torsdag 4 april 2013

Bio: Guds hästar

Foton copyright (c) Folkets Bio
Dags för ett marockanskt-tunisiskt-franskt-belgiskt raffel!
Eller, raffel och raffel ... Det här är tvärtom väldigt orafflande. Till större delen. Det räcker i princip med att se den sista tredjedelen. Vilket är synd, eftersom Nabil Ayouchs film egentligen är intressant.
Det är tidigt 1990-tal och glyttarna Yachine och Hamid är två bröder som bor i Casablancas slummigaste slumkvarter. De spelar fotboll och har sig, och Hamid är en småkriminell jävel som gillar att vifta med cykelkedja och skrämma folk. En bröllopsfest spårar ur på det mest bisarra sätt, när de här småpågarna krökar till det och våldtar en annan gosse.
Några år går och Hamid grips och sätts i fängelse. När han är ute igen är det 2000-tal och de de har blivit religiösa tosingar och hänger med några fundamentalistiska muslimer som tänker spränga sig själva i luften på olika ställen runt om i Casablanca - en händelse som ägde rum i verkligheten.
Den här sista delen där terroristerna diskuterar och planerar sitt dåd, för att sedan bege sig iväg för att genomföra det, är inte sådär jätteengagerande, men det är ändå betydligt bättre än resten av filmen. För färden dit är makalöst tråkig. Tyckte jag. Trist foto, skitiga miljöer och en massa skitungar. Stora delar av filmen består av att folk sitter i en TV-soffa. Långa, händelselösa scener. Osympatiska typer. Ingen nerv i berättandet.
Nä. Jaha. Okej.
Vet ni vad? Jag har inte mer att tillägga. Jag tycker ingenting om den här filmen. Sedan får den vara hur "viktig" den vill. Seg, det är vad den är. Som jag brukar säga: en film är inte nödvändigtvis bättre - en "kvalitetsfilm" - bara för att det är ett drama på ett språk man inte förstår.
Rick's Café syns inte till alls.







(Biopremiär 5/4)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx