måndag 25 mars 2013

Bio: Ingen riktig finne

Foton copyright (c) Folkets Bio
Den finsk - eller snarare finsk-svenska - INGEN RIKTIG FINNE pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att läsa på om filmen innan jag på söndagskvällen bänkade mig på Spegeln för att se den på en ordinarie visning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se - men filmaffischen ser oerhört finsk ut. Jag förväntade mig något grått och kargt, och mängder av sammanbitna, tystlåtna människor. Bakom mig i salongen satt ett gäng finska kvinnor.
Regissören heter Mika Ronkainen, vilket ju låter som ett Eddie Meduza-namn. Ronka-inen, hö hö hö. I förtexterna konstaterar jag att "regi" heter "ohjaaja" på finska. Det ser ju väldigt suspekt ut "Oh, jaa ja! Ronka inen!".
Förlåt. Det där var väldigt omoget av mig.
INGEN RIKTIG FINNE är en roadmovie; en dokumentär om rockmusikern Kai Latvalehto. Filmen börjar med att han uppträder med sitt band inför en jättepublik. Låten är verkligen skitdålig och texten handlar om att sjunga finsk rock - och Kai tröttnar och hoppar av.
Kai är uppvuxen i Göteborg, dit hans farsa Tauno flyttadeför att arbeta. För Tauno bestod 60-, 70- och 80-talen mest av fylleorgier med andra finnar. De flyttade tillbaka till Finland. Kai känner att han saknar tillhörighet, att han är rotlös. Han är varken finne eller svensk. Kai och hans far bestämmer sig för att köra ner till Göteborg på jakt efter tillhörighet. På vägen stannar de till i Eskilstuna och Stockholm, där de träffar andra finnar, finländare, finlandssvenskar, svenskfinnar och allt vad det heter - och alla verkar känna sig utanför. Det pratas mycket o fylla, om schablonbilden av en finne, och om den konstiga skolgången på 70-talet, då de finska barnen placerades i klassrum som låg i andra byggnader än i de ordinarie skolorna.
Insprängt i färden är en massa livframträdanden med ett (eller flera?) besynnerliga band som framför (läser jag att det är) finska emigrantsånger. Mycket dragspel och fiol, dystert och finskt - och förhållandevis vedervärdigt. Om man nu inte gillar sådant. Jag avskyr det.
Kai Latvalehto är lite lik Vincent Gallo och är rätt sympatisk. När han pratar svenska pratar han med bred göteborgsdialekt. Hans farsa är tjock och lite lustig. Uppenbarligen försvinner många dimensioner om man inte förstår finska. Finnarna i salongen skrattade ofta och mycket och jag förstod inte vad det var som var roligt - i den svenska texten fanns inga skojigheter.
Men nu är INGEN RIKTIG FINNE trots allt en helt okej film. Den är udda med sina konstiga musikinslag, den är inte direkt tråkig, och temat är intressant. Jag måste dock skjuta in att jag som skåning inte har någon som helst relation till alla de här finska immigranterna. Jag minns att jag som barn tyckte att det var märkligt att det gick så många TV-program, både för barn och vuxna, som var på finska eller finlandssvenska. Jag visste inte var alla dessa finnar höll hus. Jag kände inga finnar. Jag kände inte till några. På sin höjd kunde man kanske se en finsk alkis utanför Systembolaget. Men de hamnade kanske främst i Stockholm och Göteborg - och i svinalängorna i Ystad.






(Biopremiär 22/3)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx