onsdag 17 april 2013

Bio: No

Foton copyright (c) Atlantic Film
Den chilenska (okej, den är chilensk-fransk-amerikansk) filmen NO, i regi av Pablo Larraín, Oscarnominerades som bästa utländska film. Det är fullt förståeligt. För min del är det dock något helt annat än innehållet som fascinerar och imponerar. Detta måste vara den mest realistiska återgivning av 1980-talet jag sett på film.
Året är 1988 och får att blidka den minst sagt kritiska omvärlden, har diktatorn Augusto Pinochet, som suttit vid makten sedan en stadskupp 1973, fått för sig att hålla ett folkval. Folkets ska få rösta: ja eller nej. Ja innebär att Pinochet får sitta i ytterligare åtta år, medan ett nej sannolikt lär innebära ett bättre liv för Chiles befolkning. Om de nu vågar rösta nej - och om valet går rättvist till.
Gael García Bernal spelar reklamfilmaren René, som anlitas av Pinochets motståndare; Patricio Aylwin. Grejen är att då två sidorna tilldelats femton minuter om dagen var på TV. På dessa minuter ska man propagera för Ja- respektive Nej-sidan. René försöker skapa en modern kampanj, men det hela är allt annat än oproblematiskt. Pinochet och hans män kontrollerar nämligen allt. Det är de som skrivit reglerna för valet. Och de drar sig inte för att fuska. Men världens ögon är på dem.
Orsaken till att NO ser ut att verkligen utspela sig 1988, ja, till och med vara från 1988, beror på att man filmat det hela med en typ av videoutrustning som var vanlig bland TV-bolag i slutet av 80-talet. Ja, bilden är sådär oskarp och sönderfrätt som gamla TV-program gärna blir när de blåses upp på stor duk. Detta innebär att de autentiska reklamfilmerna - och andra TV-inslag från valet - smidigt flyter in i filmen. Allt håller samma bildkvalitet och format, och det känns onekligen övertygande.
Nu var jag förvisso förhållandevis vuxen 1988, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik och jag har ingen som helst aning om hur pass sann Larraíns film är. Dock känns det här dokumentärt. Om det inte vore för ett känt ansikte som Bernal hade jag utan tvekan köpt det här som en dokumentär.
Helt oproblematisk är inte NO. Jag känner att jag upprepar mig nu, men var i hela friden måste alla filmer vara så förbannat långa nuförtiden? NO varar dryga två timmar - och även om det är synnerligen intressant, känns det långt, väldigt långt. Filmen bygger på en pjäs, vilket antagligen förklarar dess seghet och snacksalighet.
Ja-sidans reklamfilmer är verkligen skrattretande usla!






(Biopremiär 19/4)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx