måndag 12 augusti 2013

Bio: Traviata

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland konstaterar jag att jag definitivt inte tillhör målgruppen. Oftast händer det när jag ser barn-, ungdoms- eller utpräglade tjejfilmer. Dock brukar det gå att se filmen ändå. Men så har vi filmer som riktar sig till folk med specialintressen - intressen som jag inte vet någonting om och inte är det minsta intresserad av.
Jag vet ingenting om opera. Jag kan uppskatta musiken - så länge de låter bli att sjunga. Förvisso går väl poängen förlorad då, men jag har otroligt svårt för operaröster. Jag lyssnar mycket på klassisk musik - men bara instrumental sådan. Dessutom har jag alltid tyckt att det är fånigt när folk sjunger sina repliker istället för att säga dem. Det är som när folk hoppar runt och skuttar och dansar för att berätta en historia. Min relation till opera inskränker sig till GALAKVÄLL PÅ OPERAN med bröderna Marx och Dario Argentos skräckfilm OPERA. Ja, och diverse filmatiseringar av FANTOMEN PÅ OPERAN - med undantag för musikalen.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den hyllade, franska dokumentären TRAVIATA. Jag trodde dock att man skulle få veta lite mer om människorna på- och bakom scenen, hur hela föreställningen planerades och varför, vad det är för föreställning och i vilket sammanhang den sätts upp. Istället har filmens regissör Philippe Béziat valt att enbart skildra repetitionerna och hur operans regissör Jean-François Sivadier jobbar med skådespelarna. Detta visas väldigt ingående. Natalie Dessay, som tydligen är en världsberömd sopran, ska spela huvudrollen som Violetta i Verdis LA TRAVIATA. Hela den första timmen av den två timmar långa filmen utspelar sig i en replokal. Sångarna framför sina stycken gång på gång och Sivadier kommer fram och korrigerar, kommer med förslag och diskuterar.
Efter denna första timme förflyttas repetitionerna ut på utomhusscenen där föreställningen ska framföras. Här får vi även se lite hur orkestern och scenarbetarna jobbar. En snygg italiensk pianissa pratar passionerat om operan.
Béziat tar för givet att biopubliken känner till LA TRAVIATA och dess handling. Jag har ingen aning om vad den handlar om. Så för mig består därför filmen enbart av en lång rad lösryckta dramatiska scener jag inte vet hur de hänger ihop. Föreställningen ska ges under Festival d'Aix-en-Provence, men detta nämns inte alls; det läser jag i eftertexterna. Av Aix-en-Provence for vi knappt se något alls. Först mot slutet få vi se en gata. I grodperspektiv. I mörker. Av den färdiga uppsättningen med publik får vi inte se något alls. Rent filmiskt sett är det visset; ofta får vi långa tagningar ur en och samma vinkel. Det är innehållet i bilderna som är det viktiga, inte bilderna. Och vilka är alla de här människorna?
Jag tycker att det här bitvis är rätt intressant, Jean-François Sivadier är charmig, men det är ett jävla galande och hade jag trillat in i filmen på en TV-visning hade jag bytt kanal. Men! Och detta är ett stort men. För en operaälskare måste detta vara fullkomligt fantastiskt. TRAVIATA pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie visning. Resten av publiken bestod främst av folk mellan 65 och döden, och de var alldeles hänförda av filmen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här - så jag tar och sätter en generisk trea.






(Biopremiär 9/8)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx