torsdag 31 januari 2013

Bio: Zero Dark Thirty

Foton copyright (c) UIP Sweden
De Oscarnominerade filmerna fortsätter att välla över oss, men nu tunnar det ut lite - men det är ju hemskt vad de är långa, de här Oscarsfilmerna! ZERO DARK THIRTY är en av storfavoriterna; fem nomineringar har det fått, bland annat för bästa film, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll (Jessica Chastain). Och den varar två timmar och 37 jävla minuter! Jag har sett alldeles för många sådana här evighetsfilmer de senaste veckorna, och det är bara DJANGO UNCHAINED som motiverar den långa speltiden. För min del kunde Tarantinos film gärna få vara ännu längre.
Kathryn Bigelow vann en Oscar för sin förra film; THE HURT LOCKER, som knappt gick upp på bio alls. Jag har faktiskt nästan inga som helst minnen av den filmen. Jag var tvungen att kolla upp min recension för att se vad den handlade om - och vad jag tyckte. Jo, jag tyckte om den, jag gav den en fyra, men några detaljer vad gäller handlingen har jag inte.
Bigelow är inte bara känd som kvinnlig actionregissör, hon har även ett rykte om sig att vara actionspecialist. Ett ganska oförtjänt rykte. När jag skrev om THE HURT LOCKER gick jag igenom hennes filmer och kom fram till att det bara är NATTEN HAR SITT PRIS, det vill säga NEAR DARK, jag gillar. Övriga filmer, som till exempel STRANGE DAYS, är märkligt överskattade, och WIDOWMAKER är nästan direkt kass.
Kathryn Bigelow var ett tag gift med James Cameron. Någon har sagt att för att hålla tempot uppe i sina filmer, låter Cameron ofta sina rollfigurer springa medan de konverserar. Eller åtminstone göra något annat nödvändig, trist dialog avverkas. Jag har inte gjort någon närmare studie av detta för att kolla om det verkligen förhåller sig så. I ZERO DARK THIRTY har Bigelow gjort tvärtom detta är något slags Sit Down-actionfilm. Ett actiondrama i vilket folk mest sitter ner i möten.
Med tanke på hur historielös dagens ungdom är, och på hur kort minne de har, kommer kanske filmens slut som en rejäl överraskning, men det här är en sådan där film i vilken det aldrig är någon fråga om hur det kommer att gå. Filmen skildrar nämligen CIA:s jakt på Usama Bin Ladin under tio år och visar hur det gick till när han hittades och mördades. Vaddå, spoilade jag filmen nu? Vad är du - modebloggare?!
Den tjusiga men svala Jessica Chastain är CIA:s expert Maya, som år 2001 skickas ner till öknen för att envetet hålla i jakten tillsammans med stenhårda Navy SEALs. Hon är till en början tveksam till jobbet, och i synnerhet till den tortyr som utförs på fångade Al Qaida-medlemmar - men hon härdas och förstår att det är enda sättet att få dem att prata. 2011 ger all tortyr resultat och sammanbitna amerikaner kan ta sig in i Bin Ladins bostad och knäppa honom - och alla som befinner sig i hans väg. Bra jobbat.
Filmen har fått mycket kritik för sina tortyrscener - främst från amerikanska armén. De hävdar att det är lögn, att det inte alls gick till så där. Bigelow säger emot armén. Själv är jag nog beredd att ställa mig på Bigelows sida. Fast jag är inte insatt, jag har ingen aning. Jag tycker bara att det känns sannolikt med tortyr av fångar.
Fares Fares - Action star.
Är Chastain värd en Oscar? Tja, njä, jag vet inte. Nej, jag tycker nog inte det. Med det inte sagt att hon inte är bra. Mark Strong medverkar också och minsann om inte favoriten Scott Adkins (som just nu filmar NINJA 2 - den vill jag se!) är en av hårdingarna. Plötsligt kände jag igen en nästa - kunde det där vara... Ja, det kunde det! Det är min själ och dar Fares Fares som fortsätter sin internationella karriär!
ZERO DARK THIRTY är intressant och välgjord - men den är alldeles, alldeles för lång och har emellanåt en tendens att bli lite snackig och småtrist.
Blanda inte ihop den här med BRAVO TWO ZERO.






(Biopremiär 1/2)



Bio: Kvartetten

Foton: Kerry Brown © 2012 Headline Pictures (Quartet) Limited. All Rights Reserved. 
75 år gammal begår Dustin Hoffman sin regidebut och jag tycker ... ingenting alls.
Verkligen. Jag har absolut ingenting alls att säga om den här filmen. Den lämnade mig totalt likgiltig, den gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom örat. Det är möjligt att jag uppskattat det här mer om jag vore 70 eller äldre - men det är jag inte.
Beecham House i England är ett magnifikt hem för pensionerade musiker. En stor, flott, slottsliknande byggnad på landet. Dit kommer en viss Jean (Maggie Smith), en före detta operadiva, som en gång var gift med operasångaren Reggie (Tom Courtenay), men lämnade honom för en annan. Detta skedde för flera decennier sedan, men Reggie har inte kommit över det - och han bor sedan tidigare på Beecham House. Där återfinns även deras bästa vänner Cissy (Pauline Collins) och Wilf (Billy Connolly),m med vilka de en gång i tiden brukade framträda och skörda framgångar.
Det är snart Verdis födelsedag, något man på hemmet brukar fira med en stor konsert. Kommer kvartetten att försonas, återförenas och framträda?
Dramakomedi är nog rätt beteckning på det här. Ett annat ord som slår mig är "bitterljuvt". Och det är säkert meningen att man ska tycka att det här är fint. Gamla människor som fortfarande är kreativa.
Tja, allt det här stämmer nog.
Men filmen är även fruktansvärt tråkig.
Hoffman må vara amerikan, men detta är en väldigt brittisk film, den är till och med producerad av BBC. Det roligaste är väl att se alla gamla fina skådisar figurera. Även Michael Gambon och otaliga andra legendarer medverkar. Roligast är att Andrew Sachs har en roll. Just det - Manuel i PANG I BYGGET!
Under eftertexterna visas gamla porträtt på alla kända medverkande. Detta är mer intressant än själva filmen.
Jag höll flera gånger på att somna.







(Biopremiär 172)



onsdag 30 januari 2013

Bio: Hannah Arendt

Foton copyright (c) Folkets Bio
Margarethe von Trotta har, vid sidan av TV-serieavsnitt (bland annat TATORT), gjort filmer som KATHARINA BLUMS FÖRLORADE HEDER och ROSA LUXEMBURG - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett något av henne. von Trotta är ett bekant namn, inte mer.
Efter att ha sett HANNAH ARENDT har jag definitivt inte fått lust att se mer av henne. Detta ser nämligen ut som en debutfilm gjord av något som aldrig regisserat eller skrivit filmmanus tidigare. Och - jag kom att tänka på Europuddingar som THE INTERNATIONAL och ANIMAL - vilket jag återkommer till om en stund.
På pappret är HANNAH ARENDT väldigt intressant. Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt (1906-1975) flydde sitt hemland 1933 och hamnade i New York 1941. Hon undervisade och skrev artiklar, och när krigsförbrytaren Adolf Eichmann 1961 greps i  Sydamerika och fördes till Jerusalem för rättegång, skickade The New Yorker iväg Arendt för att bevaka det hela. Resultatet blev kontroversiellt. Arendt hade förväntat sig att möta ett monster, men istället såg hon en man som mest var ingenting; en byråkrat som bara utförde order utan att egentligen ha några politiska åsikter eller följa någon ideologi. Upprörda läsare ringde visst ner New Yorkers redaktion, folk sa upp bekantskapen med Arendt eller undvek henne. Reportaget blev boken "Den banala ondskan".
Av detta har Margarethe von Trotta gjort en besynnerligt amatörmässig film. Om vi bortser från det platta, oinspirerade filmfotot, ligger filmens enormt stora brister i dialog och språk. Ett par scener är inspelade på plats i Jerusalem, men större delen utspelar sig i New York. Men inte är filmen inspelad där, inte. Luxemburg får agera stand-in. Ungefär hälften av dialogen är på engelska och ett flertal av de medverkande är amerikaner. Frågan är bara om de här är skådespelare eller om de någonsin agerat för film. Replikfällning och agerande är nämligen under all kritik. Förvisso ser hela den här dialogdrivna filmen mest ut som filmad teater, men scenerna med amerikanerna liknar mest skolteater - eller åtminstone amatörteater. Jag tappade hakan under New Yorkers redaktionsmöten. Flera personer på pressvisningen skrattade - jag hoppas att det var för att de insåg hur kasst det hela var, och inte därför att de tyckte att det var medvetet humoristiskt.
Och det är här jag tänker på Tom Tykwers THE INTERNATIONAL och Rose Boschs ANIMAL med Andreas Wilson - två europeiska filmer på engelska, regisserade av personer som inte har engelska som modersmål - och som av allt att döma inte hör att dialogen inte låter naturlig. Kanske beroende på att de vuxit upp med dubbade filmer och TV? På att engelska aldrig varit en naturlig del av deras vardagsliv? Grejen är ju att även om jag är svensk, så hör jag ju att det inte låter korrekt - även om skådespelarna har engelska som modersmål. Jag inbillar mig att dessa skådisar borde höra att det inte låter rätt, men tydligen inte.
Å andra sidan - jag talar inte tyska och jag är inte karl nog att avgöra om scenerna i HANNAH ARENDT med tysk dialog funkar. Jag inbillar mig att de flyter bättre, men jag har ingen aning. Här har vi väl förklaringen till att folk i utlandet inte noterar eventuellt uselt skådespeleri i vissa svenska filmer och därmed är mer positiva till helheten.
Barbara Sukowa från Johnny Mnemonic gör titelrollen, och hon är väl det bästa i filmen - som förutom att bjuda på kasst skådespeleri även är seg, långsam och tråkig. Regissören borde byta namn till Margarethe von Trötter.






(Biopremiär 1/2)



