Foton copyright (c) TriArt Film
Sally Potter har inte hunnit göra så många spelfilmer sedan långfilmsdebuten 1992 med ORLANDO (som kort- och dokumentärfilmare började hon 1969), men hon har försetts med det brittiska imperiets orden – och det slår mig att jag inte sett en enda av hennes filmer. Förrän nu. De tidigare filmerna kom innan jag började att se- och recensera allt som går upp på bio i Malmö, och jag kan väl inte påstå att jag varit speciellt lockad att se Potters filmer.
GINGER & ROSA sägs ligga nära Sally Potters eget liv och handla om hennes uppväxt på 1960-talet. Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) föds 1945 när Hirishimabomben faller. 1962 är de två bästa vänner, fast Gingers mor Nat (Christina Hendricks) tycker att Rosa har dåligt inflytande på den rödhåriga tösen. Gingers far Roland (Alessandro Nivola) har dock inget att anmärka; han drivs av anarkistiska tankar vilka han suttit på kåken för. Roland tycker att det är alldeles utmärkt att Ginger och Rosa oroar sig för kärnvapenupptrappningen och engagerar sig politiskt för att stoppa bomben. Fast förhållandet mellan Nat och Roland är inte det bästa, och när de separerar och han flyttar till en bohemisk ungkarlslya förändras Gingers liv och hennes förhållande till Rosa, då det visar sig att den senare har mognat på ett helt annat sätt än den oskuldsfulla Ginger.
Danska filminstitutet är en av medproducenterna till denna brittisk-dansk-kanadensisk-kroatiska samproduktion, som utspelar sig i England, där den också är inspelad. Men vad som är märkligt med filmen är skådespelaruppsättningen. Elle Fanning är amerikanska. Alice Englert är från Nya Zeeland. Christina Hendricks och Alessandro Nivola är amerikaner. Alla dessa spelar alltså britter. Kunde de inte hitta några autentiska engelsmän som dög? Annette Bening och Oliver Platt spelar ett amerikanskt par som är vänner till en herre som heter Mark, som jag trodde var Gingers morfar, men jag är inte säker. Mark spelas dock av den engelske karaktärsskådespelaren Timothy Spall.
GINGER & ROSA är en lågmäld och trevlig film – men på något sätt intetsägande på ett lite mystiskt sätt. Rollfigurer och miljöer är avskalade, vilket även gäller dialogen, vilket innebär att en viss distans till innehållet uppstår. Därmed blir det hela mindre engagerande.
Men det är en synnerligen tjusig film. Filmfotot är enastående. De murriga färgerna går ofta i rostbrunt och matchar Gingers hår på ett fascinerande sätt. Ibland påminner det om reklam från 70-talet. Stora delar av filmen ser faktiskt ut som en Jean Rollin-film! Det är som om de tystlåtna vampyrtvillingarna har återkommit. detta intryck förstärks under en scen där de två kompisarna springer ner till en öde strand en höstdag.
Fast Christina Hendricks har så gigantiska bröst att jag blev distraherad. Jag tappade tråden helt. Tur att filmen visas i Scope, annars hade hon inte fått plats på duken.
(Biopremiär 9/8)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 