onsdag 3 april 2013

Bio: Jack the Giant Slayer

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Sagan om Jack och bönstjälken får mig att tänka på cigarrettrök. Röd Prince. Kanske i kombination med saft och kakor. Vittebrö. Jag såg nämligen ABBOTT OCH COSTELLO PÅ GRÖN KVIST (JACK AND THE BEANSTALK från 1952) en eftermiddag på 1970-talet hemma hos mormor och morfar; i deras inrökta TV-rum. Detta är den enda filmatisering av sagan jag har sett - fram tills nu. Och näår jag tänker efter har jag nog aldrig hört eller läst den ursprungliga sagan. Jag har vaga minnen av en barnbok med Musse Pigg i huvudrollen (det finns en sådan film), men inga detaljer. Således har jag ingen som helst relation till den här storyn; jag har ingen aning om vad som hör dit eller ej.
Regissör till 2013 års JACK THE GIANT SLAYER är lite oväntat Bryan Singer, som härmed gör sin första familjefilm. Varför det blev just den här har jag ingen aning om - Singer är liksom inte den första man tänker på när det gäller det här facket; det vill säga överlastade och relativt själlösa matinéäventyr. Den här filmen skulle dessutom ha haft premiär redan förra året, men har flera gånger skjutits fram, och den har även genomgått en rad ändringar av titeln. Det var inte längesedan den hette JACK THE GIANT KILLER.
Nicholas Hoult (pojken från OM EN POJKE) är unge Jack, som skickas iväg av sin far för att sälja en skraltig häst. Jack lyckas dock klanta sig; en munk som flyr undan kungens män behöver hästan och lyckas på någon vänster köpa den för en handfull bönor. Magiska bönor, visar det sig, och när Jack tappar en därhemma och den blir blöt, växer det upp en feting till bönstjälk ur marken. Upp över molnen går den. Och vem har hamnat däruppe om inte den äventyrliga prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som Jack gått och blivit betuttad i.
Kungen (Ian McShane) skickar iväg ståthållaren Elmont (Ewan McGregor), en slem ädling vid namn Roderick (Stanley Tucci) och lite annat löst folk för att klättra upp och rädda prinsessan - och jodå, Jack får följa med. Vad hittar de där uppe om inte bara en, utan ett helt koppel jättar. Fula jättar. En av dem har till och med två huvuden. Sicken en! Roderick har med sig en magisk krona som kan betvinga jättarna, men eftersom han är illasinnad, denne Roderick, när han onda planer.
Det är absolut inget fel på rollbesättningen i JACK THE GIANT SLAYER, tvärtom. Förutom nämna aktörer, ser och hör vi till exempel Bill Nighy, Eddie Marsan och Warwick Davis. Det är heller inte något fel på scenografin; på scenerierna. Egentligen inte heller på effekterna, även om de ibland är i plastigaste laget. 3D:n är oftast bra och Bryan Singer vet att inte klippa för snabbt och vifta för mycket med kameran; sådant som renderat många andra 3D-filmer osebara.
Men det vill sig aldrig riktigt. Jag vet inte om jag skulle vara av annan uppfattning vore jag 35 år yngre, men Singers film är lika udd- som själlös. Den är stor, påkostad - och förhållandevis död. Märkligt humorbefriad. Lång - och långsam. När jag trodde att det hela äntligen började ta slut, tar sig en armé jättar plötsligt ner till Jorden och anfaller - och filmen fortsätter i ytterligare en halvtimme. Nu blir det plötsligt märkligt våldsamt i förhållande till hur det gått till innan. Nej, det är inte blod och splatter, men det är inte alltför familjevänligt. Jag höjde allt på ögonbrynen när en figur högst oväntat utbrister "Oh, fu...!" innan han får skallen mosad.
Det ligger nära till hands att jämföra med en annan stor, påkostad fantasyfilm i 3D för hela familjen; OZ THE GREAT AND POWERFUL - och jämförelsen faller ut till Sam Raimis fördel. OZ är en charmigare och mer underhållande film.
... Fast bästa sagofilmen på bio i år - hittills - är förstås HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Det är mest tjoflöjt i den.







(Biopremiär 3/4)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx