ASTERIX HOS PIKTERNA
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Kids Media Nordic AB
Albert Uderzo började att teckna Asterix, en serie han skapade tillsammans med René Goscinny, 1959. 1977 dog Goscinny, men Uderzo fortsatte att rita Asterix och skrev manusen själv. Jag konstaterar att jag inte läst så många av Uderzos helt egna album, men de är inget vidare. Lucky Luke-tecknaren Morris hade bättre tur efter Goscinnys bortgång, eftersom de författare och de nya kreativa team som tog över när Morris dog var rätt dugliga. Som bekant har Spirou bytt upphovsmän ett flertal gånger under de 75 år serien funnits, med varierande men ofta hög klass på resultaten.
Först nu har Uderzo lämnat över stafettpinnen. Det 35:e Asterixalbumet; ”Asterix hos pikterna”, är författat av Jean-Yves Ferri (som lustigt nog är född 1959!) medan Didier Conrad står för teckningarna. Så, hur har det här äventyret blivit?
Tja, det ser ju onekligen ut som ett Asterixalbum. Conrad är Uderzos stil trogen, samtidigt som han har ett eget schwung- och ett modern driv i teckningarna. Teckningsmässigt är det här alltså alldeles utmärkt. Innehållsmässigt är det nog … konstigare än roligt.
Ett isblock i vilket en pikt blivit infryst hittas på Galliens strand av Asterix och Obelix, och Miraculix ser till att tina upp stackaren och få honom på bättringsvägen. Pikten heter McLock och han berättar att han bor vid sjön Loch Andlolls strand och att den onde hövdingen McAber från en annan klan är ute efter McLocks älskade Camomilla, adoptivdotter till hövding i den klan McLock tillhör, med baktanke att bli hövding där. Asterix och Obelix beger sig tillsammans med McLock till pikternas land; nuvarande Skottland, där de upplever äventyr och kulturkrockar medan de ställer saker och ting tillrätta.
De många ordvitsarna går ut på att alla har namn som börjar på Mc, och av någon anledning har man stoppat in en massa rock’n’roll-referenser. Pikternas barder spelar rock – vilket inte hindrar Obelix från att örfila sångaren. Det utövas stockstötning, det bor ett snällt odjur i sjöng, och McAber samarbetar med romarna.
Det hela är lite märkligt berättat, det känns ibland lite stökigt, som om Ferri inte fått ordning på alla sina idéer och infall. Och nej, jag tycker inte att det är speciellt roligt – fast å andra sidan har jag ibland svårt för franska komedier. Kanske är det så att jag inte begriper fransk humor – eller att fransk humor inte går att översätta (min gamle vän Per AJ Andersson står för den svenska översättningen). Men jag förstår inte poängen med att McLock blivit förvirrad och därför utbrister ”Jingle Bells”, ”Bad vibrations”, ”Obladi oblada” och annat. Som sagt – det är bara märkligt.
Med det inte sagt att ”Asterix hos pikterna” är ett dåligt album – för det är det inte, och det här är oerhört mycket bättre än den senaste Asterixfilmen. Och jag gillar den stackars romerska folk- och bostadsräknaren som kommit till gallernas by och inser att han tagit sig vatten över huvudet.
Och ja – självklart blir det vildsvinsfest i sista rutan och Troubadix är bunden och försedd med munkavle.
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 