fredag 11 januari 2013

Bio: Beasts of the Southern Wild

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Stora jurypriset i Sundance, Caméra d’Or i Cannes, bronshästen för Bästa debutfilm på Stockholms filmfestival, och fyra Oscarsnomineringar. Oj. Detta måste ju vara en riktig höjdare.
Eller inte.
Långfilmsdebuterande Behn Zeitlins BEASTS OF THE SOUTHERN WILD visades på Malmö Filmdagar i somras, där jag inte fick in den i mitt schema och valde bort den som "mindre intressant". Jämfört med övriga filmer som visades. Jag minns att jag pratade med några journalister som sett filmen och omnämnde den som "Ja, det var ju en märklig film."
Fast det här är en typisk film som går hem hos filmkritiker - och på filmfestivaler. Och jag kommer faktiskt att tänka på ÄTA SOVA DÖ. Olika former av misär och elände som nästan romantiseras i vissa grupper bland utomstående storstadsbor. "Tänk vad fascinerande och intressant att man kan ha det så!".
Fast nu är ju BEASTS OF THE SOUTHERN WILD sju resor värre än ÄTA SOVA DÖ. Den sistnämnda är inspelad i sketna, tradiga Bjuv. Zeitlins film utspelar sig i den fiktiva hålan (bokstavligt talat en håla) Bathtub i Louisiana. USA brukar ju skryta om att det är världens bästa och rikaste land, men den extrema misär som finns på vissa håll där har vi definitivt inte i Västeuropa. Kåkstäder, samhällen där folk bor i lådor, befolkade av obildade existenser. Nu har Behn Zeitlin förvisso tagit i och överdrivit (Bathtub ligger i princip i en flod - "We used to live in a lake!" som en Yorkshireman skulle säga), men ändå. Och det här är människor som vill klara sig själva. Nej, även om de är i extremt behov av socialhjälp, skulle det aldrig falla dem in att rösta på demokraterna; på partier som eventuellt kan hjälpa dem. Fast de röstar förstås inte.
I en historia inspirerad av orkanen Katrina, får vi följa sexåriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis), som agerar berättarröst, hennes vresige och svårt sjuke far Wink (Dwight Henry) och ett gäng säregna typer, som måste lämna sitt skithål till hemort när de hör att en storm är på ingång. Glaciärer smälter, förhistoriska vilddjur är på väg, Hushpuppy tolkar händelserna på sitt eget sätt, och det blir existentiellt och grejor.
Det dröjde inte länge innan jag tänkte "Kan ni sluta skaka så förbannad på kameran, tack!". Första scenen. Helbild på en kåk. Men filmat med shakycam. Och sedan är det shakycam mest hela tiden - och härregud, vad jag är trött på det. Grått foto, ibland ser det ut som om det ligger någon hinna på linsen, och skakig kamera.
Quvenzhané Wallis är utmärkt i huvudrollen, och så är även de övriga medverkande; samtliga amatörer. Men ska jag vara ärlig, och det ska jag, tyckte jag att BEASTS OF THE SOUTHERN WILD var en irriterande film. Fast bortsett från det skakiga fotot vet jag inte riktigt vad det var som störde mig. Kanske den allmänna arty filmfestivalapproachen. Och kanske rollfigurerna. Herregud, vad är det här för töffar - här får de chansen till ett drägligare liv, och så väljer de att bo kvar i gyttjan.
Nå. Den här filmen kommer att fortsätta att skrapa hem priser och lysande recensioner, och det är mycket möjligt att du, ja, just du, tycker att detta är en utmärkt och fascinerande film, men jag kommer ju aldrig att se om den. Lika lite som jag kommer att se om ÄTA SOVA DÖ.
Mer har jag inte att säga om den här. Nästa vecka är det dags för DJANGO UNCHAINED. Det är däremot en film som hör hemma i min gränd.







(Biopremiär 11/1)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx