onsdag 6 mars 2013

Bio: Stand Up Guys

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Oj. Fisher Stevens' dramakomedi STAND UP GUYS kommer säkerligen att råka illa ut i Sverige. Svenska kritiker kommer inte att vara nådiga. Detta av skäl troligen inga av de inblandade räknat med. Jag återkommer till detta.
Alan Arkin må fylla 79 om några veckor, men karln går fortfarande från klarhet till klarhet, senast var han ju Oscarnominerad för sin insats i ARGO. Värre ställt är det för Christopher Walken och Al Pacino. Jag kan inte komma på när jag senast såg Walken i något, åtminstone inte på bio, och Pacinos karriär fick sig en törn när han av någon oförklarlig anledning hade en stor roll i den osannolikt usla JACK AND JILL, lågvattenmärket bland en rad märkliga filmer han medverkat i.
I STAND UP GUYS sammanstrålar dessa tre herrar, och då främst Walken och Pacino, i en film som känns som en gammal western av gott märke; en film på samma tema som DE RED EFTER GULD och liknande - de gamla kumpanerna som återförenas på ålderns höst för att genomföra en sista grej tillsammans, reflekterar över sina liv, och konstaterar att ingenting är som förr. Och precis som i de gamla westernfilmerna är det här ett par traditionella karlar, en gång i tiden ena jävlar på brudar, kröken och puffran.
Pacino är Val, som släpps ut ur fängelse efter 28 år. Där har han suttit efter att ha dödat gangsterbossen Claphands' (Mark Margolis) son. Vals bäste vän Doc (Walken) hämtar upp honom och låter honom bo hemma i sin lägenhet. Doc är numera en stillsam människa som mest sitter hemma och målar soluppgångar, dricker te och äter mediciner. Val vill förstår fira att han äntligen är en fri man och motvilligt tar Doc med polaren på en rejäl partytur.
Problemet är bara det att samma dag Val låstes in, gav Claphands Doc i uppdrag att döda Val så fort han släpps ut. Senast klockan tio nästa förmiddag måste "paketet" levereras hos gangstrarna. Något Val räknar ut - och accepterar. Medan timmarna tickar mer till den stundande avrättningen drar de två runt och gör grejor de gärna vill göra en sista gången. De fritar polaren Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet, snor en sportbil av några gangsters, räddar en ung kvinna i nöd, och mellan varven käkar de på en diner vars unga, söta servitris Alex (Addison Timlin) är fascinerad av den tystlåtne stammisen Doc. Och så går de på horhus.
Okej. Anledningen till att många kommer att rynka på näsan och säga Usch och Fy, är att de här gamla gubbarna - Walken blir 70 om några veckor, Pacino blir 73 (intressant att alla tre fyller år ungefär samtidigt) - fortfarande är ena jävlar på brudar och lyckas attrahera unga tösabitar. Val lyckas efter lite övertalning bjuda upp och dansa med en tjej i tjugoårsåldern på bar, medan Arkin har en trekant på bordellen, och båda kvinnorna blir så tillfredställda att de vill att han ska komma tillbaka. Gubbsjukt? Njä. Nej, jag tycker inte det. Det är ju roligt att en gammal gubbe fortfarande är en sexmaskin. Det är tänkt att vara roligt. Om dessa gubbars attraktionskraft är osannolik kan jag inte uttala mig om.
Det är synd att sådana här detaljer - och vissa andra karlakarlsklyschor - sticker i ögonen på folk, för vad Fisher Stevens', vanligtvis skådis, film erbjuder, är två ordentliga, matiga roller för legenderna Al Pacino och Christopher Walken. Två outlaws på väg mot solnedgången en sista gång. Filmen lanseras visst som komedi, men tonvikten ligger mer åt drama - medan filmaffischen antyder action.
Precis som flera av de gamla westerns jag associerar till, är tonen rätt melankolisk, lite vemodig, ibland är det kanske lite för sentimentalt, och allt detta understryks av Jon Bon Jovis musik. Men det har jag inga problem med. Och, återigen som i en western, leder det hela inte oväntat fram till att a man's gotta do what a man's gotta do - guns a blazing. Det är inga pojktanter det här handlar om.
Pacino och Walken ser ut att trivas i sina roller, dialogen är bitvis strålande, och i synnerhet Walken är bra iförd sin blåa kostym med alldeles för högt uppdragna brallor. Han får även tillfällighet att ta några typiska Walkendanssteg och här finns ett hysteriskt roligt Viagraskämt.
Filmen innehåller en referens till John Carpenter's THEY LIVE!







(Biopremiär 8/3)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx