Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
När Orson Scott Cards roman ”Enders spel” kom 1985 hade jag i princip slutat att läsa science fiction, åtminstone var jag inte längre lika entusiastisk. Jag hade övergått till skräck och hårdkokta deckare. Detta innebär att jag faktiskt aldrig hört talas om boken innan jag såg den här 28 år försenade filmatiseringen. Card har även lyckats skriva fem uppföljare till sin bok, samt en massa andra böcker – karln är mormon och har fått ur sig en hel del grejor med av allt att döma tveksamt ideologiskt innehåll.
Tveksam är även Gavin Hoods filmatisering. ENDER’S GAME visar sig nämligen vara ett fläskigt, humorbefriat sömnpiller. Femtio år innan berättelsen börjar attackerades Jorden av den utomjordiska, myrliknande rasen Formics. Efter att Jordens försvar lyckats spränga ett utomjordiskt moderskepp drevs inkräktarna på flykten – men militären har sedan dess väntat på revanch från rymden.
Man har fått för sig att det är bäst att träna upp barn och ungdomar till soldater och piloter; dessa är betydligt bättre än vuxna på att hantera spel och modern teknik, färdigheter som kommer väl till pass när man ska kriga i framtiden. Tonåringen Ender Wiggin (Asa Butterfield) går på en militärskola från vilken hans äldre bror tidigare fått kicken – brorsan hade alldeles för aggressiva tendenser. Ender är en lysande elev, men när han blir påhoppad av avundsjuka mobbare brusar han upp och slåss.
Istället för att sparkas ut anses han som synnerligen passande för pilotprogrammet. Överste Graff (Harrison Ford) och major Anderson (Viola Davis) tar med sig Ender och en samling ungar upp i rymden, där de ska drillas inför den eventuella kommande attacken.
… Och mycket mer händer inte. Ben Kingsley är hjältepiloten Rackham som påstods ha omkommit i striden 50 år tidigare, vilket alltså inte stämde. Nu sitter han uppe på rymdstationen och instruerar Ender. Rackham är ingen vidare kul typ. Ender själv är ännu tråkigare. Tråkigast av alla är överste Graf. Den här filmen har enbart trista rollfigurer och de går mest omkring och pratar. När de inte pratar, styr de stridssimulatorer, vilket man gör genom att vifta med armarna. Det känns ungefär som att se på när andra spelar TV-spel. Slutet är förvisso aningen intressant och kommer med en intressant frågeställning, men jag hade svårt att hålla intresset uppe på vägen dit. Filmen känns betydligt längre än den är. Dialogen, i synnerhet den mellan de vuxna rollfigurerna, är ofta mer än lovligt träig. Harrison Ford ser uttråkad ut. Abigail Breslin spelar Enders syster. Efter att ha sett GRAVITY är det svårt att bli imponerad av (de datoranimerade) specialeffekterna här.
Käcka, entusiastiska ynglingar som glatt låter sig rekryteras för att bekämpa en ansiktslös, omänsklig fara känner vi igen från STARSHIP TROOPERS, men Paul Verhoevens film är bättre på alla sätt. En ung kille som är en hejare på TV-spel och som plockas upp av en rymdflotta har vi tidigare sett i THE LAST STARFIGHTER – som även den är en betydligt bättre film än ENDER’S GAME.
Jag gissar att filmen vänder sig till ungar i mellanstadieåldern, ungefär. Men jag är nog inte ute och cyklar om jag tror att även sådana kommer att bli uttråkade.
(Biopremiär 8/11)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 