes Kittelsen) spexar runt med infödingar på en exotisk sand. Thor verkar ha börjat tro på historierna om guden Tiki och blir besatt av tanken på att Polynesien inte alls är befolkat av folk som traskat dit från Asien. Nej, Thor tror att Tiki och hans mannar tog sig till Polynesien från Sydamerika - och de gjorde färden på en primitiv flotte. Därför ska nu Thor och ytterligare fem tappra män (Gustaf Skarsgård är en av dem) spika ihop just en sådan primitiv flotte som de sedan ska ta sig över Stilla Havet med. Det är vad jag kallar flottarkärlek!
Mediapådraget är stort när dessa käcka unga män iförda ljusa, sportiga kostymer ger sig ut på böljan den blå, för att spendera över hundra dagar på flotten.
Det största problemet med KON-TIKI är självklart att vi vet hur det går. De lyckas ju bevisa Heyerdahls teori. De kommer fram. Och alla överlever. Således blir filmen inte sådär jätteengagerande. Jag hade förväntat mig fler konflikter ombord; att man försökt sig på att göra något slags intrikat kammardrama av det hela, men det sker aldrig. Visst tröttnar några av männen - vars skägg växer exemplariskt - på den envetne Heyerdahl och börjar protestera, men det uppstår ingen större dramatik.
Plötsligt attackeras herrarna av hajar och då blir det lite rafflande. Nej, det uppstår ingen nagelbitarspänning, eftersom vi ju vet att ingen skadades, men ändå. Hajscenerna är snyggt gjorda.
Den här flottefilmen är förhållandevis flott gjord. Man har satsat på att göra något slags Hollywoodfilm. Men det hela blir rätt platt. Rollfigurerna är rätt platta. Och nej, det händer inte så mycket. Det är sex män på en flotte. Inga av dem är speciellt kul. När det hela är över undrar jag mest, jaha, och till vilken nytta var det här? Vad ville Thor Heyerdahl bevisa - egentligen? Vad var poängen?
Tyvärr förekommer det inget tiki room i filmen.
Plus för de stora skäggen.






(Biopremiär 22/3)



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx