Bio: Man of Steel

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Ta dig en stol och sätt dig i soffan, så pratar vi om Stålmannen en stund, du och jag. Fast den minnesgode kommer ihåg att det inte var sådär jättelängesedan jag senast pratade om Stålmannen – förra sommaren skrev jag den här texten om superhjälteserier på 1970-talet. Men nu är ju en ny Stålmansfilm bioaktuell, så det blir allt till att skriva lite mer om karln.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Stålmannen. Visst köpte jag några tidningar som barn, men jag tyckte att de var rätt tråkiga. Delvis berodde de på att dåtidens Stålmanstecknare, främst Curt Swan, tecknade väldigt träigt – i synnerhet jämfört med till exempel Jim Aparo och Dick Giordano på Läderlappen, eller Johnny Romita, Gil Kane och de andra på Spindelmannen. Men det berodde nog även på att Stålmannen är en tråkig seriefigur – han må ha varit den första superhjälten (dock inte den första seriefiguren som bar trikåer och mask, den äran har Fantomen), först publicerad i Action Comics nummer ett i juni 1938, men det gör honom inte roligare.

Problemet med Stålmannen är förstås att han och hans alter ego Clark Kent är två träbockar, och dels att han som superhjälte är för mäktig. Han kan allt, ingen rår på honom. Man tvingades hitta på kryptoniten för att kunna försvaga honom, men det är egentligen rätt krystat. Det är svårt att skapa spänning och engagera när hjälten inte kan skadas. På 70-talet mötte Stålmannen Spindelmannen i en fläskig fajt, men det är ju som att låta Bruce Lee slåss mot ett spädbarn.

Till Sverige kom Stålmannen 1940, först som Titanen från Krypton i Jules Verne Magasinet, och ett par månader senare i Teknik För Alla, i vilken han döptes till Övermänniskan. Senare döptes han om och 1949 fick han sin egen serietidning. Stålmannentidningen kom sedan ut fram till början av 90-talet, då den och många andra svenska serietidningar lades ner. Ett par återupplivningsförsök gjordes, det sista 1999 med en tidning som lades ner efter bara sex nummer. Av allt att döma har Stålmannen gjort sitt som seriefigur i Sverige. I USA försökte man revitalisera serien genom att döda Stålmannen – och sedan låta honom återuppstå. Förra året gick figuren en ny vår till mötes, då DC Comics startade om alla sina titlar i ett projekt som heter The New 52. Jag har inte läst de här nya Stålmannenserierna, men de ska tydligen vara rätt bra.

Även om jag alltså inte var så förtjust i själva serien, gjorde Richard Donners SUPERMAN THE MOVIE stort intryck på mig när den kom 1978. Jag minns fortfarande när jag och min kompis Adam gick till biografen Rio i Lanskrona flera timmar innan de öppnade – bara för att vara säkra på att stå först i kön. Där stod vi ensamma i alla dessa timmar. SUPERMAN II, som kom 1980, tyckte jag var ännu bättre. Film tre och fyra i serien såg jag dock aldrig på bio.

Det var inte första gången Stålmannen figurerade på film. 1941 producerade Fleischerstudion en serie fantastiska, animerade kortfilmer som än idag är otroligt flotta. Små noirdoftande skapelser som inspirerade den animerade Läderlappenserien på 90-talet. 1948 spelade Kirk Alyn Stålmannen i en serial på femton delar, och 1951 dök George Reeves upp i rollen i SUPERMAN AND THE MOLE-MEN, en långfilm som fick utgöra pilotavsnitt för TV-serien ADVENTURES OF SUPERMAN, som gick 1952-1958. Idag är George Reeves mest känd för sitt mystiska självmord 1959.

Men Christopher Reeve, som gjorde titelrollen i filmserien 1978-1987, var Clark Kent och Stålmannen. Han var så perfekt man kan vara, vilket förstås påverkade han altför korta karriär. Oavsett vilken roll han spelade tänkte man ”Kolla, där kommer Stålmannen!”. Han var rolig som klumpedunsen Clark Kent och besatte en viss charm som Stålmannen. Fast det är ju klart, inte ens Christopher Reeve kunde rädda den exceptionellt usla SUPERMAN IV, eller STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN, som den fick heta på bio i Sverige – härliga B-filmsbolaget Cannon hade tagit över rättigheterna och de spenderade inga pengar i onödan. De lyckades döda hela filmserien.

1993 återkom Stålmannen – då i TV-serien LOIS & CLARK, som jag följde slaviskt. För ett par år sedan såg jag om samtliga säsonger, och jag tycker nog att serien fortfarande håller; åtminstone den första säsongen. Anledningen är att man fokuserar på relationen mellan Lois Lane (Teri Hatcher) och Clark Kent (Dean Cain), snarare än på Stålmannens superäventyr. Det här var något slags charmig romantisk komedi med superhjälteinslag.

TV-serien SMALLVILLE kom 2001 och den tittade jag på i början. Här fick vi följa Clark Kents (Tom Welling) liv innan han blev Stålmannen. Jag vet inte varför jag slutade att kolla på serien. En tid senare gick SMALLVILLE och blev en jättehit, den fortsatte fram till 2011 och tydligen har jag missat något.

Sex olika Stålmän på bio och TV.

På bio återkom Stålis 2006 i Bryan Singers SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh i huvudrollen. Det här var ett intressant misslyckande. Singer försökte helt enkelt fortsätta den tidigare filmserien; han återanvände John Williams heroiska ledmotiv och Routh var ganska lik Christopher Reeve. Fast filmen var lite tungfotad och ojämn; lite i tråkigaste laget – men Kevin Spacey gjorde en strålande insats som ärkefienden Lex Luthor.

På bio de senaste trettio åren har DC Comics bara varit framgångsrika med sina Batmanfilmer. De flesta av de övriga filmerna har floppat, medan konkurrenten Marvel Comics skördade framgångar med Spindelmannen, X-Men, Iron Man, Avengers och så vidare. Således var det dags för DC av borsta av sitt flaggskepp Stålmannen och låta mannen bakom den senaste Batmantrilogin; Christopher Nolan, spika ihop en reboot, som regisserades av Zack Snyder, som gjorde de utmärkta DAWN OF THE DEAD och WATCHMEN, den stolliga 300, och de märkliga SUCKER PUNCH och LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE.

Jag fick onda aningar när jag såg den första trailern för MAN OF STEEL. Jag fick ännu mer onda aningar när ytterligare trailers dök upp. Jösses – vad var det här? Högtravande – extremt högtravande. Vad håller Snyder och Nolan på med? Det här är ju Stålmannen! En av de jönsigaste hjältarna! Visst kan man försöka sig på att göra något nytt, fräscht och smart av figuren – men är han verkligen rätt hjälte för en mörk och våldsam film?

Många av mina farhågor infriades. När jag lämnade pressvisningen kändes det som att jag fått en tåg i huvudet. Jag var fullkomligt överkörd av filmen. Nästan döv och utmattad.

Filmen börjar som sig bör på Krypton, där Russell Crowe är Jor-El och Ayelet Zurer hans hustru Lara, och i en krubba … öh, nä, det är inte i en krubba, men i allra första scenen föds lille Kal-El. Men den lille krabaten kan inte skänka speciellt mycket glädje, eftersom Jor-El vet att Krypton håller på att gå under – något Kryptons regering tycker är ett tramsigt påstående. För att göra situationen ännu värre dyker den illasinnade general Zod (Michael Shannon) och hans folk upp och lever jävel, innan de precis som i SUPERMAN II skickas till Fantomzonen. Kal-El i sin tur skickas till Jorden, medan Krypton sprängs i bitar.

Scenerna från Krypton är riktigt bra. Jag gillade aldrig Richard Donners version av planeten i filmen 1978; det kändes bara krystat och Marlon Brandos Jor-El var mest konstig. För att inte tala om Fantomzonen. Zack Snyders Krypton känns som hämtad från en gammal pulptidning; färgerna är varma, folk rider på flygande drakar, det är ett fantastiskt fantasylandskap.

Väl på Jorden hoppar vi fram och tillbaka i Kal-Els liv. Han har under hela sin uppväxt som Clark Kent tvingats gripa in och hjälpa folk under katastrofer, något fosterföräldrarna herr och fru Kent (Kevin Costner och Diane Lane) inte tycker är så bra – de tror inte att världen är redo för en människa med superkrafter. Clark Kent själv vet inte varifrån han kommer och vem han egentligen är.

Som vuxen jobbar den kringflackande Clark (Henry Cavill) på en fiskebåt, men efter att ha ryckt in under en brand på en oljerigg, börjar reportern Lois Lane (Amy Adams) att leta efter den mystiske hjälten. Clark Kent har alltså ännu inte blivit Stålmannen. Den driftige Lois lyckas faktiskt hitta Clark och bli lite betuttad i honom redan innan han i sin tur lyckas köra igång något slags kryptonskt dataprogram som visar upp en datorgenererad version av Jor-El, som förklarar allt för grabben. Först nu, en dryg timme in i filmen, drar Clark på sig en modifierad Stålmannendräkt (var är de röda kalsongerna?) och flyger iväg.

Detta kommer väl till pass, eftersom general Zod och hans slemma anhang anländer till Jorden för att där bygga upp ett nytt Krypton, och för att lyckas med detta måste förstås mänskligheten utplånas. Liksom Kal-El har Zod och gänget försetts med superkrafter på Jorden, så det blir en hård fajt.

Väldigt hård.

MAN OF STEEL är en otroligt tungfotad film. Den är genomgående gravallvarlig, den är i princip helt humorbefriad – och den är fantastiskt högtravande. Clark Kent är en grubblande outsider som vill veta vem han är och om han vågar använda sina mäktiga krafter. Han går till och med till en kyrka för att prata med en präst, vilket känns rätt märkligt. Men kristussymboliken är blytung i den här filmen. Stålmannen är frälsaren – och om vi inte skulle fatta det, finns här en scen i vilken Stålis långsamt glider ut från ett fönster och slår ut med armarna som Jesus på korset.

MAN OF STEEL är också en sanslöst våldsam och högljudd film. Det känns som om större delen av filmen består av destruktionsorgier. Den sista halvtimmen ägnas helt och hållet åt oavbrutna superslagsmål i Metropolis och dessa scener får Transformers (och Godzilla) att framstå som amatörer. Större delen av Metropolis raseras, antagligen dör hundratusentals människor på kuppen – och jag skruvar på mig och tittar på klockan. Ska det här aldrig ta slut? Det är overkill utan lite.
Henry Cavill ser ut som en Stålmannen. Mest ser han dock ut som prins Carl Philip. Han är väl okej i rollen, men lite charmlös – och charm är vad Stålmannen behöver. Denna brist på charm i kombination med gravallvaret och de alldeles för utdragna actionscenerna gör att jag ställer mig avigt inställd till Zack Snyders film. Den är för oengagerande.

… Men jag tänker vara snäll. Jag höjer betyget ett litet snäpp, så att tvåan med nöd och näppe kravlar upp till en trea. Och varför gör jag det? Jo, därför att Amy Adams är utmärkt som Lois Lane. Även om det är skumt att hon är rödhårig – det är ju Clark Kents gamla fjälla Lana Lang som ska vara rödhårig! Michael Shannon är härligt ondskefull. Laurence Fishburne tillför en viss tyngd som Perry White; chefredaktör på Daily Planet.

Vidare tycker jag att filmen är snygg och specialeffekterna är mer än utmärkta. Stålmannen ser verkligen ut att kunna flyga. 3D:n tillför inte så mycket – mer än en dyrare biobiljett.
Hans Zimmers bitvis sakrala Wagnermusik är i dystraste laget, och var fanken är Jimmy Olsen? Vem är den där Steve Lombard (Michael Kelly) på Daily Planet? Och var det egentligen så smart att låta Lois få reda på vem Stålmannen är så tidigt i filmen?

I slutscenen anländer Clark Kent som ny reporter på tidningen – och när han tar på sig ett par glasögon känner ingen igen honom. Bortsett från Lois Lane, förstås.

MAN OF STEEL har redan spelat in en fruktansvärd massa pengar, så vi lär få se en uppföljare om några år. I den vill jag se den klantige Clark störta in i telefonkiosker och byta om till Stålmannen!

(Biopremiär 26/6)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//