onsdag 4 september 2013

Bio: Smurfarna 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag minns ingenting av SMURFARNA, som kom 2011. Rättare sagt - jag minns att jag inte tyckte att den var lika hemsk som många av mina kollegor gjorde, och att vi efter visningen under Malmö Filmdagar glatt trallade på Smurfsången när vi gick bort till Renaissance och drack drinkar. Jag kikade nu på min recension av den första filmen och ser att jag berättar en hel del om smurfernas (jag gillar inte att de nu heter smurfarna!) historik i den, så kolla upp den om du vill veta mer.
Den här nya filmen är dock fullkomligt värdelös. Jag gillade smurfserierna som barn, men jag känner inte igen mig i det här. I den första filmen hamnade smurferna i New York, den här gången dyker de upp i Paris, där ärkefienden och trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) uppträder som framgångsrik illusionist efter att ha gjort succé som sådan i Las Vegas. Den lilla smurfan fyller år och smurferna låtsas ha glömt bort det, eftersom de planerar en överraskningsfest. Smurfan blir ledsen. Då kidnappas hon av Gargamel. Gargamel har nämligen skapat vilda, illasinnade och gråa smurfkopior som han kallar busarna - men smurfan känner till en trollformel som kan förvandla busarna till vanliga smurfer.
Smurferna tar hjälp av sina mänskliga kompisar Patrick (Neil Patrick Harris) och Grace (Jayma Mays) för att befria smurfan. Vilda jakter och upptåg följer, Patricks farsa (Brendan Gleeson) hjälper till, kaos uppstår, det blir hysteriskt - och så kastas det in lite budskap om hudfärg och familjer.
Den här filmen, som regisserats av Raja Gosnell, är oerhört påfrestande. 105 minuter varar den - och det är tjo och tjim i 3D precis hela tiden. Jag blev trött, jag kämpade för att hålla mig vake; den första filmen besatte dock en viss charm och innehöll några lustiga sekvenser. SMURFARNA 2 är inte rolig alls. Det enda jag uppskattade var ett par kreativa flygscener runt- och genom Notre Dame och några andra byggnader och platser.
Hank Azaria borde dock få en Oscar för sin insats som Gargamel. Övriga skådisar känns helt bortkastade. För att gör det hela ännu värre är det här dubbat till skånska - och de olika smurfarnas karaktärsdrag har suddats ut. Den skotska smurfen (skotsk smurf?!) pratar inte skotska. Och de har inte smurfröster. Fast det är lite skoj att den rödhårige busen Hackus pratar skånska.
Namnet Gargamel uttalas genomgående fel. Självklart ska det uttalas på franska med betoningen på sista stavelsen.







(Biopremiär 6/9)

-->



2 kommentarer:

Spiring sa...

Har du så hemska kollegor?

("jag minns att jag inte tyckte att den var lika hemsk som många av mina kollegor")

I de första svenska översättningarna av smurfalbum hette förresten Gargamel Gnagelram, och hans katt Morr-Bert. Då kommer jag osökt att tänka på Dilbert och Dogbert. (Som i början fick heta Herbert och Hundbert.)

Pidde Andersson sa...

Jag har väldigt hemska kollegor. De är som de svarta smurferna. Vilket innebär att de numera är lila.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx