onsdag 4 december 2013

Bio: Battle of the Year

Foton copyright (c) Sony
Nej, stopp och belägg! Nu går skam på torra land! Vad ska detta upp på bio och göra? BATTLE OF THE YEAR, i regi av Benson Lee, är en hiphopfilm riktad till tonåringar, inspirerad av Lees tidigare dokumentär PLANET B-BOY. Jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad B-Boying var innan jag såg den här filmen. Tydligen är det folk som utmanar varandra i breakdance och skuttar och sprattlar och har sig. Men så tycker jag också att hiphop är Djävulens påfund.
Detta är en spelfilm som går ut på att B-Boying håller på att dö ut i hemlandet USA - däremot är det stort i andra länder; mästarna kommer från Korea och världsmästerskapen; BOTY, hålles i Montpellier i Frankrike. Laz Alonzo är Dante, en veteran som vill sätta ihop ett dream team och vinna tävlingen i Frankrike. Han anlitar sin gamle vapendragare Blake för att coacha laget. Blake spelas av Josh Holloway fråm MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och PARANOIA - en gång i tiden en hejare på breakdance, men nu har han supit ner sig efter att hans fru och barn omkommit i en olycka. Det är bara det att Holloway inte alls ger intryck av att någonsin ha varit hiphoppare - karln ser snarare ut att gilla att meka med motorer och lyssna på Bryan Adams.
Blake kickar det redan existerande laget, håller audition för ett nytt, och låser in kandidaterna på en anstalt, där de ska tränas och de sämsta ska sållas ut. Blake är hårdast av de hårda. Pojkarna bråkar, de är bångstyriga, men med tiden får de förstås lära sig vikten av sammanhållning och god moral, och så bär det av till Frankrike.
Av någon anledning går BATTLE OF THE YEAR upp på Spegeln i Malmö - en biograf som har lite arthouseprägel och inte brukar köra den här typen av menlösheter. För det här är verkligen menlöst. Denna snälla film känns som en TV-film från Disney Channel; som något slags breakdanceversion av HIGH SCHOOL MUSICAL. Slätstruket är bara förnamnet. Tydligen är detta egentligen en 3D-film, men åtminstone i Malmö visas den bara i 2D - vilket är passande, med tanke på hur platt filmen är.
Det hela är uppbyggt som en klassisk sportfilm, med motgångar, strulpellar, bättre motståndare, och så ett rejält lyft på slutet där underdoghjältarna äntligen får visa vad de går för. Lustigt nog byts hiphopmusiken under slutstriderna ut mot pampig, heroisk musik framförd av symfoniorkester.
De olika dansarna bär sina riktiga namn, vilket innebär att jag antar att de ska spela sig själva. Fast det kan jag inte ta gift på. De här killarna är onekligen skickliga, de hoppar och snurrar och har sig, och om man gillar B-Boying är det möjligt att man kan ha utbyte av den här filmen - om man har överseende med taffligt skådespeleri, banal handling, oinspirerat foto och en allmänt avslagen stämning. Det är inte speciellt medryckande, det här. Och det är väldigt ont om brudar. Men det förekommer en NOTTING HILL-referens.
Min egen behållning var nog mest bilderna från restauranger och andra trevliga miljöer i Montpellier. Jag blev sugen på att åka dit. Äta middag. Och lyssna på något annat och mindre påfrestande än hiphop.







(Biopremiär 6/11)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx