tisdag 17 december 2013

Bio: Walking with Dinosaurs 3D

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jasså, Judge Dredd kan prata svenska? Det är väl den enda bestående minnet av denna långfilm spunnen ur TV-serien och scenshowen (den sistnämnda kände jag dock inte till, men det står så i pressmaterialet).
Om jag förstått saken rätt finns det många småungar som är jätteintresserade av dinosaurier. Och om det inte är intresserade, tycker de åtminstone att det är kul med urtidsmonster. Vilket är fullt förståeligt. Även jag var fascinerad av dem som barn; det var spännande när familjen åkte till Konga ö, en park där det förevisades dinosauriemodeller i naturlig storlek. Fast jag var nog inte speciellt intresserad av dinosaurier. Jag var, och är än idag, mer inne på gigantiska monster som mosar städer och lever jävel.
WALKING WITH DINOSAURS 3D inleds och avslutas med en oerhört krystad ramhandling, i vilket Karl Urban (Judge Dredd, alltså) är farbror till två ungar som han tar med ut i vildmarken för att visa spår efter dinosaurier. Fast grabben tycker att sådant är trist, så han stannar kvar vid bilen och spelar PSP, eller vad det nu var han höll på med. Och redan här i början hoppar jag till: det här är dubbat till svenska. Och i vanlig ordning låter det inte klokt. Och det ser inte klokt ut.
Nå. Karl Urban hittar en stor ödletand och så kastas vi 65 miljoner år tillbaka i tiden. Vad som upptar resten av speltiden är en trist historia om Pachyrhinosaurusen Patchi, som är ute ute och traskar med sin flock och är minst av alla - men som under filmens gångs går och blir hjälte och grejor. Han möter även kärleken.
Visst är det här snyggt gjort. Dinosaurierna ser till större delen realistiska och övertygande ut. Men det är väl allt. Nackdelen med dinosaurier är att de liksom inte har några ansikten som kan uttrycka känslor när de förmänskligas och förses med röster. Åtminstone inte så länge de är (vad jag antar) autentiskt återgivna som här. Det är svårt att se skillnad på figurerna inom samma art, det är svårt att bry sig.
De här dinosaurierna går och går och går, och ibland träffar de på fiender och fajtas, men det hjälper inte - detta är verkligen skittråkigt. Inte blir det bättre av de slätstrukna TV3-rösterna ödlorna försetts med. Det här är varken en dokumentär eller ett Disneyäventyr; filmen av Barry Cook och Neil Nightingale hamnar mellan två stolar i ett försök att vare både och.
Snark.








(Biopremiär 20/12)

-->



3 kommentarer:

ctail sa...

Jag är åtminstone så pass intresserad att jag läser artiklar om dinosaurierön när sådana dyker upp i Sydsvenskan, och därav har jag förstått att det numera betraktas som tämligen säkert att de allra flesta dinosaurier var beklädda med fjädrar, deras motsvarighet till päls, precis som våra dagars överlevande dinosaurier (fåglar) är. Men det har tydligen inte filmmakarna förstått.

Pidde Andersson sa...

Men allvarligt talat: hur fränt ser det ut med dinosaurier beklädda med fluffiga fjädrar?

ctail sa...

Det funkar för indianer… Men fjädrarna behöver inte nödvändigtvis vara så fluffiga. Tänk på pingviner. Vidare behöver man inte raka en tiger för att den ska se mäktig och hotfull ut. Vid sidan av dinosaurier med ”päls” skulle jag gissa att de klassiska ödlenakna avbildningarna skulle se ganska töntiga ut. Tänk kinesisk nakenhund.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx