fredag 11 oktober 2013

Bio: Jag kallas Ernesto

Foton copyright (c) Folkets Bio
Argentinas Oscarbidrag 2013 visade sig till större delen vara något helt annat än det jag trodde det skulle vara. Fast det beror på att jag bara skummade igenom texten i inbjudan till pressvisningen. Jag trodde att detta skulle vara ett tungt thrillerdrama om revolutionärer som slåss mot diktaturen i Argentina på 1970-talet (Jag kallas Ernesto - Djävulens högra hand). Istället fick jag ett ömsint porträtt av en tolvårig pojke med revolten som bakgrund. Detta är ännu en sådan där barnfilm för vuxna.
Benjamin Ávilas film börjar med en raffinerad prolog: Lille Juan (Teo Gutiérrez Moreno) och hans föräldrar är på väg hem när de plötsligt utsätts för en drive-by. Detta plötsliga våldsutbrott skildras i snygga, serieinspirerade teckningar. Ett grepp som återkommer ytterligare ett par gånger i filmen, om än lite för sällan. Denna prolog trodde jag skulle ange tonen, men efter förtexterna fokuseras handlingen helt på Juan.
Det är slutet av 70-talet och Juan och hans familj återvänder till Argentina från Kuba, där de spenderat en del år i exil. Föräldrarna lever helt för kampen mot diktaturen och Juan tvingas anta ny identitet och ändra dialekt. Han börjar skolan som "Ernesto". Det dröjer inte länge innan han träffar en klasskompis' syster María (Violeta Palukas), en söt gymnast. Ung kärlek uppstår och Juan drömmer om ett annat liv - tillsammans med María. Fast det blir svårt. Juans föräldrar lever farligt, de har ofta revolutionära möten i hemmet där de planerar väpnade aktioner, och Juan får inte ens fira sina födelsedagar, sådant hinns inte med. Tack och lov har Juan en käck farbror, Beto (Ernesto Alterio), som ser att det blir lite tjoflöjt i tillvaron.
Jag kan förstå att JAG KALLAS ERNESTO går hem i vissa stugor. Fast i min stuga får filmen nog vända i farstun. De 112 minuterna är nämligen väldigt långa. Filmen slutar ju aldrig. Visst är historien, som bygger på regissör Ávilas egen uppväxt, om de unga du ganska rar, men halvvägs in började jag att skruva på mig, och slutscenerna radas på varandra med epilog på epilog på epilog. Inga av de vuxnas aktioner visas i filmen. Vi ser allt ur barnets perspektiv och får därför stora portioner av handlingen återberättade på Juan i hemmet. Speciellt spännande blir det aldrig.
Jag gillade en bokstavligt talat våt dröm Juan har om María. Hon gymnastiserar och visar honom en WC-stol som står på en gångstig. Han kissar medan hon nafsar honom i nacken. Juan vaknar och har kissat ner sängen. Bra grejor. Synd att vi inte får mer sådant i filmen.
Det låga betyget beror alltså främst på att jag blev uttråkad.







(Biopremiär 11/10)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx