Bio: Den gröna cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Idag är det den åttonde mars; Internationella kvinnodagen, och passande nog har DEN GRÖNA CYKELN svensk biopremiär. Detta är inte bara den första saudiarabiska spelfilmen av en kvinnlig regissör, utan den första saudiarabiska spelfilmen överhuvudtaget. Rätt märkligt, egentligen. Om inget annat borde de väl ha producerat propagandafilmer, tycker man.
Alldeles i början av 1990-talet var Joppe Pihlgren sommarpratare i radio. Bland annat sa han att det väl inte finns några svenska män som anser kvinnor vara mindre värda. Jag utgår från att han menade hans – och min – generation; 60-talisterna. Jag höll med honom – och jag håller fortfarande med honom. I princip. Men uppenbarligen har det hänt något de senaste tjugo åren och vi har slungats tillbaka till tiden innan min och Joppes generation. Jag vet inte. Men många av oss är ju uppvuxna i kvinnliga miljöer. Mother is the name for God on the heart and lips of all children. Kvinnor dominerar personalstyrkorna på grundskolorna. Jag fattar inte hur man är funtad om man som pojke trots detta går och tror att man är överlägsen.
Tydligen finns det sådana snubbar. Fortfarande. Folk som verkar tro att det är artonhundratal därute. Vilket känns rätt obegripligt. Förvisso skulle jag aldrig få för mig att kalla mig feminist, och jag håller sällan med alla dessa unga, skitarga brudar som skriker i media; som tycker att precis allting är orättvist. Den mest bespottade varelsen i dagens Sverige är den medelåldersmannen; det spelar ingen roll vad man gör, så är det fel. Och ungdom och ilska har fått ersätta kompetens. Vilket är synnerligen korkat.
Som bekant gillar jag ju rätt grabbiga grejor. Och jag står för det. Fler män måste våga bejaka grabbigheten inom dem. Robust manlighet är inget fult. Men det går trots allt inte att komma ifrån att världen därute är ojämlik. Utanför Sverige ibland fullkomligt osannolikt ojämlik.

I Saudiarabien är det inte ens artonhundratal. Där är det medeltid. Kanske inte alltid materiellt – medelklassfamiljen i centrum i den här filmen bor i ett hem med europeisk standard – men på de flesta andra sätt. Tioåriga flickan Wadjda är en rätt tuff och frispråkig liten tjej, oftast glad, och hon bär jeans och Converse under alla lakan hon tvingas spöka ut sig i. Hon gillar att leka med grannpojken, som har en cykel, och hon drömmer om att kunna köpa en grön cykel i en affär hon ser i en butik hon passerar varje dag. De vuxna kvinnorna försöker tuta i Wadjda att cykling, det är inget respektabla kvinnor ska syssla med.
Överhuvudtaget finns det ingenting respektabla kvinnor kan ägna sig åt.
Wadjda försökar samla ihop pengar till cykeln. Först tillverkar hon armband hon säljer på skolan, men det sätter lärarna stopp för. Men så utlyses en tävling i korankunskap på skolan och förstapriset är en pengasumma som räcker till cykeln. Wadjda börjar plugga koranen så att svetten lacka och ställer upp i tävlingen.

… Det är väl i princip vad som händer i DEN GRÖNA CYKELN. En enkel handling, inga krusiduller, och rätt trivsamt. Det märkliga är istället världen det här utspelar sig i. Det här är ju direkt bisarrt. Det är som en helt annan planet. Islam styr allting och kvinnorna är knappt värda någonting. Kvinnoröster inne i skolan får inte höras ut på gatan, därför måste lek och skratt undvikas. Kvinnorna ska helst inte synas ute på gatorna, och de får inte ses av männen. Jag blev inte riktigt klok på hur reglerna är, eftersom vi ibland får se kvinnor vistas på stan, medan de i andra scener gömmer sig bakom murar för att inte upptäckas av någon förbipasserande man. I en scen funderar Wadjdas morsa, som är rätt raffig, på att köpa sig en flådig, röd klänning. Iförd burka går hon till en flott galleria och tittar på klänningen – men när hon vill prova den, hänvisas hon till en offentlig toalett!
Jag förstår inte hur de står ut. Framför allt kvinnorna, förstås. Men även männen. Vem fan vill ha det så här? Det måste vara hur frustrerande som helst. Grannpojken är en glad påg som säger till Wadjda att han vill gifta sig med henne när de växer upp. Kommer han att hjärntvättas under uppväxten och sluta som en sur förtryckargubbe han med, eller hur går det till?

Alla dessa märkliga lagar och regler gjorde inspelningen rätt besvärlig. Åtminstone för manusförfattaren och regissören Haifaa Al Mansour. Hon fick ju inte visa sig ute när det var dags för utomhustagningar! Åtminstone inte ute på offentliga gator. Således satt hon gömd i till exempel bilar under vissa tagningar.
Att kalla DEN GRÖNA CYKEL för saudiarabisk är förresten inte helt korrekt. Det här är nämligen främst en tysk produktion. Bakom kameran finns främst tyskar. För filmmusiken står Max Richter, som även komponerat musiken till LORE, som ju också har premiär idag.
Lilla Waad Mohammed är utmärkt i huvudrollen, medan vissa av de andra medverkande är lite halvtaffliga. En del rubriker är lite – eller rätt mycket – för övertydliga, Al Mansour skriver oss på näsan. DEN GRÖNA CYKELN är trivsam och trevlig, samtidigt som den eländiga människosynen belyses och kritiseras. Men det här är nog en film som egentligen är mer intressant än bra. Jag kommer ju liksom aldrig att se den igen.
Internationella Kvinnodagen firar jag med att se om I SPIT ON YOUR GRAVE eller MS. 45. Eller så ser jag inget alls, och går på krogen istället.

(Biopremiär 8/3)

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(19552188)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);