torsdag 9 maj 2013

Bio: VI

FotonJohan Helmer © 2013 Sonet Film AB
Jag måste inleda med att erkänna att jag tvekade om jag skulle recensera den här filmen eller ej. Manuset till VI är nämligen skrivet av Jens Jonsson; en kille jag känner. Jag hoppade ju över THE STIG-HELMER STORY, eftersom jag och Lasse Åberg är kompisar. För mer än tjugo år sedan gjorde jag och Jens serier tillsammans. Jag skrev, han skissade och Magnus "Mojo" Olsson tuschade på avsnitt av J.T Freud - Pirate Investigator, som gick i tidningen Magnum Comics. Jens gick senare och blev uppburen filmskapare - i en helt annan genre. Tillsammans gjorde vi blodigt ultavåld och dumheter i framtiden, nu gör han oftast tunga dramer. Men - nu är det ett antal år sedan jag träffade Jens och senaste var det väldigt flyktigt i Cannes. Så jag tar tjuren vid hornen och recenserar VI. Och om Jens ser det här och inte gillar vad jag skriver, får vi väl göra upp i en gränd någonstans. Han lär låna Joel Kinnamans RoboCop-pistoler. Jag trollar med knäna.
Vintage Jens Jonsson
Jag har ingen aning om hur titeln ska utläsas. Det står VI med versaler (vilket jag ju alltid använder till filmtitlar här på TOPPRAFFEL!). Ska de vara "vi" eller "sex" med romerska siffror? Är det en ordlek? För det är onekligen mycket sex i filmen.
För regin står Mani Masserat, som tidigare mest jobbat med TV-serier. Förutom att ha skrivit manus, är Jens Jonsson exekutiv producent. Den manlige huvudrollsinnehavaren Gustaf Skarsgård har även producerat - och det är mycket Skarsgård här. Och mycket av Skarsgård. Mycket av Anna Åström (STUDENTFESTEN) också. Och VI är något av sinnebilden av ett typiskt svenskt drama. Det är nog så här folk i utlandet föreställer sig att all svensk film - och Sverige - ser ut. Bergmans ande vilar tungt över detta drama.
Filmaffischen lär nog få många att tro att detta är en romantisk kärleksfilm. Så är inte fallet. Någon kallade VI för relationsskräckfilm.
Ida (Åström) är ny lärare på en högstadieskola, och det dröjer inte länge innan hon får ihop det med kollegan Krister (Skarsgård). Bortsett från ett kort montage där de två skrattar och har kul, får vi aldrig veta hur de två fattade tycke för varandra - det struntar man i att berätta. För inom kort flyttar de två ihop och Krister visar sig genast vara en psykisk instabil, märklig och obehaglig typ med enorma kontrollbehov. Och Ida är psykiskt svag och förvirrad. De har sex och bråkar, har sex och bråkar ännu mer, de brottas och slåss lite, och plötsligt säger Krister "Jag är sugen på pizza" och så fortsätter de att älska och bråka. Ida onanerar och stånkar i badkaret och det gillar inte Krister. Han gillar inte heller att Ida umgås- och är ute och festar med den raffiga kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Usch, vilken typ hon är, tycker Krister, som bär kofta och har överkammad flint; typiska psykopatattribut. De vill också ha barn, Ida och Krister. Åtminstone Krister. Han vill ha "en liten krabat". Ida säger att hon älskar krister, men gråter och mår dåligt. Hon har det även jobbigt med sin skolklass.
Allting är väldigt avskalat. Filmfotot är ljust och skirt. Nästan enbart när- och halvbilder. Större delen av filmen utspelar sig i parets lägenhet eller i skolans personalrum. Dialogen är teatral - och detta skulle lika gärna kunna vara en teaterpjäs. Alldeles i början dyker Sten Ljungren upp som mäklare. Den orealistiska dialogen mellan honom och Ida är ren och skär teater.
De många sexscenerna är near-X; hade de ingått i en ren underhållningsfilm hade folk klagat på spekulation. Anna Åberg är naken stora delar av filmen och Gustaf Skarsgård drar sig inte för att hala fram sin Skarsgård. Han står även och mastar en stund när han inte kan få upp den. Sexscenerna är inte speciellt sexiga, snarare tvärtom, och eftersom Anna Åström ser ut att vara fjorton år (hon är 22) känns det dessutom lite kymigt. Skarsgård är 32. Ferguson behåller kläderna på, men pussar och masserar Åström.
Slutscenerna är bland det mest bisarra jag sett på bio. Oj, oj, oj! Snacka om oväntat. De borde döpa om filmen till "Urinhästen". Slutet är inte kvalfyllt, det är skvalfyllt!
VI är ingen tråkig film, men den är inte speciellt bra. En och en halv timme depressioner och naket. Bitvis skulle det kunna vara en parodi på svenska dramer. Jag kommer aldrig att se den här igen.
Nästa film från Jens Jonsson är SNABBA CASH 3, som han regisserat.







(Biopremiär 10/5)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx