söndag 22 december 2013

Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB
För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.
Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.
I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.
Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.
Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.
En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.
Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.
Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.








(Biopremiär 25/12)

-->



2 kommentarer:

ctail sa...

Rättelse: Olle Hellbom

Pidde Andersson sa...

Ah, just det. Blandade ihop honom med Ronnie Hellström.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx