fredag 5 april 2013

Bio: Förtrollad av Paris

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Agnès Jaoui, som gjorde den hyfsat trevliga DET REGNAR ALLTID I PROVENCE, är tillbaka med ännu en film, med manus av sig själv och Jean-Pierre Bacri, och med sig själv och Jean-Pierre Bacri i bärande roller. NonStop lanserar filmen som komedi. Och jodå, det får väl det här kallas. Dock är det lätt att tro att det ska vara en romantisk komedi. Det vill jag inte påstå att det är. Inspirerad av klassiska sagor är FÖRTROLLAD AV PARIS (som heter AU BOUT DU CONTE; vid slutet av berättelsen, i original) snarare ett urbant kärleksdrama som här och var är lite roligt.
24-åriga Laura (Agathe Bonitzer) letar efter den stora kärleken, och en dag tror hon sig finna honom i den stammande musikstudenten Sandro (Arthur Dupont). Sandros frånskilde far Pierre (Bacri) är en deprimerad bilskollärare som bryr sig för ett förestående datum - 40 år tidigare hade en spåkärring sett vilket datum han kommer att dö, och hon hade det dåliga omdömet att berätta detta för Pierre. Jaoui spelar skådespelerskan Marianne, som försöker sätta upp en pjäs med små barn i rollerna, vilket är lite problematiskt. Laura brukar besöka Marianne.
Mariannes granne är den aktade musikkritikern Maxime Wolf (Benjamin Biolay, som liknar Benicio del Toro), som en dag hör Sandros senaste komposition och vill att den ska framföras med en berömd försteviolinist - men då måste den nuvarande kickas, och han är Sandros kompis. Maxime börjar stöta på Laura, som plötsligt lämnar Sandro för honom.
FÖRTROLLAD AV PARIS spretar åt alla möjliga håll och i början blev jag inte alls klok på filmen. Förtexterna anlägger en sagoton som ganska snart ersätts med en gråare, mer realistisk ton - som dock inte är konsekvent. En massa rollfigurer introduceras, det babblas, och jag undrade vilka de här människorna är och vad det är som försiggår. Några andra på pressvisningen skrattade, medan jag inte rörde en min. Det här var ju inte speciellt kul, tänkte jag.
Men det tar sig och blir förhållandevis trivsamt när man får grepp om trådarna. Riktigt varför Laura faller pladask för Maxime förstås jag inte, han är mest ett osympatiskt svin, om än ett ibland lustigt sådant. Jean-Pierre Bacri liknar Michael Ironside och behåller samma dystra, nollställda min genom hela filmen.
Estetiskt och regimässigt är det här rätt rudimentärt, det är lite för mycket "pang på" utan extravaganser. Jag är nog inte ute och cyklar om jag gissar att den svenska titeln valts för att den presumtiva publiken ska associera till Woody Allens MIDNATT I PARIS - men de som förväntar sig en liknande film lär bli gruvligt besvikna.






(Biopremiär 5/4)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx