torsdag 14 februari 2013

Bio: A Good Day to Die Hard

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
I maj 1995 var jag i Cannes för första gången; jag och en kompis körde bil dit och bodde på F1-hotellet på motorvägen mellan Antibes och Cannes. Jag minns hur vi en kväll eller natt låg i våra sängar och läste dagens "dailies", det vill säga de branschtidningar som kommer ut dagligen under festivalen - Variety, the Hollywood Reporter, Screen med flera. I en av dem uttalade sig (nu fängelsedömde) John McTiernan om den kommande DIE HARD: HÄMNINGSLÖST. Han utlovade en dokumentär känsla och tuffa tag, och vi tyckte att det lät väldigt lovande.
1995 - då kunde man fortfarande lita på John McClane. När McTiernans DIE HARD kom 1988 var det under det decenniets stora actionvåg; då gjordes ju drivor av riktigt fläskiga grabbfilmer om hjältar som svor, rökte och sköt skurkar så att blodet sprutade. Politisk korrekthet fanns inte på kartan. DIE HARD skapade dessutom en egen subgenre: ensam hjälte bekämpar badguys på ett begränsat utrymme. I den första filmen i en skyskrapa på julafton, i Renny Harlins uppföljare DIE HARD 2: DIE HARDER på en flygplats. På julafton. Jag hade aningen svårt för Harlins film när den kom, men numera gillar jag den. I den tredje filmen, den hämningslösa, har det begränsade utrymmet utökats till hela New York - men jag gillar filmen. Bruce Willis är fortfarande den John McClane vi lärde känna i den första filmen, och det är hårt och våldsamt mellan de ibland vitsiga replikerna.
Det dröjde tolv år innan DIE HARD 4.0 kom. I USA hade den här filmen den hopplösa titeln LIVE FREE OR DIE HARD, och detta är den enda film i serien jag bara sett en gång; jag har inte sett om den sedan den gick på bio. Jag minns inte riktigt vad den handlar om; något om cyberterrorister, tror jag, men jag minns att jag blev fruktansvärt besviken. Dels för att filmen nu anpassats för att kunna få den lägre åldersgränsen PG-13, vilket innebar att John McClane sluta svära och slutat röka, men det är fortfarande okej att skjuta ner hundratals människor så länge de inte blöder alltför mycket (jo, de har ju snedvriden moral i America - och när McClane fäller sin catch-phrase "Yippie-ki-yay, motherfucker!" trycker han av ett skott så att man inte hör "fucker"...). Men främst blev jag besviken därför att John McClane inte längre var John McClane. Jo, han såg fortfarande ut som Bruce Willis. Han lät som Bruce Willis. Men DIE HARD 4.0 såg ut som valfri modern, överlastad actionfilm modell Bruckheimer och hjälten skulle kunna heta vad som helst. McClane hade tappat sina karaktärsdrag. Jag tyckte mest att filmen var trist och jobbig.
Trots detta spelade filmen in en fruktansvärd massa pengar och således är den nu 57-årige Bruce Willis tillbaka i en femte film, regisserad av John Moore, som gjorde den usla TV-spelsfilmen MAX PAYNE, och skriven av Skip Woods, som skrev den usla TV-spelsfilmen HITMAN. Intresset hos mig och actionfans världen över ökade något när det avslöjades att filmen återigen skulle bli Rated R i USA. Men jag vågade dock inte hoppas på för mycket.
John McClanes dotter Lucy var med redan i den allra första filmen, men har sonen Jack (Jai Courtney från TV-serien SPARTACUS) figurerat tidigare? Jag minns inte. Var kom han ifrån? I vilket fall - Jack är hård CIA-agent med uselt förrhållande till sin far, och nu befinner sig Jack på uppdrag i Moskva, där han häckat i flera år. Men så plötsligt åker Jack dit för mord, kastas i fängelse och farsan ser sig tvungen att åka till Moskva.
Knappt har John anlänt till Moskva förrän Jack fritas och det utbryter en hejvild biljakt genom staden under vilken hundratals bilar mosas. John och Jack står plötsligt sida vid sida när de ska hjälpa en ryss (Sebastian Koch) som sitter på hemliga dokument rörande Tjernobyl. En massa gangsters är på jakt efter ryssen och dokumenten, ryssens sexiga dotter (Yuliya Snigir) dyker upp, och snart visar det sig att saker och ting inte är som Jack trodde och de måste åka till Tjernobyl för den stora slutstriden.
... Och herrejösses vilken trött film det här är. Tröttast av alla är Bruce Willis, som ser hyfsat ointresserad ut. Han beter sig inte längre som John McClane. Okej, han har åter börjat svära igen (men inte röka), men sarkasmerna och vitsarna är mestadels utbytta mot sömniga, melankoliska utläggningar om far och son-förhållandet. Biffige Jack har utstrålning som en köttbulle. Skurkarna är anonyma och karaktärslösa, ryssen de hänger med ser ut som Kjell Bergqvist. Jag får intrycket att de tagit ett befintligt, orelaterat manus och stoppat in McClane i det.

Eftersom filmen utspelar sig i Ryssland, men är inspelad i Ungern, ser den ut som valfri, oinspirerad direkt-på-DVD-rulle med Steven Seagal eller Dolph Lundgren, fast med för stor budget. Mörkt, grått och deppigt. Det här ser inte ut som en DIE HARD-film. Det låter inte som en DIE HARD-film, eftersom kompositören Michael Kamen är död sedan länge.
Det skjuts och sprängs så in i helvete, men de flesta av actionscenerna är sönderklippta så att man inte riktigt ser vad som händer. Ett par scener är coola, som jättebiljakten och avslutningen med helikoptern - men detta är något av det mest oinspirerade jag sett på bio på länge. När en film med så här mycket action blir tråkig är det förstås något fel.
I den svenska texten översätts "Yippie ki yay, motherfucker" med "Yippie ki yay, motherfucker". Inte ens det orkar Willis yttra med entusiasm.







(Biopremiär 14/2)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx