Foton copyright (c) UIP Sweden
Av någon anledningen går inte science fiction-rafflet OBLIVION upp på bio i USA förrän den 19:e april. Nio dagar efter Sverigepremiären.
Å andra sidan visade sig den här filmen vara något man faktiskt kan vänta för länge på.
För regin står Joseph Kosinski, vilket väl inte bådade så gott. Kosinski gjorde nämligen den hyfsat usla TRON: LEGACY häromåret. Flotta bilder och inget annat. Och detsamma gäller OBLIVION. Det går inte att sticka under stol med att det här är snyggt. Ja, det är rent otroligt snyggt. Jag skulle nog vilja påstå att detta är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Jag satt länge och tänkte att det här verkligen ser ut som en serie ur Métal Hurlant eller Heavy Metal. Extremt estetiskt, läckra färkoster och miljöer. Och när eftertexterna slutligen rullade konstaterade jag att filmen bygger på ett seriealbum av Kosinski och Arvid Nelson; en serie jag aldrig hört talas om.
Och liksom majoriteten av serierna i Heavy Metal är det här tunt.
|
|
|
Seriealbumet |
Tom Cruise är Jack. Någon gång i framtiden har Jorden i princip gått under. Vi attackerades av rymdvarelser och slog tillbaka med kärnvapen. Vi vann kriget, men raserade samtidigt vår omvärld. De överlevande människorna byggde en enorm, flådig rymdstation (hur fanken lyckades de bygga den när allting sprängts i luften?) i vilken mänskligheten nu lever. Jack och hans kollega Victoria (Andrea Riseborough) bor dock kvar på Jorden. De jobbar som något slags kontrollant och reparatörer av de drönarrobotar som glider runt i ödemarken och ibland skjuter på saker och har sig.
Jack är ute och flyger i sitt tjusiga lilla rymdskepp när han ser något krascha. Han hittar ett störtat rymdskepp och i det finns det minsann människor. En av dem, ett kalaskex som heter Julia (Olga Kurylenko), och som legatr i dvala i sextio år, hävdar att hon är Jacks fru – vilket förklarar hans besynnerliga minnesbilder från New York innan katastrofen. Men Jack ser ju inte ut att vara så gammal. Morgan Freeman, Nikolay Coster-Waldau och Zoë Bell dyker också upp, Melissa Leo medverkar på en bildskärm, och det visar sig att saker och ting inte är som Jack trott.
Som sagt: OBLIVION är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Men: detta är även en av de tråkigaste sci-fi-filmer jag sett. Det börjar bra, det börjar riktigt bra, men ju längre handlingen fortgår, desto tristare och jönsigare blir det. Mitt betyg sjönk mer och mer. Alla de flotta scenerierna och specialeffekterna är bortkastade på en seg historia som ofta är direkt löjeväckande högtravande. Det är så pretentiöst och högtravande att filmen ligger farligt nära kalkongränsen. Filmmusiken är svulstig. Vid ett par tillfällen blir det nästan lite religiöst. För att publiken inte ska somna brister rollfigurerna då och då ut i lite skjutglad med själlös action. Det är möjligt att det här funkar i serieform, vad vet jag. Jag gissar att Druillet hade kunnat göra något mindblowing av det här på 1970-talet – vilket han aldrig gjorde.
Om man till äventyrs har överseende med innehållet är det mycket möjligt att man kan sitta och bara njuta av bilderna i två timmar och sex minuter. En del raserade amerikanska landmärken nersjunkna i ökenlandskap imponerar, filmfotot imponerar. Ett par detaljer mot slutet fick mig att tänka på Linda & Valentin-albumet ”Den falska världen”. Nikolay Coster-Waldau är bortkastad i sin roll.
Plus i kanten för att vi slipper se det här i 3D.
(Biopremiär 10/4)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 