fredag 30 augusti 2013

Böcker: Kiss - Den osminkade sanningen

Carl Linnaeus
Kiss - Den osminkade sanningen
Bokfabriken

Vinmärket, ölmärket och framförallt rockbandet Kiss (rockmärket vet jag inget om) fyller 40 år i år, och detta uppmärksammas på en massa sätt. Bland annat släpps det en rad böcker om bandet och de enskilda medlemmarna. Nyligen recenserade jag den ursprungliga trummisen Peter Criss’ memoarer. Här har vi nu en tegelsten som tar sig an bandets karriär från vaggan till, om inte graven, så till dagens jubilerande upplaga av Kiss. Och denna bok utmärker sig genom att vara svensk.
Jag tror aldrig att det skrivits en lika grundlig bok om Kiss som Carl Linnaeus’ verk. Visst finns det böcker om hur allting startade och om hur Kiss gick från ett fattigt pubband till världens största rock ‘n’ roll-orkester, men Linnaeus attackerar ämnet från alla möjliga håll och kanter - och detta gör han genom att intervjua en stor mängd människor som varit med på resan. Det är inte bara bandmedlemmarna som uttalar sig, Linnaeus har pratat med vänner från ungdomsåren, med producenter, managers, roddare, journalister - och Peter Criss’ dåtida fru Lydia. Peter Criss själv lyser dock med sin frånvaro. Även en oräknelig mängd artiklar och intervjuer ur diverse tidningar citeras.
Detta innebär att många etablerade myter punkteras. Bland annat återges en del av de historier Criss berättar i sin bok på ett helt annat sätt. Till exempel hävdar Criss att han satt och söp och rökte gräs med några polare, när Gene Simmons första gången ringde upp och svarade på Criss’ annons i Rolling Stone. Enligt Lydia Criss höll hon och Peter på att sätta upp nya tapeter hemma när Gene ringde. Själva samtalet återges dock på samma sätt. Peter Criss är känd för att vara mytoman och notorisk lögnare.
Det är onekligen roligt att läsa om bandets första år. Om hur Gene Simmons och Paul Stanley var två nördiga tjockisar. Gene dansade squaredance! Enligt boken bodde samtliga bandmedlemmar utom Peter Criss fortfarande hemma hos sina föräldrar när fjärde albumet “Alive” släpptes 1975.
Vissa episoder är hysteriskt roliga - återigen, i synnerhet under de tidiga åren. Det finns en tidig liveupptagning från en skabbig pub; en inspelning bara en handfull människor hört, och som Carl Linnaeus färdades långt för att få lyssna på. Linnaeus återger konserten i detalj. Jag satt i en park när jag läste detta och jag började att skratta högt. Folk vände sig om och tittade på mig. Konserten är fullkomligt vansinnig, Kiss- som ännu inte funnit sin stil - försöker improvisera utan att kunna, låtarna varar i en evighet, och allting är otroligt konstigt.
Ett kapitel ägnas Kiss’ första framträdanden i Sverige. Året var 1976 och kritiken var inte nådig. Jag minns förstås hur hatade Kiss var av föräldrar, lärare, kulturetablissemanget och andra snusförnuftiga vuxna på 70-talet. Jag förstod aldrig varför. Inte då. Men i den här boken återges delar av recensioner och artiklar ur svenska tidningar från den här tiden. Dessa är fulla av blatanta lögner. Rena påhitt. I Expressen påstod Mats Olsson att man kunde köpa armbindlar med den nazistiska Kissloggan på och att publiken på Gröna Lund välkomnade bandet med Hitlerhälsningar. Uppsträckta armar kan alltså tolkas hur som helst. Det är ungefär som när media rapporterar om ett fylleslagsmål och någon har försökt sparka på sin motståndare - och genast blir detta “karatesparkar”. Så här snart 40 år senare känns det fullkomligt vansinnigt att 70-talets texter om Kiss fick publiceras. Det är lika vansinnigt som att Studio S-programmet om videovåld fick visas. Och nej, självklart har det aldrig funnits armbindlar med Kiss’ logotype.
Mystiken kring Kiss under 1970-talet var stor - bandet hade aldrig fotograferats utan smink. Ibland kunde man i tidningar som Poster se suddiga, svartvita bilder på Kiss iförda solglasögon och med bandanas för sin ansikten; bilder tagna på väg ut ur flygplan och liknande. Fotografer som lyckades plåta dem osminkade fick filmen beslagtagen och i värsta fall kameran förstörd. Kiss var synonyma med sina rollfigurer. Jag minns hur det var - och det var mycket spännande. Jag minns även när min bästis Adam kommit på hur vi skulle kunna se hur Kiss såg ut utan smink - det var ju bara att ta ett foto på dem och måla dem i ansiktet med hudfärg. Adam tog fram en ask färgkritor, och den mest hudfärgade kritan var den orangea. Han målade Gene Simmons orange i plytet. Den gode Gene såg mest ut som en glödande cigarr med platåskor.
Carl Linnaeus skriver om mystiken på den här tiden - men på bokomslagets innerflik läser jag att han är född 1977, samma år “Love Gun” släpptes. Således bör Linnaeus inte ha upptäckt Kiss förrän långt senare, när bandet hunnit framträda osminkade under flera år och mystiken var som bortblåst. Då var även strulpellarna Peter Criss och Ace Frehley bortblåsta.
Linnaeus har tidigare skrivit en mängd artiklar om kiss i Sweden Rock Magazine, och
det är en imponerande bok har skrivit. Jag vill nog faktiskt gå så långt att jag hävdar att detta är den bästa bok om Kiss som någonsin skrivits! Den är genomgående underhållande och intressantmed alla sina infallsvinklar.
Ska jag anmärka på något är det att den är lite väl slarvigt korrläst. Jag hittar alldeles för många korrfel; allt från rena felstavningar, till språkfel, anglicismer och skiftande tempus. Och det är ju lite synd.

Andreas Carlsson har skrivit bokens förord. Men hörru Andreas! Åke Cato var inte med i “Nöjesmaskinen”! Däremot har Åke varit med i Nya Upplagan.

(Denna recension skrevs ursprungligen till augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Dock lades tidningen ner innan numret hann komma ut)

-->



2 kommentarer:

Spiring sa...

Apropå slarvigt korrekturläst, så är vi nog fortfarande många som skulle vilja se Kiss utan smisk. (Även om detta nu innebär en "glödande cigarr med platåskor".)

Pidde Andersson sa...

Vaddå? Kan du utan att darra på manschetten påstå att du sett Kiss utan smisk?

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx