onsdag 13 mars 2013

Bio: Faro

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Lite oväntat uppskattade jag Fredrik Edfeldts kritikerrosade FLICKAN, som kom 2009. Förvisso tycker jag att den fick oförtjänt bra kritik, men jag hade förväntat mig en extremt tråkig och pretentiös film. Istället fick jag en vacker och rätt mysig film med enastående tidskänsla; FLICKAN utspelar sig 1981 och det känns verkligen som 1981.
När nu Edfeldt följer upp sin debut är det återigen med en film som utspelar sig i början av 1980-talet och som har samma suveräna tidskänsla. Riktigt varför det utspelas då vet jag inte, men en gissning är att handlingen inte hade fungerat med dagens moderna teknik. En annan gissning är att Edfeldt gillar Sverige för trettio år sedan. Jag läser att han är född 1972 och således var barn på 80-talet.
... Men i FARO är tidskänslan och det strålande filmfotot det enda som riktigt funkar. Jag vet inte riktigt vad Edfeldt och hans manusförfattarinna Karin Arrhenius har tänkt sig här. Liksom FLICKAN är FARO något slags barnfilm - för vuxna. Jag har svårt att tänka mig barn uppskatta detta. Men till skillnad från FLICKAN, är FARO mest märklig, ofta konstig för konstighetens skull, och eftersom ingenting leder någonstans både vad gäller handling och karaktärsutveckling, blir det hela rätt meningslöst.
Jakob Cedergren spelar en namnlös man som har mördat en annan kille. I en flashback får vi se honom skjuta någon i ryggen. Den namnlöse mannens fru är död, hon har begått självmord, men den lilla dottern Hella (Clara Christiansson) lever, och hon följer med sin farsa på dennes flykt in i Dalslands djupaste skogar. Där campar de och har det rätt mysigt. De pratar om att ta sig till Faro - menar de den portugisiska staden?
Göran "Blixt Gordon" Stangertz gör sin sista roll som en polis, som tillsammans med en socialtant (Maria Heiskanen), letar efter den förrymde mördaren och hans stackars dotter. De har problem att hitta rymlingarna.

Som så många andra barn i svenska filmer, är Hella rätt trulig och introvert. Förhållandevis ofta går hon sin snälle far på nerverna. Han, å sin sida, beskrivs i dialogen som kåkfarare, men han verkar snarare vara en välutbildad myskille. Han älskar sin dotter, han är verbal, han läser böcker han har med sig (på flykt i skogen ...). Och han pratar med låg, väldigt mjuk röst. Sådär lite halvviskande, som de ofta gör i radioteatern. Vilket passar dialogen, som är väldigt artificiell.
Vid ett tillfälle går Hella vilse och hittar plötsligt en knäpp kvinna (Gunnel Fred) som bor ensam i en stuga i skogen. Här följer en rad synnerligen märkliga scener, där kvinnan beter sig underligt och först tror att Hella är vuxen och sedan behandlar henne som sin dotter. Därefter lyckas Hella utan större problem återfinna sin orolige far.
Det finns något meditativt, ibland nästan hypnotiskt över FARO. Naturen spelar den egentliga huvudrollen. Det är väldigt, väldigt vackert. Ofta skira bilder. Edfeldt gillar att filma solljus genom Hellas hår. Och att låta rollfigurerna smälta in i miljöerna. Och han älskar att frossa i detaljer; i gamla prylar. I bakgrunden i en scen noterade jag en likadan kassettradio som vi hade när jag växte upp.
Men så sabbar filmmakarna det hela med dumheter. Det drömska bryts; flertalet scener skär sig med helheten. Som till exempel det långa inslaget med Gunnel Fred - det var nog bara med för att de ville ha ytterligare en kvinna i filmen, och hon måste förstås vara galen. Flera scener med polisen och socialkvinnan är korkade. I synnerhet en mot slutet, men den avslöjar jag inte här. Men kom igen: det må vara tidigt 80-tal, men inte ens då stod väl polisen handfallen när brottslingar på flykt flyr ut på en sjö på en flotte? Dessutom utan åror!

Mottagandet av FARO kan bli precis hur som helst - men efter pressvisningen jag var på, uttryckte många recensenter stor besvikelse.
I princip ingenting förklaras i filmen. Nej, man ska inte behöva skriva saker och ting på näsan, att utelämna detaljer till publikens fantasi är ofta något som förbättrar en berättelse - men FARO är i vagaste laget. Vad har hänt? Varför beter sig folk som de gör? Varför ska vi bry oss?
Jag brydde mig inte. Jag lämnade filmen likgiltig.







(Biopremiär 15/3)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx