fredag 19 juli 2013

Serier: Interpol Stockholm/Agent X9 nr 7/2013

Interpol Stockholm: "Sektledaren"
av Sylvain Runberg och Peter Bergting

Jag brukar ofta beklaga mig över att så få fransk-belgiska seriealbum kommer ut på svenska nuförtiden - till skillnad från när jag växte upp. Numera har jag oerhört dålig koll på albumutbudet i Sydeuropa; jag vet inte vad som är nytt och bra, vilka som är de nya stjärnorna.
Men det där med bristen på utgivning av fransk-belgiska album i Sverige är en sanning med modifikation. Även om det är en droppe i havet, publiceras en hel del i serietidningarna Fantomen och Agent X9. Dock är dessa förminskade till serietidningsformat, uppstyckade till följetonger (vilket förvisso allt var i gamla Epix på 80-talet), tryckta på sämre papper, och i Agent X9:s fall körs de i svartvitt.
Det nya, utökade (116 sidor) numret av Agent X9; nr 7/2013, innehåller dock ett komplett fransk-belgiskt album i färg, vad jag vet är det andra gången X9 kör en färgserie. Upphovsmännen är fransmannen Sylvain Runberg, som spenderar en hel del tid i Stockholm, och svenske Peter Bergting. Jaha, utbrister en del av er, ska du recensera en serie av en av dina polare? Jovisst, jag har känt Peter i över tjugo år, men det skiter jag i.
Interpol Stockholm: "Sektledaren" är egentligen det andra albumet i serien - det första heter Interpol Mexico och är tecknat av någon annan. Men självklart är det smartare att börja med Sverigeavsnittet. Och visst är det lite lustigt att X9 köper in en serie om Sverige från utlandet istället för att själva producera en - men allt sådant har ju med ekonomi att göra.
För att uppta hela 54 sidor är "Sektledaren" en märkligt tunn historia. Det hela börjar i Paris där vi introduceras för den franske Interpolagenten Eric Valandier, som jobbar för ungdomsroteln. Valandier? Är det meningen att det ska låta som Wallander? Är det ett skämt, ironi? Eller dålig fantasi? Ingen aning. Det känns lite grann som att döpa en detektiv till Sherlock Holm.
Valandier är på jakt efter en man som kidnappat sina två små barn, som ex-frun har vårdnaden om. Spåren leder till Stockholm och skärgården. Berättelsens bovar har skapat en märklig sekt som tillber urtida gudar och tror att de ska återfödas i Hyperborea; ett mystisk nordiskt land de gamla grekerna trodde på. Självklart är detta bara ett trick för att lura pengar av rika dårar som går på smörjan.
Valandier anländer till Stockholm, där han paras ihop med de svenska poliserna Tina Johansson och Emre Altekin (Emre Altekin?! Är det ett anagram?). De jagar slemma typer på nattklubb på Stureplan och de åker Finlandsfärja, och hoppas hinna hitta de två barnen innan sekten begår kollektivt självmord; något allt pekar på.
Sylvain Runberg har fått en del album utgivna i Sverige, men detta är det första jag läst av honom. I den här berättelsen har han försökt få med lite kulturkrockar mellan Frankrike och Sverige, och vanliga fördomar; till exempel anländer Valandier till Sverige iförd vinterkläder trots att det är sommar och 32 grader. Men mycket mer än så blir det inte. Äventyret "Sektledaren" skulle kunna fungera, men det lider av att inga av huvudpersonerna presenteras. Vi vet inget som helst om Eric Valandier, han bara dyker upp i början och är Hjälte. Detsamma gäller övriga figurer. Tina Johansson har lite mer karaktär, hon är tuff och duktig på närstrid, och jag tänker att det hade varit roligare att läsa serier om henne.
Historien rullar på alltför fort utan att engagera nämnvärt, det är för ytligt. På ett par ställen är dialogen rätt besynnerlig - som exempel kan nämnas ett märkligt replikskifte om korta kjolar.
Peter Bergting är Sveriges internationellt sett mest framgångsrika serieskapare, det mesta av hans serieproduktion ges enbart ut i USA. Hans senaste album är utgivet av amerikanska Dark Horse och på dess baksida omnämns han som "critically acclaimed". Och ja, Bergting är onekligen en skicklig illustratör och serieberättare, det finns alldeles för få av hans kaliber i Sverige - åtminstone som visar upp sig offentligt; det är ju numera otroligt svårt att få äventyrsserier utgivna i det här landet.
I fallet "Sektledaren" verkar dock den gode Bergting emellanåt haft lite väl bråttom. Här och var är bilderna i enklaste laget, och många figurer har besynnerligt simpla ansikten. Jag har svårt att se skillnad på dem. Berättartekniskt och layoutmässigt är det exemplariskt.
Även om jag nu, som framgår, har flera invändningar mot just det här avsnittet, ser jag gärna att duon Sylvain/Bergting fortsätter. Får de tid på sig kan de säkert utveckla Monsieur Valandier och hans värld.

Agent X9:s redaktör Johan Kimrin kallar det här numret för "Sverigenumret" - för det förekommer mer svenskt. Dennis Gustafsson har gjort en serieadaption av en novell av Pär Thörn. Teckningsmässigt är det tilltalande; serien är gjord i något slags ruffig Tardi-stil med stämningsfulla gråskalor. Storymässigt är det fullkomligt poänglöst; jag trodde först att man glömt trycka ett par sidor. serien är fyra sidor ingenting. Och egentligen är det ingen serie; rutorna för inte handlingen framåt, de bara illustrerar en kort monolog som återges i textplattor.
Vidare finns här en sida ur Loka Kanarps seriealbum "Pärlor & patroner - 60 historiska kvinnoporträtt". Men just detta avsnitt har ingenting med bovar, snutar eller agenter att göra.
För att tidningens läsare ska känna igen sig ägnas resten av tidningen åt gamla trotjänare. Här finns ett Modesty Blaise-avsnitt från 1982, "El Toro - banditen", tecknat av Neville Colvin. Jag läste X9 hyfsat regelbundet under en period i början av 80-talet och jag gillade Colvins teckningar. Jodå, han är väl den bäste Modestytecknaren sedan Jim Holdaway. Men numera tycker jag sällan att serien är så bra som jag gjorde förr, jag får ofta en känsla av "Vad det här allt?".
Numret avslutas med att avsnitt av Rip Kirby från 1949; "De försvunna rubinerna" av Alex Raymond. Och det här är ju elegant värre. Trevligt på alla sätt. Synd att serien är omredigerad till serietidningsformat, det hade varit kul att få se dessa strippar helt oredigerade.
Tidningen pryds av ett osedvanligt stökigt och kladdigt omslag. Ibland ståtar X9 med synnerligen flotta, målade omslag, men oftast kör man nyproducerade (?) teckningar av Romero. Modesty är ovanligt ful den här gången, hon ser ut att ha blivit botoxad av en blind doktor. Sedan ett par år tillbaka står det ju även "Modesty Blaise" tvärs över logotypen, vilket innebär att omslagen blir ännu kladdigare.





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx