Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag trodde ett tag att det var bob hund-medlemmen Jonas Jonasson som skrivit bästsäljaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” – men vid närmare eftertanke vore det hyfsat osannolikt. Även om ju bob hund-Jonas faktiskt skrev krönikor i hädangångna Nya Upplagan. Nej, det handlar förstås om en annan Jonas Jonasson. I vilket fall: jag har inte läst boken. Men det har så många andra gjort i mitt ställe. Således såg jag Felix Herngrens filmatisering helt utan förväntningar; jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, jag visste inte vad boken handlar om – mer än att en hundraårig gubbe rymmer genom ett fönster.
Det har stått en hel del om HUNDRAÅRINGEN i pressen den senaste tiden. Den här är en dyr film; 63 miljoner kronor kostade den, ungefär tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Felix Herngren har i intervjuer sagt att om filmen floppar, har han nog gjort sin sista film – nu hänger karriären på den här europuddingen. Det är nämligen ett flertal länder inblandade. Franska Studio Canal och Wild Bunch är inblandade och filmen har redan sålts till fyrtio länder – innan den ens haft svensk premiär. Det hela är dessutom inspelat i diverse länder, förutom Sverige främst i Ungern och Thailand, men tydligen även Kroatien och England.
Robert Gustafsson gör en av sina få huvudroller som Allan Karlsson. Nej, inte politikern från Landskrona. Allan bor på ett ålderdomshem där han tydligen har tråkigt – och alldeles innan han ska uppvaktas på sin hundraårsdag klättrar han ut genom fönstret, beger sig till en järnvägsstation och tar första bästa buss till första bästa ställe, vilket som helst. På stationen dyker det upp en kriminell MC-kille med en resväska full med sedlar. Allan råkar få väskan med sig på sin färd, vilket leder till att han jagas av ett gäng hårdföra bikers.
I den lilla hålan Allan anländer till blir han genast bekant med Julius (Iwar Wiklander), de äter, krökar och råkar ha ihjäl bikern som först dykt upp med väskan. Därefter beger sig den åldrade duon iväg med alla pengarna. De liftar med en evig student; Benny (David Wiberg) och hamnar efter ett tag hos den udda Gunilla (Mia Skäringer), som bor ensam i ett hus i skogen – hennes enda sällskap är en elefant.
Parallellt med detta berättar Allan om sitt äventyrliga och bisarra liv. Som barn upptäckte han hur kul det är att spränga saker i luften, och efter att ha sprängt en grosshandlare hamnade han på mentalsjukhus, där en rasbiolog tvångssteriliserar honom. Utsläppt ur dårhuset reser Allan världen runt och träffar kända människor; Franco i Spanien, Stalin i Ryssland, president Truman i USA, Tage Erlander (Johan Rheborg) här hemma, han arbetar med Manhattanprojektet, och hela tiden spränger han saker i luften.
HUNDRAÅRINGEN ser dyr ut, miljonerna har placerats där man ser dem. Ett flertal scener är ganska imponerande – åtminstone jämfört med andra svenska filmer; här är ju episk scener med brosprängningar och annat sällsynt. Filmen är väl även hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkigt.
… Men den är inte speciellt rolig. Gustafsson klämmer ur sig en och annan skojig replik, men det är allt. Men berättelsen är på hoppig och ryckig – och för grund. Allan Karlssons beteende förklaras aldrig riktigt, rollfiguren borde ha fördjupats lite mer, som det är nu är han – och de övriga rollfigurerna och händelserna – för ytliga. Filmskaparna har tvingats stryka en hel del av boken, och har då främst plockat bort episoder från Allans äventyrliga liv, för att istället koncentrera sig på den betydligt mindre intressanta storyn i nutid. Därför blir flackandet mellan olika länder och historiska händelser alldeles för rumphugget. Det hela ska vara absurt, knasigt och bisarrt, vilket det kanske är, men inte på ett bra sätt.
I grund och botten är det här en svensk variant på FORREST GUMP och ZELIG. Jag tänker även på VÄLKOMMEN , MR CHANCE – eftersom Allan inte verkar veta vad han sysslar med, beter sig enfaldigt, men trots detta – eller tack vare? – lyckas göra succé vart han än hamnar. Till en viss del påminner det och om ”The bicycle tour”; ett avsnitt av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS i vilket Michael Palin är en naiv och korkad kille som cyklar omkring, hela tiden trillar av cykeln och hamnar på sin chokladkaka, och hamnar i olika delar av världen.
De övriga rollfigurerna i HUNDRAÅRINGEN är sällan kul. Tvärtom är de oftast osympatiska. Jag gissar att de ständigt svärande MC-killarna ska vara roliga, men det är de inte. Gunilla svär hela tiden även hon, vilket stör mig. Alan Ford från LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH spelar en gangsterboss – inom kort kan vi se Ford i actionrökaren SKIN TRAFFIK med Gary Daniels i huvudrollen.
HUNDRAÅRINGEN är tillåten från elva år och är en familjefilm – men jag överraskas av våldsamheten och ett par oväntade splatterinslag, som när den sprängde grosshandlarens avslitna huvud dimper ner på en motorhuv.
Jag vågar inte sia om hur den här filmen kommer att fungera på bio. Robert Gustafsson lär säkert dra en hel del, och många av de som läste- och gillade boken kommer nog att se filmen, men det här är inte den stora, breda, helfestliga film man siktat på att göra. Betyget nedan är snällt.
(Biopremiär 25/12)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js
var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);
var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(19552188)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);
TOPPRAFFEL! 