tisdag 29 januari 2013

Bio: Texas Chainsaw 3D

Foton copyright (c) Scanbox
Bland alla de stora, klassiska skräckfilmsserierna - och bland de ikoniska busemännen - är nog MOTORSÅGSMASSAKERN och dess efterblivne mördare Leatherface favoriten. Michael Myers i HALLOWEEN är för tråkig, Freddy Krueger i TERROR PÅ ELM STREET vitsar för mycket, jag har aldrig riktigt förstått mig på Pinhead i HELLRAISER och Jigsaw i SAW lämnar vi därhän. Dock är jag rätt svag för Jason i FREDAGEN DEN 13:E - jag vet inte varför. Kanske för att han känns mer hotfull och ostoppbar som slaktmaskin än de övriga.
Originalet från 1974.
Men han är ju inte lika hotfull som Leatherface. Inte lika bisarr. En stor luns som mentalt är om en treåring - och att använda sig av just motorsåg gör sitt till. Bara titeln MOTORSÅGSMASSAKERN kändes otäck och frånstötande efter Studio S-debatten på TV 1980 - och då skulle det ändå dröja flera år innan jag slutligen lyckades se hela filmen från början till slut.
TEXAS CHAINSAW 3D, som regisserats av John Luessenhop (TAKERS), är den sjunde motorsågsfilmen. Fast det är inte den sjunde filmen i serien. Kronologin är det lite hur som helst med, liksom innehåll, rollfigurer och annat. Tobe Hoopers original THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE (och "chain saw" skrivs just så) från 1974 är fortfarande bäst med bred marginal - filmen är ett mästerverk. Först 1986 slog Hooper till med uppföljaren THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE 2, som till skillnad från originalet var en bisarr komedi. Leatherface var tillbaka, men hade nu en ny familj. Dennis Hopper spelade motorsågsbeväpnad sheriff i denna sjövilda film. Jag såg den första gången som dansk hyrvideo och det blev extra roligt när Leatherface hette Læderfjæs i textremsan.
1990 kom LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III, som Hooper inte hade något att göra med. En klart underskattad film, som blev så våldsam att den klipptes om innan premiären i USA. Ännu en gång har Leatherface en ny familj, och Viggo Mortensen är cool som tosing från Texas.  Kim Henkel, som skrev manus till originalet tillsammans med Hooper, var missnöjd med alla uppföljarna och gjorde själv TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, även känd som THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE, 1990, en film som knappt släpptes någonstans. Henkel hävdade att detta var den "riktiga" uppföljaren till filmen från 1974 och i två av huvudrollerna sågs Renée Zellweger och Matthew McConaughey - och detta är den klart sämsta motorsågsfilmen. Första halvan är väl okej, men sedan blir det allt dummare och konstigare, och slutet är hemskt.
Den här hyrde jag på en pizzeria i Landskrona.
När Michael Bay meddelade att han skulle producera en nyinspelning av originalet fruktade jag det värsta. Men jag får erkänna att THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE från 2003, som biovisades i Sverige, överraskade genom att vara riktigt bra. Den är inte lika påträngande som Hoopers, och våldet skildras mer explicit, man får se hur folk sågas i bitar - men det är en bra och intensiv skräckfilm, som 2006 följdes av THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som skildrar hur Leatherface blev den han blev. Det är ungefär samma film en gång till, men jag gillar den. Rak skräck utan krusiduller.
TEXAS CHAINSAW 3D är egentligen en osannolikt dum film. Den är riktigt, riktigt korkad emellanåt. För manus står JASON GOES TO HELL-regissören Adam Marcus, Debra Sullivan och Kirsten Elms. Två kvinnor, det är ju rätt ovanligt i sådana här sammanhang. Vad de kokat ihop är en story som utlovas ta vid där Hoopers film slutade - alltså är detta den egentliga uppföljaren. Men nu visar sig detta vara en sanning med viss modifikation.
Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk förtextsekvens: ett sammandrag av filmen från 1974, konverterad till 3D! Det är extremt bra gjort, verkligen skitsnyggt, och jag kom på mig att hellre vilja se den filmen i sin helhet - i 3D - än det som skulle följa. Nå, efter att vi fått se Marilyn Burns som Sally, den enda överlevande, skrikande åka iväg på ett bilflak, börjar fortsättningen. Det är fortfarande 1974 och poliser är på väg till familjen Sawyers gård, från vilken Sally flytt. Men där inne häckar Leatherface (Dan Yeager) tillsammans med en massa människor som inte var med i originalet! Öh? Vad nu? Vilka är de här? Där sitter Gunnar Hansen, som var Leatherface 1974, Bill Moseley, som var Chop-Top i filmen från '86, och några till. Poliserna skjuter ner allihop, tror de, och eldar upp kåken. En snubbe hittar en liten bebis som han tar med sig hem.
Klipp till nutid. Bebisen har vuxit upp till kanonsöta Heather (Alexandra Daddario) - som är i 25-årsåldern. Nej, stopp och belägg! Hallå? Hur tänkte filmskaparna här? Heather borde rimligtvis vara i 40-årsåldern! Enligt gravstenar är det åtminstone 2012 och inte sent 90-tal. Jösses.
Okej. Den här Heather vet inte om att hon är adopterad - och nu får hon veta att hennes riktiga mormor Verna Sawyer (Marilyn Burns igen!) har dött och Heather har fått ärva kåken tanten bodde i. Heather samlar ihop några vänner; det liderliga stycket Nikki (Tania Raymonde) och tre killar.
De hamnar i en liten håla i Texas befolkad av märkliga typer, och det ärvda huset visar sig vara en stor, flott villa. Men självklart ruvar huset på en hemlighet. Bakom en ståldörr i källaren bor Heathers kusin - Leatherface. Han kom undan branden 1974 och har huserat i källaren sedan dess; motorsågat folk och haft sig utan att någon märkt det. Och rimligtvis borde han vara 60-70 år. Minst.
Gänget hittar Leatherface, som genast sätter igång att klubba ner dem, hugga yxor i dem, hänga upp någon på köttkrok (Leatherfaces gamla partytrick) - och självklart såga i dem med någon av sina många motorsågar. Eftersom Heather är The Final Girl lyckas hon komma undan, men när hon söker hjälp visar det sig att hon kommit ur askan i elden...
Jo, detta är som tydligt framgår en sällsynt dum film. Som gammal fan av serien sitter man mest och undrar hur allt hänger ihop. Men! Detta är förstås inget som hindrar filmen från att vara underhållande. Och det är den! Tumregeln lyder ju så här: alla filmer med motorsågsmördare är per automatik bättre än filmer utan motorsågsmördare. I TEXAS CHAINSAW 3D är det fett ös mest hela tiden. Och man fläskar på rejält! De som gillar hardcore-splatter lär inte bli besvikna. Filmen innehåller årets bästa Kille hängs upp på köttkrok och får underkroppen avsågad i närbild-scen. Stora TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa push up-BH. Lilla TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa bara mage. Guldbagge till Paul Rae som den slajmige borgmästaren! Och minsann om vi inte får se Clint Eastwoods son Scott i en roll.
Vad har vi mer? Jo, självklart en frysbox - och en vansinnig scen där Heather försöker fly i ett pariserhjul. Hur hade hon tänkt att hon skulle komma undan Leatherface i ett sådant? What goes up comes down... I vanlig ordning märks 3D:n knappt av, förutom i ett par scener där sågbladet sticker ut mot oss i publiken.
Det är förstås kul att den här filmen faktiskt går upp på bio. I USA gick den upp på biotoppens förstaplats på en gång och spelade in $22 miljoner första helgen (den kostade 20 att göra), men försvann sedan direkt från topplistan. Jag vill inte påstå att TEXAS CHAINSAW 3D är otäck eller ens spännande (okej, jag är ju härdad), men jag hade kul mest hela tiden när jag såg filmen. Och man får mycket blod och avkapade kroppsdelar för pengarna.
Fast det är ju lite synd att förtextsekvensen är betydligt bättre än resten av filmen...
(OBS! Kort bonusscen efter eftertexterna!)






(Biopremiär 1/2)



måndag 28 januari 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Lloyd Phillips

I sommar går Zack Snyders nya Stålmannenepos MAN OF STEEL upp på bio, men en som inte får se den är dess verkställande producent; Lloyd Phillips, som dött i en hjärtattack, 63 år gammal.
Phillips föddes i Sydafrika men växte upp i Nya Zeeland, och han gick och belönades med en Oscar redan för sin första produktion; kortfilmen THE DOLLAR BOTTOM. Därefter gav han sig på långfilm. 1982 kunde vi se ROAD WARRIOR-kopian WARLORDS OF THE 21ST CENTURY med Michael Beck från THE WARRIORS - jo, det var den som hette BATTLETRUCK här i Sverige. Efter några ganska okända titlar kom 1995 Terry Gilliams' DE 12 APORNAS ARMÉ, PÅ GRÄNSEN med Anthony Hopkins, det rätt sketna bergsklättrarrafflet VERTICAL LIMIT, BEYOND BORDERS med Angelina Jolie, LEGENDEN OM ZORRO (Hm, vi kommer allt längre från BATTLETRUCK här...), den usla THE INTERNATIONAL, mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS och den vissna THE TOURIST.
Lloyd Phillips höll på att förbereda THE GREAT WALL, en film om kinesiska muren, och därefter var det dags för Vin Diesel och Samuel L Jackson att återvända i XXX: THE RETURN OF XANDER CAGE. Dessa filmer lär säkert se dagens ljus trots Phillips' bortgång.
LLOYD PHILLIPS
1949 - 2013
R.I.P.   



söndag 27 januari 2013

Optimal Press In Memoriam

Under veckan som gått meddelades det att serieförlaget Optimal Press lägger ner verksamheten - igen. Redan för några år sedan ströp förläggaren Ingemar Bengtsson förlaget av hälsoskäl, men det dröjde inte länge innan han återupptog verksamheten. Den här gången verkar dock döden vara definitiv.
Jag ska inte ljuga och påstå att jag läst de serier Optimal gett ut de senaste tio åren, för det har jag inte; jag har knappt koll på vad de gett ut. Men Optimal var ett av Seriesveriges viktigaste förlag och för tjugo år sedan var det viktigt för mig personligen.
Optimal Press startade 1991, men grundarna Ingemar Bengtsson och Mikael Tegebjer hade jag känt länge. Åtminstone Micke. Vi var alla verksamma i fanzinesvängen på 80-talet; Ingemar gav ut tidningen Gurgel, som jag aldrig lyckades läsa, medan Micke gjorde sig odödlig med tidningen Banala Serier och skämtet "Banal? Har det någe med banan att göra?". Då, på 80-talet, fanns det ett tag ett par konkurrerande fanzines om amatörserier; något slags alternativa Bild & Bubbla. Jag skrev i ett av dessa; seriehorisont, medan Micke gav ut ett annat, och första gången jag pratade med Micke var när han i mitten av decenniet ringde och ville värva mig till sin tidning - Seriefloran, hette den, och Micke hette då Svensson i efternamn.
Fördelen med att ha kompisar som startar serieförlag är att det plötsligt blir lätt att få sina serier publicerade. Åtminstone om förläggarna gillar vad man gör. Jag hade debuterat som professionell manusförfattare 1989 och skrev manus till Åsa-Nisse, Bamse och en del annat. När Ingemar och Micke drog igång Optimal Press hade jag inlett ett fruktbart samarbete med Mikael Tomasic. Jag och Tomasic medverkade redan i förlagets allra första album; antologin "Ulv i fårakläder". Jag kommer fortfarande ihåg Optimals lilla monter på bokmässan 1991 (om det ens var en monter? Det var kanske bara ett bord?).
1992 samlades en kvartett av mina och Tomasics korta skräckserier i albumet "In Memoriam", som visade sig bli det allra första helsvenska skräckseriealbumet. Märkligt. Varför hade ingen gjort detta tidigare? Albumet fick väldigt bra kritik och vann Bild & Bubblas läsaromröstning om årets bästa svenska album. 1994 återkom jag och Tomasic med den tjockare och mer ambitiösa skräckserieboken "Giallo", som fick ännu bättre kritik än "In Memoriam" - ska jag vara ärlig tycker jag själv att det är bra när jag läser om det. Jag brukar inte gilla mina gamla grejor, men "Giallo" var och är ganska unikt. Men efter det fick jag något slags skrivkramp; jag visste inte hur jag skulle överträffa "Giallo", och ett tredje album från mig och Tomasic såg aldrig dagens ljus. Jag planerade faktiskt en ny bok, den skulle heta "Requiem", men jag minns inte alls vad den skulle handla om. Det lär inte komma något från mig och Tomasic i framtiden heller, eftersom Tomasic helt slutat teckna. Vilket förstås är jävligt synd.
Jag snor den här från Optimals hemsida. Bokmässan i Göteborg 1992.
Från vänster: jag, Mikael Tomasic, Ingemar Bengtsson, Micke Tegebjer
Optimal Press' inriktning de första åren skiljde sig en aning från det förlag de flesta är bekanta med idag. 1991 fanns det ont om serieförlag  och väldigt få "alternativa" sådana. Optimal skulle ge ut de serieskapare som inte passade in hos Semic, Carlsen och de andra dåvarande storförlagen. Dock gav Optimal ut några breda, renodlade och väldigt traditionella serier, som den komiska äventyrsserien Sveryda av Magnus Knutsson och Ulf Jansson. Det var främst Micke som ville ge ut sådant - och efter några år lämnade Micke Optimal Press för att starta det relativt kortlivade Jemi Förlag, som hade en något mer kommersiell inriktning än Optimal. Jag och Micke har fortsatt att samarbeta en del sedan dess, bland annat när han var redaktör för Buster. Sedan 2008 driver Micke Ekholm & Tegebjer förlag tillsammans med Kenneth Ekholm; de ger ut romaner, gackböcker och serier.
Med Ingemar Bengtsson som ensam förlagschef på optimal började det snart att välla ut böcker. Samtidigt blev serierna allt smalare - tycker jag. Rättare sagt, majoriteten av utgivningen bestod av en typ av serier jag inte är sådär jätteförtjust i. Lite för arty, lite för alternativt, lite för trist, lite för lite karate.
Men vad alla Optimals utgåvor hade gemensamt, var otroligt flott design. Nicolas Krizan - ännu en gammal kompis från 80-talets fanzinesväng - stod för formgivningen, och böckerna hade alltid bästa möjliga tryck, papper, bindning och så vidare.
Optimal Press hade alltid en förhållandevis stor monter på Bokmässan i Göteborg, en monter fylld med mängder av album - men det var nästan bara där jag såg till albumen. Det är ytterst få, i princip inga alls, jag har sett ute i handeln här i Malmö. Till och med i de få, något mer renodlade seriebutiker som finns här är de sällsynta. Något Optimal har gemensamt med Epix Förlag - jag tror inte att speciellt många är medvetna om att Horst Schröder har kvar sitt förlag och släpper ett och annat album. De är oerhört svåra att hitta om man inte redan känner till att de finns.
De senaste åren har Optimal gjort en stor kulturgärning då de gett ut två feta, tjusiga, inbundna samlingar med Gunnar Krantz album - och en ännu större kulturgärning i och med utgivningen av Kapten Stofils årsbok, som tog vid efter att serietidningen Kapten Stofil lades ner 2010. Det värsta med Optimal Press' bortgång är att Kapten Stofils årsbok nu står utan förlag.
Nå. Oavsett vad jag tycker om förlagets utgivning går det inte att komma ifrån att Optimal Press var viktigt och betydande. Dessutom blir jag väldigt nostalgisk när jag tänker tillbaka på åren i början av 90-talet. På när vi drack Martini ur askfat i montern på mässan. På de årliga Optimalmiddagarna i Mickes stora lägenhet. På den optimism, entusiasm och kreativitet vi var sprängfulla av.
Det var härliga tider.



fredag 25 januari 2013

Bio: Ego

Foton copyright (c) Nordisk Film
Avdelningen Stureplan. Ett av landets största mysterier. Jag förstår mig inte på det stället - och förstår folket som hänger där på sig själva? Vem vill på fullt allvar tillhöra det klientelet? Småfjolliga killar som klär sig brådmoget och ger intryck av att ha en gemensam hjärncell de delar. Tjejer som ser ut som Kajsa Anka. Förstår de inte själva att folk skrattar åt dem? Hur kan man sträva efter att framstå som dum i huvudet? Nu är jag förvisso vuxen med bred marginal och dessutom skåning, vilket förstås innebär att jag per automatik är coolare och mer kontinental, men ändå.
Långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Lisa James-Larssons EGO kretsar kring den rike och bortskämde Stureplansbraten Sebastian (Martin Wallström från GRÄNSEN och I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR). Han drömmer om att bli popsångare, vilket väl inte känns helt sannolikt, och han hänger alltid med sina likasinnade - eller snarare osinnade - polare. Sebastian och hans vänner förtjänar mest ett kok stryk.
Efter att en snöig vinterdag ha diskuterat skivkontrakt med ett bolag, råkar Sebastian gå med huvudet före rakt in i en Risk för ras-skylt. Han dimper i backen och när han vaknar upp på sjukhuset konstaterar man att han har blivit blind. Hans föräldrar (Peter Andersson och Sissela Kyle) ger inte upp och försöker hitta en behandling som kan ge grabben synen åter, men allt hopp verkar ute och Sebastian förses med personliga assistenter. Dessa välvilliga fånar avskyr Sebastian, men så anländer en som heter Mia (Mylaine Hedreul, som hade titelrollen i LINAS KVÄLLSBOK, som jag inte sett) , och hon ska representera motsatsen till den typ av brudar Sebastian gillar. Självklart är Mia söt, sympatisk och rolig; lite "vanlig" - och lite för lillgammal och hurtig ibland. Hon är allt annat än de billiga blondiner Sebastians värld är fyll av. Och ja, Mia får självklart Sebastian att visa upp sitt rätta jag, den fine killen han är innerst inne, och jodå, de unga tu blir väl kära i varandra.
Men så visar det sig att det plötsligt går att behandla Sebastians blindhet, så han läggs i och får synen tillbaka. Även hans gamla, ruttna jag kommer tillbaka, och han blir sur på Mia eftersom hon lurat i honom att hon är blond. De slutar träffas. Men jösses, minsann om inte Mia passat på att anmäla Sebastian till en ny talangjakt på TV! Han blir uttagen och blir TV-idal - men ska han ta sitt förnuft till fånga och återuppta kontakten med Mia?
Egentligen en dum fråga, eftersom EGO kör på i bästa amerikanska stil, filmen går som på räls.
Vilket inte behöver vara av ondo.
Precis som rollfiguren Mia, är EGO en sympatisk och trevlig film. Jag tillhör förstås inte målgruppen - jag gissar att filmen främst riktar sig till tonårstjejer, och hos sådana lär den gå hem. Men jag hade aldrig tråkigt när jag såg filmen. Det är en romantisk komedi som är underhållande och lite gullig, och den är förhållandevis flyhänt berättad och besitter kompetent filmfoto. Känslan av att titta på TV på stor duk är inte lika stor som brukligt när det handlar om svensk film.
Dessutom är filmen ofta rolig. Ibland ofrivilligt - Martin Wallström är inte särdeles övertygande som blind, han verkar inte ha större problem med att inte kunna se; han sticker sig inte i ansiktet med bestick. När hans kompisar tar med honom på krogen blir det bisarr lyteskomik. Sebastian vinglar omkring och tafsar på folk tills han blir utkastad. Den förste personlige assistenten är kul; en riktig töffe som tycker att Sebastian ska vara med i bandet Alla kan, i vilket alla är handikappade - keyboardisten är visst döv.
När Sebastian går på audition för TV-showen och står inför bland andra Dogge Doggelito, ser man i bakgrunden, lite ur fokus, en kille som är sminkad som Paul Stanley. Och den här TV-showen är synnerligen märklig, men sin blandning av mimare, dansare och dresserade hundar utklädda till kräftor.
Jag kan egentligen inte betygsätta det här, lika lite som jag kan betygsätta barnfilm gjord för de allra, allra minsta. Men jag drar till med en trea. Den kan jag nog stå för och jag skäms inte för att jag tycker att EGO är en helt okej film.
Fast musiken folk lyssnar på i filmen är genomgående kass.






(Biopremiär 25/11)




 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx