tisdag 2 juli 2013

Bio: The Lone Ranger

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
När jag var en välartad liten gosse hittade jag "The MAD Reader" - den första amerikanska MAD-pocketen - i farsans bokhylla. I denna synnerligen spännande bok hittade jag serien "Lone Stranger", tecknad av vad som senare skulle bli min favorittecknare alla kategorier; Jack Davis. Men på den tiden hade jag ingen som helst aning om vad det var; att Lone Stranger var en parodi på en av USA:s mest kända populärkulturikoner - The Lone Ranger.
Några år senare - vi pratar 1970-tal här - fick jag en av B Wahlströms ungdomsböcker om Svarta Masken, som The Lone Ranger plötsligt kallades, efter att först ha varit Ensamma vargen i Sverige. Wahlströms började ge ut sina Svarta Masken-böcker på 1960-talet, men av någon anledning drabbades Sverige av en mindre Lone Ranger-våg under 70-talets andra halva. Jag har ingen aning om varför; TV-serien visades inte här och det hade inte kommit någon biofilm. Hemmets Journal gav ut elva nummer av en Svarta Masken-tidning i pocketformat plus ett par specialalbum med Charles Flanders' klassiska dagsstrippsversion. Man kunde till och med köpa Lone Ranger-dockor. Jag minns inte vilken version som fanns i pockettidningen, men jag tyckte att den var väldigt träig och tradig - och lite konstig. Jag begrep inte riktigt det där med masken, vad hade med saken att göra? Han tog aldrig av sig masken; han hade ingen hemlig identitet som superhjältarna, så varför maskerade han sig? Ännu tristare blev serien jämförd med tidningarna Tomahawk, som ju innehöll moderna och stenhårda Jonah Hex, och Western-serier, som innehöll många oerhört vältecknade klassiker.
Lone Stranger av Jack Davis, Wahlströmsböckerna och Hemmets Journals kortlivade pockettidning.
The Lone Ranger skapades 1933 av Fran Striker (1903-1962), en produktiv herre som även låg bakom The Green Hornet (en hjälte som var avlägsen släkting till Lone Ranger). Ursprungligen var The Lone Ranger ett radioprogram, men han dök senare upp i andra medier. Han figurerade med början 1938 i serials, det vill säga följetonger som biovisades. Samma år började dagspresserien. Med början 1948 spelade Clayton Moore The Lone Ranger i en TV-serie som varade åtta säsonger. På 1950-talet kom det ett par långfilmer, han hade egna serietidningar, han var tecknad film på TV och det skrevs romaner om honom. 1981 kom långfilmen THE LEGEND OF THE LONE RANGER, vilken floppade så att det slog gnistor om det. 2003 gjordes det en TV-film om Lone Ranger som ung.
Charles Flanders dagpresserie, och till höger Clayton Moore i TV-serien.
Jag har alltså ingen relation till allt det här, till The Lone Ranger. Jag har bara sett snuttar på YouTube ur filmer och TV-serier. Varför Disney nu gjort en gigantisk, påkostad Lone Ranger-film har jag ingen aning om. Filmen har varit på gång i flera år, men ett tag lades projektet ner eftersom den skulle bli för dyr. Men, tja, det är ju inne med maskerade hjältar på bio, och Disney behöver en ny PIRATES OF THE CARIBBEAN. Mycket riktigt är det piratfolket som ligger bakom 2013 års THE LONE RANGER - producenten Jerry Bruckheimer, regissören Gore Verbinski, och Johnny Depp - som även är medproducent - innehar den ena huvudrollen och har fått sitt namn överst på affischen, trots att det inte är han som spelar Lone Ranger.
Trailern bådade inte gott. För mycket av allting. THE LONE RANGER verkade vara överlastad och hysterisk. Hade Disney månne klämt ur sig en ny WILD WILD WEST? Om ni nu minns den soppan.
Efter att ha sett Verbinskis film måste jag tillstå att jag är hyfsat nöjd trots allt. Det här var inte så illa - allra minst jämfört med MAN OF STEEL. Fast jag var förstås välvilligt inställd från början, numera är det ju sällan vi får se Western på bio.
Vår ensamme hjältes ursprung ska tydligen vara hyfsat troget originalet. Armie Hammer är John Reid, en lagens man, och en lite stel tönt, som anländer till en liten håla där det byggs järnväg. Johns Bror Dan tillhör Texas Rangers och den vedervärdige skurken - och kannibalen! - Butch Cavendish (William Fichtner) är på väg dit i ett tåg för att hängas. Med på tåget sitter den bisarre indianen Tonto (Depp), fängslad även han. Nu går saker inte som planerat. Det giriga järnvägsfolket går inte att lita på, Cavendish befrias av sitt psykopatiska banditgäng, Dan Reid utser sin bror till Ranger, men under jakten på Cavendish dödas samtliga Texas Rangers - utom John Reid.
Den stollige Tonto hittar den halvdöde John och vårdar honom. John vakvar till liv som något slags Spirit Warrior, han förses med en osedvanligt begåvad häst som döps till Silver, och han låter sig övertalas att bära mask för att inte bli igenkänd när han ska jaga bovar och banditer. Han lyckas även få ihop det med sin brors änka Rebecca (Ruth Wilson).
THE LONE RANGER är på många sätt en märklig film. Det är rakt ut sagt en jävla röra: filmen vet inte på vilket ben den ska stå och svajar hejvilt. I en egentligen helt onödig ramberättelse som utspelar sig 1933 berättar en rejält skrynklig Tonto (lite LITTLE BIG MAN-vibbar här) legenden om Lone Ranger för en liten pojke utklädd till just Lone Ranger, något som får oss att tro att det här ska bli en ren familjefilm. Men Verbinskis film svänger mellan att vara en seriös, hård och rå western, och att vara ett frejdigt matinéäventyr med komiska inslag.
Butch Cavendish är alltså kannibal. Han gillar att skära ut hjärtat på fienden och äta upp det - vilket han gör i filmen. Helena Bonham Carter spelar en bordellmamma med träben - hon har fått benet uppätet av Cavendish! Här finns en del skalperingar, våldsamma indianstrider och annat som känns vuxet. Filmens bisarra bordell ser ut att vara hämtad ur en Tim Burton-film.
The Lone Ranger och Tonto är dock två tokfransar i allt det här. Tontos märkliga beteende förklaras med att han blev knäpp efter en tragisk barndomshändelse. John Reid är bara allmänt lustig. Efter alla tuffa fajter i filmen slutar det hela med en lång slutuppgörelse i tjoflöjtstil - ouvertyren till "Wilhelm Tell" och tågjakt, Lone Rider rider Silver på tågvagnarnas tak, Jackie Chan- och Buster Keaton-stunts. Slutet bryter helt mot resten av filmen.
THE LONE RANGER är alldeles, alldeles för lång. Två och en halv timme! Det finns ingen som helst orsak till att den här storyn dragits ut på detta sätt, och jo, det blir lite segt på ett par ställen. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej - och bättre än de flesta av PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna. Johnny Depps Tonto är bara en variant på Jack Sparrow - och han lär nog gå hem hos publiken. Han har de bästa replikerna, medan Armie Hammer är blekare.
Det här är en snygg film, det är maffiga miljöer och glassigt foto, och den produktive Hans Zimmer fläskar på med filmmusik som ibland blinkar till Morricone. Rent allmänt finns här många blinkningar till andra filmer - scenen när Texas Rangers dyker upp i början ser ut att vara plockad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST, ombord på ett tåg sjungs det "We shall gather down the river", precis som i DET VILDA GÄNGETS öppningsscener, och åtminstone jag tänker på Alejandro Jodorowskys EL TOPO när Lone Ranger och Tonto rider i en öken och skyddar sig från solen med ett paraply.
THE LONE RANGER hade mått bra av att kortas och stramas åt, men jag skulle inte ha något emot att se ännu en film om den här duon på banditjakt.






(Biopremiär 3/7)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx