onsdag 31 juli 2013

Bio: Monsters University

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
HITTA NEMO och UPP i all ära, men jag har alltid tyckt att MONSTERS, INC. är Pixars bästa och roligaste film. Nu har jag förvisso inte sett den sedan den kom 2001, men jag minns den som väldigt, väldigt kul.
Här har vi en senkommen uppföljare (en stor del av målgruppen var inte ens född 2001!) som inte helt oväntat blivit en fläskig kassapjäs i USA, där den hade premiär förra månaden. Men den fick inget vidare bra kritik därborta i Amerika.
När jag bänkade mig för att se MONSTERS UNIVERSITY var jag fullt medveten om att jag skulle få se en betydligt svagare film än originalet - men jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så här svag.
Regissören Dan Scanlon är ny, men flera av figurerna från förra filmen är tillbaka - om än i yngre tappning. Det hela börjar med att den lille mobbade huvudfotingen (eller vad han nu är) Mike Wazowski går på lågstadiet och med klassen gör studiebesök på Monsters , Inc. där skrämmarna jobbar - de där viktiga monstren som samlar in barnskrik, vilket behövs för att monstersamhället ska fungera. Lille Mike bestämmer sig genast för att han ska bli en skrämmare när han blir stor.
En del år senare börjar så Mike på univesitetet där han tänker utbilda sig till just skrämmare. Här lär han känna den store och ludne Sully, eller James P Sullivan, som han egentligen heter. Sully är son till en legendarisk skrämmare och tror att allt ska gå enkelt, men så är inte fallet.
På universitetet huserar de vanliga grupperna - eller klyschorna: de buffliga, kaxiga och elaka killarna i den hippaste skolklubben; de spända brudarna; de mobbade nördarna. De sistnämndas klubb heter Oozma Kappa och de, enlige de coola killarna, mesiga och töntiga Mike och Sully hamnar förstås hos nördarna. Och eftersom det här är en amerikansk film, handlar det om riktiga nördar - här i Sverige har ju ordet kapats och används som något positivt; om en bankdirektör är specialintresserad av opera kan han säga "Jag är operanörd". Vilket förstås är en skitdum utveckling.
Nå. Vad som sedan händer är förstås att Mike och hans nya kompisar måste hävda sig. Det hålls tävlingar och grejor, och de måste bevisa att de också duger trots att de är så små, rara och bortkomna.
... Och det här är inte speciellt roligt. Det är nästan så att jag vill gå så långt att jag påstår att MONSTERS UNIVERSITY inte är rolig alls. Åtminstone inte för mig i egenskap av vuxet karlskrälle. Småungar lär skratta åt filmen i vilket fall, de tycker säkert att figurerna ser skojiga ut. Men för min del räcker inte det. Att filmen utspelar sig i skolmiljö gör också att det hela känns mer barninriktat. Roligast i hela filmen är ett slags snigelliknande, superlångsamt monster som dyker upp i början - och efter eftertexterna.
Helen Mirren från CALIGULA gör rösten till den här typen.
Animationstekniskt är det här förstås utmärkt och 3D:n stör inte. För en gångs skull pressvisades filmen med engelskt originaltal, så vi fick Billy Crystal som Mike, John Goodman som Sully, Steve Buscemi som Randy, Alfred Molina gör visst ett monster, medan Helen Mirren ger röst åt en sträng dekanus. Men det hjälper inte så mycket. MONSTERS UNIVERSITY är rätt tråkig och jag höll på att nicka till ett par gånger.







(Biopremiär 31/7)

-->



tisdag 30 juli 2013

Bio: Pacific Rim

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sverige
Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där introducerades jag för den fina japanska genren Super Robot - eller Mecha. Japans animé och i synnerhet robotanimé var otroligt populärt i Sydeuropa på den tiden; två år senare var vi i Frankrike och jag noterade att japanska robotar förekom överallt även där. Den figur som verkade vara populärast var den som i Italien hette Atlas UFO Robot Goldrake. I Frankrike hette han Goldorak, medan han i Japan går under namnet Grendizer och i USA kallas Grandizer. Goldrake är visst något slags fortsättning på historien om jätteroboten Mazinger Z - som i Italien heter Mazinga Z. Men det finns ett helt gäng sådana här jätterobotar - och egentligen är de inga robotar, utan farkoster som styrs av mänskliga (eller utomjordiska) piloter. Oavsett vilket tyckte jag har det här var hur coolt som helst! Jag ritade egna jätterobotar och fyllde ritblock efter ritblock - och tyckte att det var synd att TV-serierna inte visades i Sverige - och inte heller serietidningarna och leksakerna fanns här.
Goldrake flankeras av två upplagor av Mazinger Z.
1989 regisserade Stuart Gordon ROBOT JOX; en lågbudgetfilm från Empire Pictures, producerad av Charles Band och med filmfoto av Mac Alberg. I den här filmen har alla krig avskaffats, istället slåss länder mot varandra med jätterobotar styrda av piloter. Om nu länderna ligger i fejd med varandra, alltså. Jag köpte filmen på engelsk köpvideo när den kom och jag har inte sett den på väldigt länge, och jag minns den som rätt okej, om än lite seg och med lite för få robotslagsmål. Charles Band återanvände senare robotarna i de betydligt billigare CRASH AND BURN och ROBOT WARS.
Men bortsett från dessa filmer, har det gjorts märkligt få live action-filmer om jätterobotar - åtminstone i västvärlden. Men här har vi så en ny, påkostad och gigantisk Super Robot-film, regisserad av Guillermo del Toro. Nu är det ju rätt längesedan del Toro regisserade en film - han har inte gjort något sedan HELLBOY II som kom 2008. Sedan dess har han mest skrivit och/eller producerat en rad filmer - och ärligt talat har dessa filmer inte varit något vidare. Fast jag måste nog säga att del Toro som regissör är rätt överskattad. BLADE II gillade jag, Hellboyfilmerna är rätt kul, men jag var aldrig till mig i trasorna över PANS LABYRINT och THE DEVIL'S BACKBONE. MIMIC är direkt dålig.
PACIFIC RIM, som kostade 180 miljoner dollar, blev en halvflopp i USA. Dock fick den rätt bra kritik och en del amerikanska vänner jag litar på hävdade att filmen är riktigt bra och rejält underhållande. Därför hade jag vissa förhoppningar på det här. Jätterobotar som slåss med jättemonster - hur kan man misslyckas med det?
Filmens fullständiga titel är sanslös: WARNER BROS. PICTURES AND LEGENDARY PICTURES PACIFIC RIM. Jo, det står så i loggan i eftertexterna - och i pressmaterialet! Året är 2020 och kriget mot kaijus har pågått i sju år. Kaiju är den japanska termen för jättemonster och i den här filmer stiger sådana upp ur havet för att mosa städer, döda människor och ta över Jorden. För att bekämpa dessa kaijus har man byggt jätterobotar som kallar Jägers. Efter tyskans "jäger", det vill säga jägare. En Jäger styrs av två piloter - vilka tyvärr inte kallas Jägermeisters. Att kontrollera en Jäger är komplicerat - man iför sig en speciell dräkt, sedan görs man fast i cockpiten - och så sammanlänkas piloternas hjärnor med varandra! De kan avläsa varandras tankar. Sedan rör de sig som två mimare som dansar The Robot, och Jägern traskar omkring - oftast ute i havet.
PACIFIC RIM är en väldigt snygg film. Specialeffekterna är fantastiska, de övertygar till hundra procent. Miljöerna är tjusiga - i synnerhet när de är i Hongkong; sällan har den staden sett så läcker ut. Det är självklart hur coolt som helst när en Jäger plockar upp en supertanker och använder den som tillhygge under ett slagsmål. Jägers använder sig ibland även av svärd, vilket får mig att tänka på Mazinger Z. 3D:n är riktigt bra, till skillnad från i till exempel THE WOLVERINE.
... Men i övrigt måste jag säga att jag blev besviken på filmen. Rollfigurerna är märkligt anonyma. Huvudpersonen är en pilot som heter Raleigh Becket (Charlie Hunnam från HOOLIGANS och CHILDREN OF MEN) och han är en blek figur. Rinko Kikuchi från THE BROTHERS BLOOM och NORWEGIAN WOOD är Mako, som när hon var barn såg sina föräldrar dödas under en kaijuattack. Befälhavaren Pentecost (Idris Elba) tog sig an tösen - och nu är hon den som är mest lämplig att ersätta Raleighs co-pilot som dödats. Men det går inte som planerat.
Den ende rollfigur som sticker ut är Ron Perlman, som gestaltar en excentrisk typ som heter Hannibal Chau och handlar med kaijuorgan, men handlingen mellan actionscenerna är ointressant och engagerar inte.
Vidare är filmen något otroligt tjatig. Den är fylld med hur många monsterslagsmål som helst, och dessa varar i en evighet. Visst är det imponerande när kaijus stompar fram som Godzilla och raserar storstäder, men det är ingen hejd på det. Nästan alla actionscenerna är identiska och det är ingen större skillnad på de olika robotarna. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid, vilket också blir tröttande.
Trots alla dessa invändningar sätter jag dock en trea i betyg. Jag tycker nämligen att den är lite för bra för att den ska få en tvåa. Och när allt kommer omkring är det ju fortfarande hur coolt som helst med Super Robots!






(Biopremiär 2/8)

-->



lördag 27 juli 2013

Bio: Sightseers

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Engelsmannen Ben Wheatley slog igenom 2011 med filmen KILL LIST - en film jag av någon anledning inte sett. När den kom var skräcktidningar och -sajter fulla av artiklar och recensioner, de flesta hyllade den, medan en del ifrågasatte dess storhet; framför allt tyckte de inte att den borde klassificeras som skräckfilm.
Även SIGHTSEERS har till större delen fått lysande kritik. Det har inför den svenska premiären även stått en hel del om den i svensk press. Den här gången handlar det om en svart komedi och manuset är författat av Alice Lowe och Steve Oram, vilka även spelar huvudrollerna som Tina och Chris. Lowe och Oram är komiker och tydligen har de gjort de här figurerna tidigare i en rad sketcher.
Tina är en hämmad, osäker kvinna som bor hemma hos sin sjukliga och krävande mor. Modern gillar inte Tinas rödlätte pojkvän Chris, och vill absolut inte släppa iväg dottern på husvagnssemester med karlsloken. Chris i sin tur är inte heller världens tryggaste människa. Han har kontrollbehov och hetsigt humör.
Tina och Chris beger sig ut på en färd genom Yorkshire där de besöker till större delen besynnerliga och ibland ointressanta sevärdheter. Kloster, spårvagnsmuseum, blyertspennmuseum och så vidare. Alldeles i början av färden blir Chris irriterad på en dryg kille som kastar skräp på golvet. Det bär sig inte bättre än att Chris råkar backa över killen. Killen dör. Och det var verkligen ett misstag, en olycka som rapporteras till polisen. Men uppenbarligen får Chris blodad tand, och nästa gång han irriterar sig på en kille, letar han upp honom på en enslig plats och slår ihjäl honom med en sten.
Chris försöker dölja sin gärning för Tina, men hon upptäcker snart vad som skett. Efter att först ha blivit upprörd, börjar hon att hjälpa till med mördandet av oskyldiga människor de irriterar sig på.
Problemet med SIGHTSEERS är att den ... inte är särskilt rolig. Jag läser recensionscitat och folk har tydligen garvat läppen av sig, men förutom enstaka lustiga situationer, repliker och rollfigurer, är detta inte mycket till komedi; svart som vit sådan. Som thriller eller skräckfilm funkar det förstås inte heller. Det här är ett relationsdrama med mord.
Det dysfunktionella, emotionellt handikappade kärleksparet Tina och Chris är två rätt osympatiska typer. Redan innan de gått över gränsen och blivit seriemördare. De är glåmiga och hela filmen är glåmig. I husvagnskomedin VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET hade de tur med vädret, det har de inte i SIGHTSEERS. Med undantag för ett par scener, visas Yorkshire inte upp från sin bästa sida. Det är grått och regnigt mest hela tiden. Klassiskt brittisk diskbänkslook. Fult. Allting är fult. Men fult är ju det nya snyggt, enligt dagens kulturkids.
Men jag får väl ändå säga att Wheatleys film är rätt okej ändå. Den blir lite tjatig med en del uppretningar, men det är inte speciellt tråkigt - och filmen varar bara 88 minuter. Vid ett tillfälle stöter de på ett gäng ungdomar som påstår sig vara shamaner, och under en festival utför dessa hedniska rider som för tankarna till THE WICKER MAN och andra klassiska, engelska skräckfilmer. Flera av morden i filmen är snaskigt blodiga och dessa grova splatterscener med till exempel närbilder på mosade huvuden skär sig lite med resten av filmen.
Hade SIGHTSEERS kommit för 20-30 år sedan hade den säkert blivit totalförbjuden eller åtminstone hårt censurklippt, trots att det handlar om svart komedi och satir. Minns hur det gick för MAN BITES DOG.
Förresten, varför har inte MAN BITES DOG släpps i Sverige nu när det är fritt fram? Jag har inte sett den sedan den kom.






(Biopremiär 26/7)

-->



torsdag 25 juli 2013

Bio: Grown Ups 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för recensioner jag kommer att skämmas för i framtiden. Antagligen omedelbart efter att jag klickat på "Publicera".
Jag har inga som helst minnen av 2010 års GROWN UPS. Jag hade dock för mig att jag inte gillade den alls och gav den en etta eller en tvåa. Men så kollar jag upp min gamla recension och upptäcker att, jösses, jag hade visst gett den en trea. Det var jag nog ganska ensam om. GROWN UPS är ju en sådan där film som etablissemanget kräver att man ska ogilla.
Uppföljaren GROWN UPS 2, återigen regisserad av Dennis Dugan, hade USA-premiär för ett par veckor sedan - och den drog lite oväntat in en hysterisk massa pengar. Den konkurrerade ut allt annat, inklusive dyra blockbusterwannabes, helgen den gick upp. Och kritikerna hatade filmen. Nedgörande kritik är bara förnamnet. Det klagades på kiss och bajs-humor, grabbig sexism och allmänt uselt hantverk.

Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning på premiärkvällen. Jag kan väl inte påstå att jag var speciellt peppad. Dessutom var det fullsatt och det finns ju inget värre än att sitta inklämd bland en massa okända människor i en biosalong. Okej, det vore förstås lika illa om det handlar om kända människor. Varma, svettiga, babblande typer som är mer intresserade av popcorn, godis och sina mobiltelefoner.
Filmen började och ... jag kom på mig med att skratta. Ja, jösses. Jag skrattade ofta. Resten av publiken skrattade ännu mer. De tjöt av skratt. Vid flera tillfällen applåderade de. Och jag tänkte att, oj, vad omogen jag är!
Killkvartetten från första filmen är tillbaka; Lenny (Adam Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock) och Higgins (David Spade). Efter att ha spenderat flera år som producent i Hollywood, har Lenny med familj flyttat tillbaka hem till den lilla staden där han växte upp. Där hänger han med sina gamla polare och tror att allting är som förr - vilket det inte är. För de har inte insett att de numera är "gamla". Åtminstone tycker traktens ungdomar och i synnerhet en collegeförening att Lenny och hans polare är en samling gubbar.

... Och det är väl i princip hela handlingen. GROWN UPS 2 handlar nämligen inte om något speciellt. Eller, tja, ett genomgående tema är att konfrontera sin uppväxt; de här killarna mobbades och fick stryk som barn, och nu ser de sina egna barn mobbas. De är dags att ge igen - eller att försonas. Den utspelar sig under en och samma dag, och det är en osedvanligt händelserik dag. Och filmen är bara en enda radda sketcher stoppade på varandra. Och ja, humorn är av barnsligast möjliga märke.
I filmens öppningsscener har en hjort förirrat sig in i Lennys och hans familjs hus. Den springer runt och kissar på Lenny och äldste sonen. Eric visar sig vara en hejare på att nysa, rapa och fisa samtidigt - något de andra killarna och vill kunna. Higgins försöker, men bajsar på sig. Lennys, Erics och Kurts fruar Rowanne (Salma Hayek), Sally (Maria Bello) och Deanne (Maya Rudolph) går för att träna och en städare (John Lovitz) låtsas hoppa in som vikarie som ska värma upp brudarna, enbart för att spana in dallrande bröst i urringade trikåer. Kurts yngste som går alltid om kring med kilovis bajs i blöjan. Eric har en son som är enastående obegåvad. Higgins får veta att han har en tonårig son som kommer och ska bo hos honom, och grabben visar sig vara en lång och muskulös värsting.

Vidare figurerar Taylor Lautner som kaxig fratboy, Steve Buscemi är tillbaka som bilskolläraren, Shaquille O'Neal är en gigantisk och snäll polis, och Stone Cold Steve Austin är en hårding som råkar vara pojkvän till ortens kurviga balettlärarinna, som får alla män i trakten att gå och titta på trista balettuppvisningar. Skolbusschauffören Nick (Nick Swardson) käkar stark medicin och har blivit galen. Och allt leder fram till att de ska ha en stor fest med 1980-talstema hemma hos Lenny. På vägen lyckas man även klämma in osedvanligt mycket lyteskomik (tjockisar och flintskallar råkar värst ut) och en handfull bögskämt.
Adam Sandler och de andra i huvudrollerna är i min ålder - okej, de är två-fyra år äldre, men ändå: vi var unga på 80-talet och besitter till stor del samma mentalitet vi hade då. Dagens ungdomar är ju så skitnödiga och skraja för att göra något som kan anses vara fel. Att bete sig som grabbar gjort i alla tider är ju definitivt fel. Som att glutta på galanta damer - i synnerhet yngre sådana. Och att liksom bara tramsa sig rent allmänt. Även om jag väl får sägas vara mer sofistikerad än dessa typiskt amerikanska grabbar, kan jag inte säga annat än att det ju är skitkul med kiss & bajs. Och folk som trillar och slår sig. Sådant som är basic. Och det är bara att konstatera att Malmöpubliken verkligen uppskattade detta.
Intressant iakttagelse: de många invandrarkillarna i salongen satt och kastade slängkyssar på Salma Hayek. De var helt tagna av henne. I synnerhet när hon var arg och stirrade surt på Sandler. "Kolla på henne, mannen! Kolla! Åmajgaaaaadd!". Killarna var säkert inte medvetna om att Salma Hayek är trettio år äldre än de.
Sådär, ja. Nu ska jag sätta mig i ett hörn och skämmas för att jag skrattade åt det här.






(Biopremiär 24/7)





onsdag 24 juli 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Mel Smith

Jösses! Det här var en nyhet som fick mig att hicka till! Jag hade helt missat att Mel Smith dött av en hjärtattack i sitt hem i fredags. Han blev endast 60 år gammal.
Mel Smith upptäckte vi ju först i serien INTE AKTUELLT som spelades in 1979-1982, och som visades i Sverige (på tvåan, samtidigt som det var Aktuellt på ettan) i början av 80-talet. Alla tittade på INTE AKTUELLT, alla tyckte att det var fantastiskt roligt. Det var ju även här Rowan Atkinson slog igenom. Sedan dess har jag bara sett enstaka sketcher ur serien, men jag kan tänka mig att den fortfarande är väldigt rolig i sin helhet. Alla verkar minnas sketchen om stackaren som ska köpa en grammofon. Och låten "I like trucking".
Mel Smith medverkade i THE KENNY EVERETT TELEVISION SHOW och i långfilmer som BULLSHOT, NÄRKONTAKT AV VÄRSTA GRADEN, ETT PÄRON TILL FARSA PÅ SEMESTER I EUROPA och BLEKA DÖDENS MINUT, men främst figurerade han tillsammans med Griff Rhys Jones från INTE AKTUELLT i TV-serien PAR I SKRATT, som i original hette ALAS SMIT AND JONES och spelades in till och från mellan 1984 och 1998. Dock var det väldigt längesedan något visades på svensk TV.
Mel Smith regisserade även en handfull filmer, däribland EN LÅNG EN med Jeff Goldblum, RADIOLAND MURDERS och BEAN - DEN TOTALA KATASTROFFILMEN. Det sista han gjorde var att medverka i en dramaserie som heter DANCING ON THE EDGE.
Jag vill även minnas att Mel Smith någon gång på 1980-talet medverkade i ett svenskt TV-program, något slags humoristisk turistguide till Sverige, i vilket Smith är turisten. Jag minns att han beställde en öl i en bar och spottade ut den när det visade sig vara lättöl.


-->



Bio: The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
För trettio år sedan - ja, mer än trettio år sedan - fick jag lita på facktidskriften Bild & Bubbla när det gällde utländska serier som inte publicerades på svenska. I B&B rapporterades det om vilka tidningar som sålde bäst och vilka serieskapare som var hetast i USA, Frankrike och Belgien, och blev jag nyfiken beställde jag tidningar eller böcker från Seriefrämjandets postorderavdelning Inköp, eller från någon annan postordertjänst. Eftersom det förstås inte gick att bläddra i tidningarna i förväg, var det ibland som att köpa grisen i säcken.
Jag hade läst att det absolut största stjärnskottet i USA var en kille som hette Frank Miller, så jag beställde miniserien Wolverine, som kom 1982. Chris Claremont stod för manus, medan Miller skissat Joseph Rubinstein tuschat. Det här var en tuff serie som gjorde stort intryck på mitt tonåriga jag.
Wolverine hade jag stött på tidigare - men då hette han Järven. Han var ju en av X-männen, som 1981 hade publicerats på svenska i den kortlivade tidningen Atlantic Special. Men den här fyranummers miniserien var betydligt coolare än alla mutanter tillsammans. I synnerhet på engelska. "I'm the best there is at what I do, but what I do best isn't very nice!" stod det i den första textplattan på den första sidan. Detta angav tonen för serien.
Claremonts och Millers miniserie ligger till grund för James Mangolds (WALK THE LINE, 3:10 TO YUMA) nya film THE WOLVERINE. Eftersom jag inte läst serien sedan 80-talet kom jag dock inte ihåg någonting alls av handlingen - inte mer än att Wolverine åkte till Japan och slogs med ninjor. Efter pressvisningen gick jag över gatan och in i Science Fiction Bokhandeln, där jag letade upp serien och snabbt bläddrade igenom den. Okej, mycket har ändrats, men persongalleriet verkar vara detsamma, liksom stora delar av intrigen. Jag ser att man i senaste samlingsutgåvan lagt till ytterligare ett par nummer av X-Men, i vilka Wolverine tampas med en gigantisk, silverfärgad samuraj, och detta är också med i filmen.
Tittar vi på några av de senaste årens största stjärnor i superhjältefilmerna, konstaterar vi att Iron Mans popularitet till större delen beror på Robert Downey Jr i titelrollen. Batmans framgångar bygger på hans värld och skurkar, medan Batman själv mest är en kille med en grafiskt sett tilltalande kostym. Wolverine är dock annorlunda. Här är det ju faktiskt själva figuren som är cool - det är Wolverine man vill se. Han har, till skillnad från Stålmannen, personlighet. Fast det är ju klart - det är svårt att tänka sig någon annan än Hugh Jackman i rollen. Jackman är synonym med Wolverine. Och när han nu gör rollen för sjätte gången, har han aldrig varit bättre. Men så liknar inte heller THE WOLVERINE de tidigare X-MEN-filmerna - eller övriga superhjälteblockbusters se senaste åren.
Wolverines första solofilm; X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, var ingen större höjdare. Det var en rätt fjöntig film och långtifrån lika komplex som de andra mutantfilmerna. THE WOLVERINE går åt ett helt annat håll. Det här är en av de mörkaste supehjältefilmerna hittills; Mangold har gjort ett existentiellt actiondrama av betydligt mer vuxet snitt. Om du vill kan du sätta vuxet inom citationstecken, eftersom detta förstås fortfarande handlar om folk med övernaturliga krafter som ger varandra på skallen.
Filmen öppnar i Nagasaki under andra världskriget. Logan - det vill säga Wolverine - är av någon anledning fånge och sitter på botten av en brunn. Något som inte hindrar honom från att rädda livet på den inte alltför onde japanske soldaten Yashida när ett amerikanskt plan passerar och atombombar stället.
Hopp till nutid och den odödlige Logan har lämnat superhjältandet bakom sig. Han sörjer sin döda kärlek Jean Grey (Famke Janssen, som dyker upp i några drömsekvenser), har låtit hår och skägg växa, och han har supit ner sig. När Logan hamnar i bråk på en krog någonstans i skogarna i norr räddas han plötsligt och oväntat av en ung, japansk tjej; Yukio (Rila Fukushima). Det är Yashida (Hal Yamanouchi), som skickat henne för att hämta Logan.
Sagt och gjort. Logan följer med Yukio till Japan. Det visar sig att den gamle Yashida är döende och eftersom han inte vill dö, är han ute efter Logans helande superkraft. Logan, däremot, är trött på sitt plågsamma och eviga liv, och vill gärna kunna åldras. Självklart blir saker och ting snart väldigt komplicerade. Yashida har en son; Shingen (Hiroyuki Sanada), och han är illasinnad. Shingen har i sin tur en riktig dofsing till dotter; Mariko (Tao Okamoto), som Logan förstås snart delar kudde till. Och minsann om inte Yukio är Marikos styvsyster.
I bilden finns även en blond femme fatale; Viper (Svetlana Khodchenkova), som visar sig vara ond mutant med ormtunga, samt en väldig massa ninjor.
THE WOLVERINE överraskar med att vara en ovanligt tuff och allvarlig film för att, i USA, ha åldersgränsen PG-13. När årets övriga supehjältefilmer försöker överträffa varandra med buller, explosioner, och evighetslånga destruktionsorgier, gör THE WOLVERINE precis tvärtom. Bortsett från atombomben i prologen finns här inga explosionsorgier. Ingen massdestruktion. Istället får vi förhållandevis mycket dialog - och kampsport. Man mot man. Kvinna mot man. Mutant mot mutant. Ninja mot mutant mot man mot kvinna. Javisst, det här är så att säga en rak actionfilm av det gamla goda slaget. Och det känns fantastiskt uppfriskande. Striderna är välkoreograferade och klart inspirerade av kung fu- och samurajfilmer. Scenerna med ninjorna som lösgör sig ur skuggorna är fantastiskt snygga. Det är mycket svärd och pilbågar, och den rödhåriga Yukio, som ser ut som en mangafigur, är fräsig när hon läxar upp några rednecks.
En strid på taket på ett framrusande höghastighetståg är fantastisk, liksom en otrolig scen där Logan försöker operera sig själv medan folk fäktas runt omkring honom. Wolverine är överraskande stenhård; han dödar folk och spottar ur sig repliker som "Go and fuck yourself, prettyboy!".
Trailern till THE WOLVERINE bådade inte särskilt gott, den kändes lite högtravande och pretentiös. Det är trevligt att själva filmen inte upplevs så. James Mangold må ha gjort en förhållandevis återhållsam film, men det här är årets bästa superhjältefilm. Hittills, får jag väl tillägga.
Det enda som är riktigt, riktigt dåligt, är 3D:n. Den är totalt värdelös! Det enda som händer är att bilden blir mörk och suddig. Visas den i 2D någonstans, så se den versionen istället.
I vanlig ordning bör ni sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts för en bonusscen, vilken agerar teaser för den kommande X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST.







(Biopremiär 26/7)

-->



tisdag 23 juli 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Dennis Farina

Dennis Farina har dött i förtid. Endast 69 år gammal drabbades han av en blodpropp i lungorna.
Jag antar att Farina för de flesta är mest känd från TV-serien I LAGENS NAMN. Själv har jag nog aldrig sett ett enda avsnitt av den serien. Inte vad jag kan komma. Men Farina och hans föredömliga mustasch är ju välbekanta från väldigt många andra sammnhang.
Dennis Farina var polis i Chicago när han upptäcktes av regissören Michael Mann, som gav Farina en roll i GATANS LAG (1981). Efter arton år slutade Farina som polis och blev framgångsrik skådespelare på heltid. Vi fick först se honom i den på sin tid populära TV-filmen THROUGH NAKED EYES med David Soul och Pam Dawber, mot Chuck Norris i CODE OF SILENDE och i TV-serier som HUNTER och REMINGTON STEEL.
Michael Mann fortsatte att anlita Farina, som figurerade i MANHUNTER och i TV-serierna MIAMI VICE och CRIME STORY, i den sistnämnda hade han den centrala rollen. Vidare såg vi honom i festliga MIDNIGHT RUN, i hyfsat festliga SPANARNA 2, mot Lena Olin i ROMEO IS BLEEDING, och han filmades av Mac Ahlberg i bortglömda Bruce Willis-rafflet STRIKING DISTANCE.
Om vi scrollar vidare i Farinas digra filmografi hittar vi GET SHORTY, OUT OF SIGHT, RÄDDA MENIGE RYAN och Guy Ritchies SNATCH. Han gjorde Vildkattens röst i en tecknad TV-serie om superhjältegruppen Lagens Väktare, han var med i den usla WHAT HAPPENS IN VEGAS, och i den kortlivade TV-serien LUCK med Dustin Hoffman; den där som fick läggas ner efter att en massa hästar dött.
I vanlig ordning kommer Dennis Farina att dyka upp i ett par produktioner efter sin död. En film är just nu i post-production, medan en annan håller på att spelas in. Om Farinas frånfälle kommer att drabba den filmen har jag ingen aning om.
DENNIS FARINA
1944 - 2013
R.I.P.

-->



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx