tisdag 12 februari 2013

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.
Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.
Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.
Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.
Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.
Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.
... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.
Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.
Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.
Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.






(Biopremiär 13/2)



2 kommentarer:

Håkan sa...

Hällörade! Detta lilla underbara ord som ingen norr om Markaryd verkar förstå vad det betyder! ;-)

//Håkan

Pidde Andersson sa...

Jasså?! Är det verkligen så? Hade jag ingen aning om.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx