onsdag 29 maj 2013

Bio: Only God Forgives

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Varje år brukar en eller ett par skandalfilmer premiärvisas i någon av de officiella serierna i Cannes. Filmer som kryddats med explicit sex eller våld - eller både sex och våld. Cannes älskar att chockera publiken. En av årets chockfilmer var Nicolas Winding Refns ONLY GOD FORGIVES, vilken enligt uppgift blev utbuad när den visades inom tävlan. Det fans dock ett gäng kritiker som älskade filmen, bland annat The Guardians representant, men väldigt många var arga - på riktigt. Jag har ju varit i Cannes åtskilliga gånger och jag har sett hur upprörda utländska, och då främst franska, filmkritiker kan bli. Ser jag en kass film tycker jag att, tja, det var ju kass, och så är det inte mer med det. Jag kan bli lite förbannad när en usel svensk film som ses av ingen alls finansieras med våra skattepengar och tunga bidrag. Men i Cannes kan folk verkligen brusa upp när de sett något de tycker stinker. Lite fånigt, när jag tänker efter.
Dansken Winding Refns karriär har som bekant varit lite svajig. Jag tyckte mycket om hans förra, hyllade film; DRIVE. VALHALLA RISING, som kom året innan, tyckte jag var trist och pretentiös, medan jag tyckte direkt illa om den ännu mer pretentiösa BRONSON. De tidiga, danska filmerna har jag dock ett gott öga till. I synnerhet BLEEDER - av personliga skäl. I ONLY GOD FORGIVES samarbetar Refn återigen med Ryan Gosling, stjärnan från DRIVE, som också varit med och producerat filmen.
Jag förstår att åsikterna går isär om den här filmen. Jag förstår att folk blivit upprörda. Äcklade. Besvikna. Jag förstår även att vissa älskar det här. Själv kände jag mig ganska ... likgiltig när jag lämnade salongen för att diskutera det vi sett med ett par kollegor. Jag kände mig rätt tom, lika tom som filmen, men diskussionen vi hade bli intressant, och ingen av oss tyckte direkt illa om Refns verk, en kille sa att han gillar filmen trots att han äcklats.
Vad Nicolas Winding Refn serverar denna gång är renodlad Trash Disguised as Art.
Ryan Gosling är Julian, en kille som driver en thaiboxningsklubb i Bangkok som täckmantel för hans knarkaffärer. Julians bror Billy (Tom Burke från Peter Dalles EN FIENDE ATT DÖ FÖR) är en otäck sociopat, som brutalt mördar en prostituerad. Polisen kopplar in en hårding som heter Chang (Vithaya Pansringarm), en pensionerad polis som går fram som en slåttermaskin med kriminella metoder. Chang lyckas få den prostituerades far att döda Billy. Kort därpå anländer Julians och Billys mor (Kristin Scott Thomas) för att hämta hem Billys kropp. Den här stenhårda gangstermorsan kräver att Julian ska hämnas på sin bror. Och så fortsätter det: de två falangerna hämnas på varandra.
Den dansk-franska samproduktionen (och även Film i Väst är inblandade) ONLY GOD FORGIVES är något slags vidareutveckling av DRIVE - eller ska jag kanske skriva vidare-avveckling? Detta är en film i samma stil, men betydligt mer avskalad och stiliserad. Winding Refn har gått så långt att bara ytan är kvar. Det här är en tom film. Den är inte spännande, här finns inget dramatiskt driv. Detta är bara ett forum för regissörens obsessions - och dessa är ultravåld, tjusiga bilder, och ännu mer ultravåld.
Ibland är filmen väldigt pretentiös. Ibland ligger den farligt nära kalkongränsen. I synnerhet under de scener då Chang brister ut i sång från en scen omgiven av tysta poliser i uniform. Dialogen är knapp. Större delen av filmen pratas det inte alls. Oftast pratas det på thailändska.
Framför allt är filmen våldsam. Den är våldsam så in i helvete. Det är groteskt blodigt och sadistiskt. En tortyrscen varar i en evighet och det kräver sin man att se det hela utan att blinka. Eller vända bort ansiktet.
Men jag kan inte avfärda den här filmen. Inte kalla den dålig. Eller skit. För det är den inte. Estetiskt sett är filmen fantastisk. Den är hur snygg som helst. Varje bildruta är ett konstverk. Allting är väldigt genomtänkt, ingenting är lämnat åt slumpen. Här finns otaliga långsamma, flotta kameraåkningar.
Jag kommer emellanåt att tänka på Takeshi Kitano. Kanske även på Takashi Miike. På några thailändska filmer jag sätt. Men jag associerar även till en viss del till Alejandro Jodorowski - och det visar sig när eftertexterna rullar att ONLY GOD FORGIVES är tillägnad Jodorowski.
Kristin Scott Thomas är strålande som den tuffa, svärande morsan - försedd med blond peruk, lösnaglar och amerikansk accent. Ryan Gosling ger dock inget intryck alls. För att inneha huvudrollen är han med märkligt lite i filmen. Här är hans spelstil mer minimalistisk än någonsin - och nu har vi sett det där. Han går omkring med nollställt ansiktsuttryck och det är omöjligt att avgöra hans känsloläge. Det fungerade i DRIVE, men nu räcker det. Det vore kul att faktiskt få se pågen skådespela någon gång.
På sätt och vis är ONLY GOD FORGIVES ultravåldsversionen av TURINHÄSTEN. Det är inte utan att jag undrar vem som kommer att se denna typiska filmfestivalfilm på bio. De som vill se en spännande thriller eller actionfilm kommer att klaga på att filmen är för långsam och konstig. Arthousepubliken lär invända mot extremvåldet.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om filmen. Kanske måste jag se om den. Kanske bör jag sänka betyget nedan ett snäpp - eller kanske höja det? För att vara en film som alltså lämnade mig tom och likgiltig, hade jag som synes väldigt mycket att säga om den.






(Biopremiär 31/5)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx