onsdag 15 maj 2013

Bio: Den store Gatsby

Foton copyright (c) Tentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Häromåret köppte jag ett utgallrat ex av F Scott Fitzgeralds alldeles oerhört klassiska roman "The Great Gatsby". Penguin Pocket, tio spänn. Den bör jag ju ha läst, tänkte jag, satte den i bokhyllan - och läste något annat istället. Jag har fortfarande inte läst den.
Däremot har jag nu sett Baz Luhrmanns nya 3D-filmatisering av boken. Jag bör kanske skjuta in att vad jag vet har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (från 1926, 1949, 1974, 2000 - och det finns säkert fler). Australiern Luhrmann är en snubbe jag har rätt svårt för. Har har inte regisserat någon långfilm sedan halvfiaskot med AUSTRALIA 2008. Dessförinnan gjorde han uppmärksammade och rätt populära filmer som ROMEO + JULIA och MOULIN ROUGE; filmer som jag inte är så förtjust i. De är alldeles för artificiella, sökta och konstruerade. Så är även fallet med DEN STORE GATSBY.
Tobey Maquire är krigsveteranen Nick Carraway som 1922 flyttar till New York, närmare bestämt till en pittoresk stuga ett par mil utanför staden. Där råkar han få en rätt osannolik granne: miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio). Gatsby bor i en enorm lyxkåk och ägnar sig konstant åt extravagant och dekadent liv och leverne. Carraway när författardrömmar, men han dras snart in i Gatsbys överklassvärld. Det råder alkoholförbud - men spriten flödar. Det festas och dansas, och det strulas med fala damer. Carey Mulligan är en av dem.
DEN STORE GATSBY har alla för att bli en bra film. Förutom en intressant story i intressanta miljöer i en intressant era, har den utmärkta skådisar. Men det här är inget vidare - och det beror på Baz Luhrmann. Jag drar ännu en gång till med vad jag skrev här ovan: det är artificiellt, sökt och konstruerat. Det är som att titta på ett dockskåp. Rollfigurerna är som pappfigurer som flyttas runt i omsorgsfullt byggda och filmade miljöer. Det är ytligt. Alla detta innebär att det uppstår en alldeles för stor distans mellan mig och personerna uppe på bioduken. De känns inte som riktiga personer. Dialogen känns inte autentisk. Jag kommer osökt att tänka på den nu högaktuella Eurovision Song Contest. Det är ett enda stort, tomt, uppblåst spektakel.
För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt, det är bitvis riktigt, riktigt bra. Samtidigt är nog 3D:n en starkt bidragande orsak till dockskåpskänslan.
I början av filmen har man klippt in dokumentära filmsnuttar från 1920-talet, som både kolorerats och konverterats till 3D, vilket är riktigt häftigt. Musiken på soundtracket är oftast modern och skapar en kontrast till bilderna. Ett par kameraåkningar är fantastiska, bland annat en längs en skyskapa ner mot trottoaren. För- och eftertexterna är oerhört flotta. Rent allmänt är DEN STORE GATSBY en oerhört flott film.
... Men: den är lika engagerande som en skollunch på 1970-talet.







(Biopremiär 17/5)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx