tisdag 12 november 2013

Bio: Återträffen

Foton copyright (c) TriArt Film
Eftersom jag fick för mig att jag i den mån det går ska recensera allt som går upp på bio i Malmö, händer det ganska ofta att jag ser filmer jag inte skulle betala för att se - och filmer jag inte ens skulle överväga att se. Vad som är positivt med detta är förstås att jag ibland blir överraskad när någonting visar sig vara bra, samt att jag faktiskt kan uttala mig om många filmer. Det negativa är att jag alldeles för ofta sitter och lider i diverse biograffåtöljer.
Anna Odells ÅTERTRÄFFEN är förstås en film jag aldrig skulle få för mig att gå och se. Svår konstnärinna gör introvert arthouse-drama i vilket hon konfronterar sina demoner och sin plågsamma skoltid. Nej, det låter inte alltför lockande - trots att filmen tävlade i Venedig (vilket ju egentligen inte säger så mycket). Anna Odell är ju mest känd för sitt examensarbete på konstfack; det där som gick ut på att hon spelade psyksjuk och togs om hand. Glyttatrams, som min mormor skulle ha sagt.
ÅTERTRÄFFEN är indelad i två delar. Först får vi en drygt 45 minuter lång spelfilm som heter "Talet". Här dyker Odell upp som sig själv på en klassträff tjugo år efter examen. De forna klasskamraterna, som alla gestaltas av skådespelare, vill festa, men precis som i FESTEN reser sig plötsligt Odell upp och håller ett tal i vilket hon berättar om hur jobbigt hon hade det under de nio åren i grundskolan, eftersom hon var klassens mobboffer. Stämningen blir tryckt och efter ett tag direkt våldsam.
Halvvägs in i filmen kommer del två, kallad "Möten". Här söker Anna Odell upp sina klasskamrater, träffar dem, låter dem se spelfilmsdelen, och diskuterar upplevelserna med mobbarna.
"Talet" är en helt okej liten film. Det handlar förstås om filmad teater. Odell borde nöjts sig med denna film och visat den som novellfilm på TV. För den usla och korkade delen "Möten" sänker verkligen ÅTERTRÄFFEN. Och varför gör den det? Jo:
Även detta är spelfilm. Mötena med klasskamraterna är fejkade, det handlar ännu en gång om skådespelare. Det hela är regisserat, replikerna är författade av Odell. Och det är väldigt uppenbart. Odell sitter på sitt kontor och diskuterar sitt projekt med kollegor och skådespelare, och det ger ett allt annat än dokumentärt intryck. Ibland är det på sedvanligt svenskt manér väldigt stelt och styltigt.
... Och jag förstår inte poängen med detta. Om nu klasskompisarna inte vill medverka i filmen - varför fejka intervjuerna med dem? Till vilken nytta? Är Odell medveten om att resultatet inte övertygar? Nej, det här är bara dumt och onödigt. Lite illa gjort och alldeles för teatralt. Och varför ska jag som utomstående titta på det här?
Anna Odell själv beter sig ganska ... märkligt. Det är inte utan att jag undrar om hon inte har en bokstavskombination på riktigt. Hon ringer upp folk hon inte träffat på tjugo år. De vill inte inte träffa henne. Hon fortsätter att ringa, de säger nej - eller låter bli att svara. Då söker hon upp dem på deras arbeten och utanför deras bostäder och frågar varför de inte vill träffa henne. Hon är väldigt irriterande, den där Odell. Intensiv och påträngande. Hon må ha haft en tuff uppväxt hon vill bearbeta och komma över, men det här känns mest knäppt. Jag hade inte heller velat träffa henne, oavsett om jag mobbat henne eller ej.
Men som sagt: den första halvan är rätt bra.
För övrigt har även jag varit på en återträff med grundskolan. Jag konstaterade snabbt att vi inte hade någonting gemensamt och ingenting att prata om - jag var inte ens nyfiken på vad de gjorde som vuxna. I somras träffade jag min barndoms bäste kompis, som jag inte sett på 15-20 år. Det blev också kort och konstigt, och efteråt slog det mig att jag inte frågat vad han jobbar nuförtiden. Jag brydde mig inte.







(Biopremiär 15/11)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx