tisdag 28 maj 2013

Reseraffel: Wallander World - Post Apocalypse

Regnet piskade mitt ansikte och himlen var mördande grå när jag bordade tåget. Eurovision Song Contest var över. Jag ville ut på äventyr. Jag ville utforska världen.
Föga anade jag att jag reste rakt in i en värld jag aldrig tidigare skådat. En värld jag bara hört talas om, läst om och sett på film. Jag anlände nämligen till Ystad ... Ystad efter katastrofen. Efter zombie-apokalypsen. Och jag var helt obeväpnad.
Vägen till Ystad kantades dock av gula, idylliska rapsfält.
Redan vid ankomsten började jag ana att något inte stod rätt till. Det var bara jag som steg av tåget. Inga tog emot. Inga klev på. Inga var där.
Flyttar man till Ystad vill man rimligtvis bo på Apgränd. Eller heter det i Apgränd?
Jag började vandra genom centrum. Var höll alla hus?
Här hade folk uppenbarligen flytt fältet så brådskande att man glömt ta in flaggorna.
Det som borde vara en idyll kändes bara hotfullt.
Jag tog mig till Folkets Park.
Hallå? Hallååå? ropade jag. Är det någon där? 
En övergiven bil. Övergivna bostäder.
Jag vände på klacken och traskade tillbaka in mot centrum.
Igenbommat. Dött.
Den lokala teatern utlovade festligheter, men ringlande köer lyste med sin frånvaro.
Kanske fanns det några överlevande lite längre bort? Kanske om hörnet där ...
Nej. Torget var tomt och övergivet.
Hallåååååå?!
En ljusskylt hade rasat ner.
Ingen ville äta hemlagat. Eller bortalagat för den delen.
Jag misstänkte att Ystads överlevande hade flytt i båtar, i färjor. Kanske till Danmark. Eller Tyskland. Jag tog mig ner till hamnkvarteren.
Alla båtar hade gått.
Kontorslokalerna var övergivna. Butikerna hade flyttat.
Personalen hade packat ihop - troligen för gott.
Järnvägsstationens vänthall rymde bara en enda person. Det var jag.
Jag insåg att Ystad varit en övergiven och död stad sedan i julas. Adventsljusstakarna stod kvar på biljettkontoret.
Men! Då! Plötsligt!
Jag hörde ett ljud. Jag var inte ensam! Ytterligare en människa uppenbarade sig ...
Jag hade hittat honom. Ystads ende överlevande. Han bjöd på kaffe och presenterade sig som Robert Neville. Hur hade han klarat sig undan ondskans vandöda arméer? "Jag vet inte," svarade han. "I am legend."
Därefter dukades det upp till en riktig festmåltid!




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx