tisdag 1 oktober 2013

Bio: Metallica Through the Never

Foton: Ross Halfin (c) Metallica Through the Never, Courtesy of Picturehouse
När jag slog mig ner i skinnfåtöljen i VIP-rummet på Filmstaden Bergakungen i Göteborg (fantastiskt ställe att se på film på) hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade sett trailern till METALLICA THROUGH THE NEVER, men jag begrep absolut ingenting. Vad skulle det handla om? Vad i helsike är det här?
För regin står Nimród Antal, som tidigare gjort VACANCY och PREDATORS. Filmens manus har Antal skrivit tillsammans med medlemmarna i Metallica - och det är de sistnämnda som producerat filmen. Jag behöver förstås inte påpeka att det, med undantag för Ennio Morricones "The Ecstacy of Gold", är Metallica som står för musiken. Javisst, detta är ett vanity project. Ett fullkomligt gigantiskt vanity project.
METALLICA THROUGH THE NEVER är egentligen nonsens. Men! Filmen är även fullkomligt mindblowing! I 3D. Dessutom är det svårt att recensera det här som en vanlig spelfilm.
Filmen är en 94 minuter lång rockvideo. Rättare sagt: det här är en konsertfilm i vilken man sprängt in en surrealistisk, bisarr handling. Dan DeHaan spelar Trip, en roadie som jobbar för Metallica. Under en utsåld konsert får plötsligt Trip ett till synes enkelt uppdrag. Exakt vad det går ut på uppfattade jag inte - filmens väldigt få repliker är inte textade och när Trip får sina instruktioner dränks dialogen i musikbrölet. Jag vet inte om det är meningen, om det är tänkt att detta inte ska uppfattas. Fast det spelar egentligen ingen roll.
Trip förses med en bensindunk, sätter sig i en skåpbil och kör iväg. Han hinner inte långt i den mörka, hotfulla och kusligt öde storstadsnatten innan han blir påkörd och vurpar. Trip kravlar ur bilen, han fortsätter till fots - alltmedan världen omkring honom förvandlas till ett postapokalyptiskt mardrömslandskap. Huliganer drar fram längs gatorna, kravallpoliser anländer och en mystisk maskerad man rider omkring på en häst och klubbar ihjäl folk med en slägga. Trips äventyr blir hela tiden våldsammare och mer surrealistiskt, men han fortsätter mot sitt mål - vilket visar sig vara lika mystiskt som målet i KISS ME DEADLY/NATT UTAN NÅD från 1955. Men med lite tur ska väl Trip lyckas hinna tillbaka och se slutet på konserten.
Den besynnerliga historien om Trip ser ut- och känns som en Heavy Metal-serie. Serietidningen Heavy Metal, alltså. Det här är verkligen flott. Imponerande. Specialeffekter och miljöer är mer än utmärkta. Att storyn är tunnare än tunn, i det närmaste obefintlig, spelar ingen roll. Det här är en mardröm på stor duk.
Men allt detta upptar bara ungefär 25% av filmen, eller något ditåt. Merparten består nämligen av Metallicas konsert - och det är en av de bästa konsertfilmer jag sett. Kanske den bästa. Framträdandet är exemplariskt filmat: bandet uppträder på en rektangulär scen mitt i publikhavet, och kameran sveper omkring på scenen, runt bandmedlemmarna, närvaron är total. Nimród Antal ska dessutom ha en eloge för att han struntat i en massa snabba klipp - tvärtom är filmen klippt i ett behagligt tempo.
Jag kan väl inte påstå att jag är världens största Metallicafan. Jag köpte några plattor med dem en gång i tiden, men jag har inte följt dem och deras karriär, och jag har ingen relation till merparten av deras låtar. Jag har ingen aning om berättelsen om Trip bygger på låttexter. Men detta hindrade mig inte från att sitta och stampa takten exakt hela tiden. Jo, faktiskt. Jag var allt lite trött i benet när filmen var slut. Jag kom till och med på mig med att spela lufttrummor. Det måste ha sett jävligt löjligt ut. Ibland blir filmens slagsmålsscener direkt uppviglande och medryckande tack vare musiken. I en scen dunkar kravallpoliser sina batonger mot sköldarna i takt med "Enter Sandman", vilket är väldigt effektivt.
Kirk Hammett har en kort replik i början av filmen, James Hetfield pratar en del från scenen, Lars Ulrich säger inget, men har en så framträdande roll vid sitt roterande trumset att han närmast framstår som Bandets stjärna. Robert Trujillo håller sig till att spela bas.
METALLICA THROUGH THE NEVER höjer sig högt över de senaste årens konsertfilmer och popdokumentärer - Martin Scorseses oinspirerade Stonesfilm SHINE A LIGHT, tramsfilmerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, och vad vi nu fått. Filmtekniskt är Antals film outstanding. Fast det är ju klart, det är förstås en fördel om man gillar Metallica. Och hårdrock. Och hård rock. Andra göre sig icke besvär. Den suspekta gruppen "Vi som inte gillar distade elgitarrer och är ena rediga traderövar" gör bäst i att sitta hemma.
Som sagt: det går inte att recensera den här som en vanlig spelfilm. Som Metallicafilm är dock det här smått fantastiskt.
Nu vill jag se Nimród Antal regissera en nyinspelning av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. I 3D.
UPPDATERING: Jag har nu sett om filmen och den här gången uppfattade jag repliken i början när Trip får sitt uppdrag. "En av våra lastbilar har bensinstopp och i den finns en grej bandet behöver", ungefär.
Fotnot: METALLICA THROUGH THE NEVER kommer att visas på landets 33 största biografer - men bara under en dag per stad. Därefter kommer mindre biografer att erbjudas filmen.







(Biopremiär 7/10)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx