torsdag 31 maj 2012

Bio: Prometheus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag var nog rätt lättlurad som barn. Jag gick ofta på det reklambyråer och annat PR-folk försökte lura i mig. I synnerhet när det gällde film. Om en film hade ordet "blodig" i sin svenska titel, trodde jag verkligen att blodet skulle forsa. Stod det i bioannonsen att det är den mest spännande eller otäcka film som gjorts, trodde jag att så var fallet. Herregud, jag trodde faktiskt att det var sant att amerikanska staten "peststämplat" KING FRAT ...
Nu minns jag inte exakt vad det stod om Ridley Scotts ALIEN när den kom 1979, inte mer än att dess slogan förstås var "I rymden kan ingen höra dig skrika". Men jag kommer ihåg att den ofta omskrevs som fruktansvärt otäck och det påstods att folk svimmade i biografsalongerna. Filmen verkade fruktansvärt scary. Fast 1979 var jag för ung för att se den. Jag fick nöja mig med att fantisera om den.
Ett par år senare fick jag tag på seriealbumet baserat på filmen. Varje sommar brukade Tempo rea ut seriealbum och -pockets, och bland dessa hittade jag adaptionen av Archie Goodwin och Walt Simonson. Ja, jävlar, vad spännande jag tyckte att det var. Otroligt spännande. Detta berodde bland annat på att serieversionen av ALIEN är en av de bästa serieadaptioner som gjorts av en film. Albumet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, vilket sällan brukar vara fallet.
Jag minns inte riktigt när jag väl såg ALIEN för första gången. Det borde ha varit på video och innan 1986 - den lär väl knappast ha TV-visats. Det jag minns mest var att filmen enligt förtexterna hette LIE. Videon var i fullscreenformat, och sidorna hade klippts av. Jag blev nog också lite besviken på att den berömda chestbursterscenen vid middagsbordet inte var lika blodig som jag föreställt mig. Men visst är det en bra film. Mycket bra, till och med. Och den har inte åldrats nämnvärt sedan det kom. Det enda som skvallrar om att det är en 70-talsfilm är Sigourney Weavers trosor.
Uppföljaren ALIENS såg jag på bio och jag tyckte den var grymt cool. Det tyckte jag väldigt länge - men när jag häromåret såg om den, irriterade jag mig på att den till stora delar känns som om den är skriven av en 16-åring som tycker att det är tufft med marinkårssoldater i rymden. Alien³ tyckte jag var ruggigt trist när den kom, och nej, jag tillhör inte de som omvärderat den efter att David Fincher senare gick och blev berömd. Den är fortfarande trist. Däremot gillade jag ALIEN - ÅTERUPPSTÅR, vilket man tydligen inte får göra. ALIEN VS PREDATOR-filmerna bortser vi från.
PROMETHEUS är en av årets mest efterlängtade biopremiärer. Ridley Scott återkommer till ALIEN-serien. Och hemlighetsmakeriet har varit stort. Vad handlar filmen om? Ingen verkade veta. Först snackades det om att det skulle vara en prequel till den första filmen. Därefter ändrade man sig och hävdade att det inte är en prequel. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att oavsett vad Scott och Fox säger, så är det en prequel - något som inte minst understryks av filmens allra sista scen.
Intresset här i Sverige har var extra stort - vilket förstås beror på att Noomi Rapace innehar huvudrollen som dr Elizabeth Shaw. Det är 29 år innan händelserna i ALIEN, och dr Shaw är en arkeolog (tyvärr utan tropikhjälm) som i en grotta i Skottland hittar 35 000 år gamla bilder föreställande jättar och planeter och grejor. Hon och hennes pojkvän Charlie (Logan Marshall-Green) gissar att dessa jättar är utomjordingar och ursprunget till mänskligheten.

Shaw och Charlie bänkar sig på rymdskeppet Prometheus, och efter ett par års sömn vaknar de upp i ett annat solsystem och landar på den planet man gissar att jättarna kommer från. Charlize Theron är den känslokalla Vickers, som äger skeppet, Michael Fassbender är androiden David, som tycker om att titta på LAWRENCE AV ARABIEN och som verkar ha egna avsikter med färden. Med på trippen finns diverse annat löst folk; en cool kapten (Idris Elba), svärande forskare och så vidare. Guy Pearce, gömd bakom drivor av smink, är den åldrade Peter Weyland, mannen bakom det hela.
På planeten hittar de rester av en utomjordisk civilisation. En massa förstenade lik, ett gigantiskt rymdskepp, mystiska formationer - och snart även levande varelser som inte är särdeles vänligt sinnade.
... Och allt leder fram till ett enda stort Jaha? Var det här allt?
Låt mig ta det positiva först. PROMETHEUS är fantastisk att titta på. Oj. Wow. Scenografin är imponerande. Det här är en stor och mäktig film. Till och med 3D:n funkar rätt okej. Det här känns som att trilla rakt in i ett nummer av Metal Hurlant från 1970-talet. Bortsett från de vanliga Gigerinspirerade scenerierna, går tankarna bitvis till Druillet och hans Lone Sloane, om någon nu minns den. Öppningsscenen med den gigantiske utomjordingen ser ut som något av Moebius.
Vidare finns här ett par tuffa scener med monster och grejor, en operationsscen är enastående, och en del rollfigurer är minnesvärda - som till exempel roboten David. Plus för att rymdkaptenen spelar dragspel.
Men ... PROMETHEUS är som helhet en ganska irriterande film. Pseudoreligiöst mumbo-jumbo med tydliga drag av Von Däniken och dennes märkliga teorier. Filmen är lätt pretentiös och därmed aningen tråkig. Det är trots allt som så, att ALIEN var en glorifierad B-film. Ganska intim och lågmäld, och storyn var enkel - men smart. Den här gången är det lite för mycket av allt och egentligen ganska ointressant. Jag tyckte aldrig att PROMETHEUS blev spännande och engagerande; det är mest en massa otroligt snygga bilder och inte mycket annat. Javisst, precis som de flesta serierna i Metal Hurlant. Man vet aldrig vad man får när Ridley Scott är i farten.
Och Noomi Rapace? Tyvärr. Hon bidrar till att sänka helhetsintrycket. Hennes dr Shaw är en mycket blek hjältinna. Sigourneys Weavers ikoniska Ellen Ripley var en cool, tuff tjej - Rapace är märkligt okarismatisk. Noll utstrålning och hon får inte tillfällighet att göra coola saker (bortsett från operationen) och fälla tuffa, kaxiga repliker. Visst, hon ska föreställa arkeolog, men ändå. Hon måste väl inte vara trist för det?
Jag måste erkänna att jag misstänkte att PROMETHEUS skulle vara precis så här. Någonstans hade jag det på känn. Självklart är filmen värd att se, själv såg jag den på gigantiska Royal i Malmö, där den blev extra mäktig. Men i slutändan är inte PROMETHEUS den film vi väntat på.
Nu hoppas jag att Luigi Cozzi gör en uppföljare till sin ALIEN CONTAMINATION.






(Biopremiär 1/6)

onsdag 30 maj 2012

DVD: North Sea Hijack

NORTH SEA HIJACK (Studio S Entertainment)
Jag minns bioannonserna för den här filmen. Jag vill även påminna mig att affischer för den hängde i videobutiker ett par år senare. Oj, vad jag tyckte att den verkade tuff. Roger Moore var förstås en av mina idoler. För mig var han nog den störste filmstjärnan. Han var ju både lord Brett Sinclair och James Bond (Helgonet hade jag bara hört talas om; det var versionen med Ian Ogilvy som visades när jag växte upp). Och i den här filmen hade han ju skägg och sköt med harpungevär!
Dessutom hade filmen en hård svensk titel. 1979. Då kunde man fortfarande ge filmer hårda, svenska titlar. I original heter den här NORTH SEA HIJACK, men de släpptes även som FFOLKES, vilket det står i förtexterna till kopian på denna utgåva. FFOLKES? Är inte det lite för likt "Folkes"? Nej, det kunde den ju inte heta - så den försågs med titeln SPECIALKOMMANDO - MED UPPDRAG ATT DÖDA. Den titeln - och den tuffa filmaffischen - gjorde att jag verkligen ville se filmen.
Men det dröjde. Först igår såg jag den för första gången.
Denna nya svenska DVD-utgåvas omslag saknar tyvärr motivet från originalaffischen, som ersatts av trista foton. Dessutom är omslaget försett med två citat man inte ska lita på. Göteborgs-Posten kallade filmen "en mycket spännande film". Nej, den är inte spännande. Inte alls. Och Roger Moore själv ska visst ha sagt "North Sea Hijack" är bättre än alla mina Bonssuccéer". Herr Moore måste ha väldigt märklig filmsmak.
NORTH SEA HIJACK är en brittisk produktion, men för regin står gamle, fine, amerikanske westernregissören Andrew V McLaglen, och filmens skurkar är amerikaner. Anthony Perkins, med Michael Parks (iförd roliga glasögon) leder ett litet gäng som kapar en oljeborrplattform, vilken de hotar spränga om de inte får 25 miljoner dollar. Brittiska parlamentet ser ingen annan utväg än att anlita Rufus Excalibur ffolkes (Moore). Superspecialist på den här typen av uppdrag. Han och hans team för kirra detta i en handvändning.
Originalaffischen. Betydligt tuffare.
Nu hör det till saken att ffolkes är en excentriker utan like. Han är en av de mest bisarra filmhjältar jag stött på. Inte nog med att han har ett skägg av modell Brittisk Upptäcktsresande och ofta även klär sig som en sådan. Han är kvinnohatare. Han vill verkligen inte veta av kvinnor. Men han älskar katter. Han har sin bostad - självklart ett gods på landet - full av katter. Hans hobby är att brodera! Han broderar en fin tavla som föreställer en katt. Han tycker inte om rökning, men han dricker whisky med jämna mellanrum - direkt ur flaskan.
James Mason är en amiral som inte alls gillar att fjönten ffolkes ska skickas iväg, men han har inget val. Hur osannolikt det än låter, är ffolkes den tuffaste karlakarlen för jobbet. Så iförd dykardräkter beger sig specialkommandot med uppdrag att döda iväg. Det var en dum idé av ffolkes att dra på sig en knallröd dykardräkt. Han ser fan inte klok ut där han klättrar omkring på oljeriggen. Den italienske Fantomen på äventyr. Gummifantomen.
NORTH SEA HIJACK är en sådan där film man tittar på och har utbyde av tack vare dess skådespelaruppställning. Ja, ni noterar ju själva. Ett sådant här gäng ser man ju sällan idag. Mest beroende på att alla antingen är lastgamla eller döda.
Mycket till actionfilm är det inte. Filmmusiken låter som hämtad från en fräsig cowboyfilm, men det dröjer till filmens sista tio minuter innan det blir lite fajting och harpunskytte. Dock är filmen underhållande fram tills dess. Mest tack vare Roger Moores konstige hjälte. Han känns verkligen som hämtat ur en gammal dammig, brittisk äventyrsroman - kanske till och med en Monty Python-parodi på en sådan. Det här måste ses! Jag tänker även på serier av Johan Wanloo. ffolkes skulle kunna vara hjälten i en Wanlooserie.
Den kidnappade besättningen är norsk, och vid ett tillfälle får ffolkes hjälp av en tuff norsk tjej i mössa. ffolkes tror att hon är en pojke, och när hon fryser kastar han in henne i en dusch och masserar hennes rygg. Först när han vänder på henne upptäcker han att hon faktiskt är en flicka - och då lämnar han badrummet. Nu gick det inte längre bra att massera henne. Jepp, gayvibbarna är lika märkliga som ffolkes.
Anthony Perkins svettas mycket och i en scen imiterar han norrmännens accent.
En kul liten film. Jag hade nog älskat den när jag var tolv.






Den nya biografen i Malmö blir av

Nedanstående pressrelease trillade in för en stund sedan. Och det är ju ett glädjande besked. Malmö behöver fler biosalonger och ett större utbud. Men - de får gärna förklara vad det där "kvalitetsfilm" är. Vad är det? På fredag har till exempel PROMETHEUS premiär. Eftersom den visas på en SF:s biografer utgår jag från att det inte är en kvalitetsfilm. Dessutom lär ju mängder av folk strömma till för att se filmen, och då kan det omöjligt vara en kvalitetsfilm. Eller hur.

Biograf för barn och unga ett steg närmare verklighet 
Malmö stad - 2012-05-30 15:10
Kommunstyrelsen beslutade på onsdagen att ge kulturnämnden klartecken att teckna avtal för en lokal på Bergsgatan. Det betyder att idén om en biograf på Möllevången blir verklighet.  
Den nya biografen på Bergsgatan blir en satsning på kvalitetsfilm, men betyder framförallt att skolbioverksamheten i Malmö förstärks rejält. Biografen kommer bland annat att erbjuda Sveriges första barnbiosalong. Fler Malmöbarn får därmed chansen att se och förstå film både under skoltid och under sin fritid.
Onsdagens beslut handlar om att teckna hyresavtal. De ekonomiska medlen till filmverksamheten beslutas av kommunfullmäktige i juni. Kommunstyrelsens förslag är att tillskjuta de 2,5 miljoner kronor som kulturnämnden äskat för ändamålet.
– Jag är mycket glad för att vi nu ger kulturnämnden rätt att teckna hyresavtalet för Malmös nya biograf. Detta är ett stort steg för att göra Malmö till en intressant filmstad där kvalitetsfilmen tillåts växa. Det innebär också mycket för Malmös barn och unga då barnfilm och skolbio är prioriterade områden för bion. I juni fattar vi beslut om finansieringen och eftersom den rödgröna majoriteten är överens om att tillskjuta de medel som behövs kan vi se fram emot ett Malmö där kvalitetsfilm utvecklas, med fler filmfestivaler och en bättre filmverksamhet till barn och unga, säger Hanna Thomé (V), kommunalråd med ansvar för kultur och fritid.
– Satsningen på barnfilm som sker i Malmö är unik. Mitt i stan kommer det att finnas en barnbiograf som alla Malmöbarn kommer ha tillgång till, både på sin fritid och under skoltid, säger Sofia Hedén (S), kommunstyrelseledamot.
– Malmö är en ung stad och den särskilda satsningen för att ge barn och unga bättre tillgång till bra film är en bra och spännande väg att gå. Nu ska vi sätta Malmö på kartan, även som filmstad, säger Nils Karlsson (MP), kommunstyrelseledamot.


tisdag 29 maj 2012

DVD: De ensamma

DE ENSAMMA (Njutafilms)
Det är inte ofta man ser en film från Chile. Ännu mer sällan ser man en skräckfilm från Chile. Zombiefilm från Chile ser man aldrig. DE ENSAMMA är den första chilenska zombiefilmen.
Men som så ofta är fallet behöver ju inte en film vara bra, eller ens intressant, bara därför att den kommer från ett ovanligt filmland. Sannolikheten att filmen ska vara dålig är snarare större.
Enligt IMDb är DE ENSAMMA från 2008, men på DVD-omslagets baksida står det 2010. Vad det står i eftertexterna minns jag inte. Originaltiteln är visst SOLOS, men i förtexterna står det DESCENDENTS - och filmen är på engelska.
Jorge Olguíns film fick mig att tänka på den gång då vi satt tre killar och tittade på OTTO; OR, UP WITH DEAD PEOPLE för att avgöra om denna tyska gayzombiefilm skulle visas på Fantastisk Filmfestival eller ej. Trots att vi skrek "NEJ!!!" visades filmen. Jag vet inte varför. OTTO kan vara världens sämsta zombiefilm. Det var många piss- rök- och matpauser under filmens gång. Utan att vi pausade filmen. Tvärtom skrek vi "snabbspola!" eller "stäng av skiten, det här går ju inte att titta på!".
Nu är DE ENSAMMA inte lika kass som OTTO (och den har inget gaytema) - men de långa händelselösa scenerna, den ibland pretentiösa tonen och den påtagliga amatörmässigheten för tankarna till den tyska vanskapelsen.
Någon gång i framtiden har ett zombievirus tagit kål på större delen av Jordens befolkning, de flesta vuxna människorna har blivit zombies, och militären styr och ställer. De enda som är immuna mot smittan är några barn som fötts med mystiska blödande sår på halsen. Dessa sår ser precis ut som ... Nä, jag tänker inte spoila "överraskningen", men denna är uppenbar - än mer så när huvudpersonen; den lilla flickan Camille, blir tillsagd att ta sig till havet.
Lilla Camille går genom förfallna stadsdelar och raserade byggnader. Hon träffar några andra barn i samma ålder. Ibland attackeras de av zombies. Ibland dyker onda militärer upp, dessa vill döda både zombies och levande barn. Ganska ofta tänker Camille på sin mor, som var snäll innan hon förvandlades till zombie.
Filmen innehåller väldigt lite dialog. Camille står för berättarrösten som ledsagar berättelsen. Ibland stannar barnen och leker, vid ett tillfälle på en lekplats. Större delen av tiden ägnas åt att gå. Eller fundera. Någon zombieskräck är det inte tal om, eftersom filmen är så ospännande den kan bli. Och inte är den rolig heller. Fast det går säkert att hitta politiska undertoner, om man nu är intresserad av sådant.
Filmens färger har förvrängts så att himlen är hotfullt missfärgad. I ett par scener med vyer av en storstadssiluett är detta effektivt, annars ser det bara billigt ut. När det är skottlossning, vilket sker hyfsat ofta, har man kopierat in vapnens mynningsflammor på inte speciellt övertygande sätt. Alldeles för ofta vräker man på med CGI-blod. Av någon anledning tycker Olguín är det är fräsigt när CGI-blod sprutar på kameralinsen. Denna ofta återkommande effekt ser ut som en dassig videoeffekt från 80-talet.
Jag får väl medge att punchlinen när Camille når havet är lite kul. Rättare sagt, den ser kul ut.
Efter en timme börjar eftertexterna att rulla. Dessa avbryts efter ett par minuter. Då får vi via TV-nyhetsinslag veta vad som hände tio år tidigare. Eftertexterna fortsätter och efter drygt 72 minuter är det hela slut.
DE ENSAMMA är en ful, tråkig och poänglös film.






måndag 28 maj 2012

DVD: Night of the Living Dead 3D & Night of the Living Dead: Re-Animation

NIGHT OF THE LIVING DEAD 3D (Njutafilms)
En av de första köpfilmerna jag beställde från England någon gång på 1980-talet, då jag gått och blivit med VISA-kort samt upptäckte att det fanns en massa bra annonser i tidningar som Video World, var George A Romeros NIGHT OF THE LIVING DEAD från 1968. Filmen anlände - och visade sig vara kolorerad. Zombierna och deras offer såg ut som grönsakssoppa.
Fast jag tyckte inte att filmen var sådär jättebra även efter att jag ändrat färginställningarna till svartvitt. Jag har nämnt det flera gånger tidigare, men jag är ju ingen större anhängare av Romero och hans filmer. Jag har alltid föredragit de italienska filmerna - jag tycker att till och med de dåliga italienska zombiefilmerna (ni vet vilka de är) är mer underhållande än Romeros ofta saggiga verk.
När NIGHT OF THE LIVING DEAD kom, glömde man bort copyrightmärkningen i förtexterna - vilket innebar att filmen hamnade i public domain. Något som lett till att filmen inte bara getts ut på video och DVD av oräkneliga bolag, och att den är lätt att hitta på nätet, utan även till att folk gör nyinspelningar, uppföljare och klipper om originalet lite hur de vill. Fast jag läste någonstans att det visst inte är helt lagligt att göra precis vad man vill. Men jag vet inte riktigt vad som gäller.
Trailern till Jeff Broadstreets NIGHT OF THE LIVING DEAD 3D från 2006 avslutas med en text som informerar om att George A Romero inte är det minsta involverad i filmen - vilket han dock var i den officiella remaken av Tom Savini från 1990, den gjordes bland annat för att Romero äntligen skulle få tjäna lite pengar på sin berömda skapelse. Men det visar sig att Broadstreets film knappt har någonting med Romeros film att göra. Man har väl antagligen kört på NOTLD-titeln för att locka folk att se filmen.
Med i DVD-asken får man två par 3D-glaögon av den gamla goda modellen: i papp och med röd-blå linser. Nu visade det sig dock att det var något fel på mitt exemplar av DVD:n. Jag kunde inte öppna setup-menyn. När jag efter en massa trixande väl fick igång filmen, visades den i vanlig 2D-version. Först efter att jag sett klart på filmen lyckades jag starta den i 3D - men inte helt oväntat visade det sig att denna version knappt gick att titta på. Oskarpt och jobbigt, och de flesta färgerna raderades.
Men nu är det så här att filmen är svår att titta på även utan 3D-vandalisering. Titeln till trots, är detta ingen nynspelning av NOTLD. Möjligtvis kan man kalla filmen för "reinagination", men det är också att ta i. Fast vissa detaljer från originalet återkommer.
Brianna Brown spelar Barb, som - liksom i filmen från '68 - anländer till en kyrkogård tillsammans med sin bror. Där attackeras de av zombies. Barb flyr och passerar först en besynnerlig begravningsbyrå, som drivs av den än mer besynnerliga Gerald Tovar Jr (Sid Haig). Han fajtas med zombies och ber Barb sticka därifrån. Joshua DesRoches är Ben, som kommer farande på sin motorcykel och räddar Barb. De kör till en farm, där den konstiga familjen Cooper bor. De odlar och säljer marijuana - och de sitter framför TV:n och tittar på NOTLD från '68. Och snart är kåken omringad av zombies.
Det här är riktigt dåligt. Billigt, platt och dumt. Jag förstår inte poängen med filmen. Bitvis känns den som en parodi på originalet - men en parodi som inte är rolig. Filmfotot är rätt fult och specialeffekterna är få och vissna. Sid Haig är förstås en gammal favorit och han gör vad han kan av rollen, men han medverkar för lite och kan inte rädda filmen.








NIGHT OF THE LIVING DEAD: RE-ANIMATION (Njutafilms)
Uppenbarligen sålde NIGHT OF THE LIVING DEAD 3D tillräckligt bra för att få Jeff Broadstreet att göra en uppföljare: NIGHT OF THE LIVING DEAD: RE-ANIMATION (2012); originaltiteln innehåller även "3D", men det har man skippat i denna svenska utgåva, som bara släpps platt.
Den här gången har Broadstreet gjort något minst sagt mystiskt och ovanligt. RE-ANIMATION är ett slags reimagining av NOTLD3D. Och det är en mycket bättre film.
Begravningsentreprenören Gerald Tovar Jr återkommer, men det här gången spelas han av Andrew Divoff, som även producerat och som inte är det minsta lik Sid Haig. Först förstod jag inte att det skulle föreställa samma rollfigur som i förra filmen, men det ska han tydligen vara.
Tovar har grava problem på sin begravingsbyrå och intilliggande kyrkogård. Av någon anledning kommer de döda tillbaka som zombies, och i en story som känns lätt inspirerad av DELLAMORTE DELLAMORE, går den elegante Tovar, alltid iförd kostym, omkring på kyrkogården och dödar zombies - och de som råkat bli bitna av dem.
Problem uppstår. Först anländer Christie Forrest (Sarah Lieving), välutbildad i begravningsbranschen. Hon ska börja jobba hos Tovar, och hon tycker förstås genast att platsen är lite väl underlig. Hon är modern och professionell, medan Tovar är gammaldags och konstig - och hans två anställda är lika konstiga de.
Sedan dyker Tovars yngre bror Harold upp. Han spelas av Jeffrey Combs - liksom Divoff försedd med stilig mustasch. Harold är pank och är ute efter farsans pengar. Han har ingen aning om vad som försiggår på kyrkogården - än mindre att den gamle, sedan länge döde farsan blivit en ruttnande zombie som med wunderbaumar runt halsen sitter fastbunden i ett av Geralds rum.
Stora delar av RE-ANIMATION är något slags mood-piece. Det är Andrew Divoff och Heffrey Combs som sitter och pratar med varandra. Och ja, det är roligt att se de här två. De verkar ha kul i sina roller och de gör något av det hela. De lyckas lyfta filmen.
Nej, detta är egentligen inget speciellt. Men det är bättre än förra gången, det är hyfsat underhållande och intressant, tekniskt sett är det bättre, och specialeffekterna är förbättrade. Det här är ingen att springa benen av sig för och mitt betyg härunder är kanske i snällaste laget, men jag tycker ändå att man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se på NIGHT OF THE LIVING DEAD: RE-ANIMATION.





söndag 27 maj 2012

Expressen den 15 augusti 1995

Min sjunde videokrönika i Expressen. Väldigt mycket 90-tal - de här snubbarna har ju inte gjort så mycket sedan dess. Och så här i efterhand vet jag inte riktigt om jag håller med mig själv. dessutom gillar jag ju Van Damme och Seagal, så jag vet inte varför jag hackade på dem. Det skulle man väl göra på den tiden. Däremot saknar jag verkligen den här tiden, då det släpptes en eller två nya actionfilmer på video i veckan.


Filmhjältarna som inte får glömmas bort

För ett tag sedan påpekade en bekant att jag nästan enbart skriver om lite "skräpigare" filmer, och aldrig om finkultur på video. Det är inte så konstigt. Ta en titt på videohyllorna, vilka till 90 procent är fyllda med action, komedi och annat lättviktigt. Det kommer ju faktiskt ytterst lite "finkultur" på video, och det som kommer har dessutom ofta fått ganska stor uppmärksamhet på kultursidor och dylikt. Faktum är att de filmer som försummas i medierna är alla dessa till synes identiska B-actionrullar.

DÄRFÖR TÄNKTE JAG i dag råda bot på detta, och dra fram några mindre kända filmhjältar i rampljuset. Actionhjältarna som förtjänar bättre. Ty, medan biodukarna förpestas av töntar som Steven Seagal och Van Damme, huserar mer kompetent folk på video.

Jeff Wincott, till exempel. Denne kanadensare (som är bror till Michael, skurk i bland annat "The Crow" och "Robin Hood") är egentligen en utbildad skådespelare som lärde sig kampsporter först när han blev actionhjälte. Hans filmer, producerade av bolaget Image Organization, påminner lite om TV deckare, men med extremt mycket action, och Wincott är alltid bra. Kolla odödliga klassiker som "Mission of justice" (Filmco), "Martial law II" (Filmco) eller "Martial outlaw" (Egmont).

Han ser ut som Bobby!

En annan Jeff, är Jeff Speakman. I en intervju har Speakman klagat på dagens actionhjältars bristande skådespelartalang. Själv sätter han agerandet i främre rummet, även om det tydligt framgår att han egentligen är en gammal kampsportsexpert - så pass tydligt att de svenska utgåvorna av hans filmer har klippts ner till kortfilmer av filmcensuren. Det intressantaste med Speakman är att han liknar Patrick "Bobby Ewing" Duffy! Kolla själv i "Perfect weapon" (CIC) eller "Street knight" (Warner). I höst kommer han i "The expert" från Filmco.

Thomas Ian Griffith skrev jag om för ett tag sedan här i spalten - det var han som var med i "Beyond forgiveness" (Egmont), den där korvslagsmålsfilmen med Rutger Hauer. Själv såg jag Griffith första gången i "Excessive force" (Sandrews), som film väldigt "sådär", men med bra action. Griffith imponerade genom att både kunna nita skurkar och skådespela hyfsat - samt slå sig ner vid ett piano och klinka jazz.

"Cracker Jack" (Filmco) var en lågbudget-kombination av "Cliffhanger" och "Die hard", och egentligen rätt kass. Men kul. Mycket explosioner och så. Efter "Cracker Jack" gick Griffith och klippte sig, vilket var mindre smart. Vem vill väl ha en actionhjälte som ser ut som Glenn Hysén?

En annan snubbe jag är svag för är Sam Jones, en gång i tiden Blixt Gordon, numera B-filmshjälte - "Under the gun" tillhör hans bästa. Och så får jag nog något motvilligt medge att Lorenzo Lamas inte alls är så hopplös man kan inbilla sig; "Bounty tracker" till exempel är bitvis totalt sanslös action.

Men självklart ska ni nu inte tro att jag verkligen rekommenderar dessa våldsorgier, skadliga för er mentala hälsa. Nädå. Jag tycker i stället ni ska hyra "Pillertrillaren". Det är en film som heter duga.

... OCH HÄR ÄR DE SÄMSTA ACTIONHJÄLTARNA

Steven Seagal - Sätter någon sorts rekord i uselhet. Varför får han göra film? Fråga vem som helst, ingen gillar honom.

Matthias Hues - Brukar oftast spela skurk, men är ibland malplacerad som hjälte. Han är österrikare, stor som ett hus, och ful som stryk.

Billy Blanks - Svart kung-fu-hjälte som inte gör någon glad.

Reb Brown - Av serietecknaren Johan Wanloo kallad "världens sämste skådis". Lågpunkter i hans karriär: TV-filmen "Captain America" från 1978 och italienska fantasyfilmen "Yor", 1983, vars ledmotiv går "Yor, Yor, he's our man"


lördag 26 maj 2012

DVD: 077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca


077 BOB FLEMING: VÅR MAN I CASABLANCA (Njutafilms)

Det känns oneklige ganska märkligt att se Antonio Margheritis italienska agentraffel 077 BOB FLEMING: VÅR MAN I CASABLANCA från 1966 kort efter att ha sett om de två franska OSS 117-filmerna; alltså de nya parodierna med Jean Dujardin. Det är nämligen ingen större skillnad - mer än att Margheritis film inte är en parodi, utan en "riktig" agentfilm.
... Fast jag kan ju inte påstå att det hela är på allvar. Det här är nämligen en fullkomligt flängd film - i ordets bästa bemärkelse. 
Det är något visst med italienska James Bond-kopior från 60-talet. Alltid billigare än originalet - och oftast betydligt mer vansinnigt. Mer av allt - för en tiondel av en Bondfilms budget. Eller ännu billigare. En del av de här gamla filmerna är lite småtrista - medan andra är makalöst underhållande. VÅR MAN I CASABLANCA tillhör de sistnämnda.
Richard Harrison är en av alla de där amerikanska muskelmännen som anlände till Rom i början av 60-talet för att främst medverka i peplums; svärd- och sandalfilmer. Det blev en hel del gladiator- och piratfilmer för Harrison, men även ett par westerns. Dock är denne skådespelare mest känd och beryktad för de otaliga Godfrey Ho-producerade ninjafilmer han medverkade i på 80-talet. Ja, ni minns väl hur det gick till. Harrison kom till Hongkong för att göra en eller ett par filmer, men herr Ho klippte in Harrisons scener i en väldig massa andra filmer. Det finns åtminstone tjugo ninjafilmer med Richard Harrison ...
I VÅR MAN I CASABLANCA är Harrison Bob Fleming. Han försågs alltså med James Bond-skaparen Ian Flemings efternamn. Fast tydligen kom de inte på ett bättre förnamn än Bob. Och för att likna agent 007 ännu mer, fick han bli agent 077 från CIA. 
Vad handlar då det hela om? Tja, det vet jag inte riktigt. Det här är en sådan där film där man glömmer handlingen medan man tittar. Men det är något om att det uppfunnits en ny sorts energi som kommer att göra all annan bränsle överflödig. Fleming går under cover som forskare och beger sig till Casablanca. Jag hade dock gissat på franska Rivieran. Alla miljöer ser ut att höra hemma i södra Frankrike. Men det figurerar mystiska män i Fez, filmen har Casablanca i titeln - och det hela är inspelat i Marocko, så nog är det Casablanca, alltid.
Bob Fleming är ingen större personlighet. Rättare sagt, han besitter ingen personlighet alls. Han är bara en storvuxen, stilig, blond, amerikansk hjälte som iförd kostym råkar ut för toppraffel följt av toppraffel. Det är gasen i botten från början till slut. Fleming hamnar i trubbel hela tiden, det är fajting, action, och hångel med galanta damer. Plötsligt brister alla ut i ett sanslöst barslagsmål modell vilda västern. Filmmusiken är genomgående svängig, det handlar självklart om italiensk partymusik av bästa märke, med la-la-la-sång och grejor. Bland övriga medverkande hittar vi Janine Reynaud, känd från till exempel Jess Francos NECRONOMICON, KISS ME MONSTER och SADISTEROTICA.
VÅR MAN I CASABLANCA är den andra filmen om Bob Fleming - och den första jag sett. Jag kollar upp filmserien och konstaterar överraskat att de två andra filmerna redan släppts på DVD i Sverige - det hade jag ingen aning om. Kanske missade jag pressutskicken. Den första kom 1965 och heter VÅR MAN I BEIRUT, medan den tredje, som kom 1966, går under originaltiteln FURIA A MARRAKECH. Här har Stephen Forsyth tagit över huvudrollen. Enligt IMDb heter han nu Bob Flemming - med två M - men enligt den svenska DVD:n heter han Bob Dixon ... Men för att göra det hela ännu mer komplicerat, finns det ytterligare filmer om agent 077. Ken Clark spelade Dick Malloy, agent 077, i ett par italienska filmer från samma tid, Brett Halsey var George Farrell, agent 077, medan Luis Dávila var Mike Murphy, agent 077. Vidare döptes andra filmer och andra filmagenter om till 077 på en del marknader. Agent 069, som var hjälten i Jess Francos LA MUERTE SILBA UN BLUES blev agent 077 i bland annat Frankrike ...






fredag 25 maj 2012

Bio: Take Shelter

Foton copyright (c) Atlantic Film
Först THE TREE OF LIFE och nu den här. Jessica Chastain verkar ha hittat sin nisch: långsamma, pretentiösa dramer med religiösa över- eller undertoner. Förra året tilldelades TAKE SHELTER FIPRESCI-priset i Cannes. FIPRESCI står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, det är alltså det internationella filmkritikerförbundet. Och TAKE SHELTER är en typisk film som vinner priser på stora, seriösa filmfestivaler.
Jeff Nichols står för manus och regi, och hans film har alla förutsättningar för att vara en riktigt bra och intressant film. Intressant är den fortfarande.
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av märkliga mardrömmar. Han ser en fruktansvärd storm närma sig, en storm av bibliska proportioner - världens undergång är nära. Och dessa drömmar känns alltmer verkliga. Är han synsk? Eller är han bara på väg att bli galen?
Själv gissar han på det sistnämnda. Hans mor led av psykiska problem, det har kanske gått i arv. Han söker hjälp, han går till läkare, han får medicin. Hemma blir förhållandet till familjen - Chastain är hans väna hustru Samantha och tillsammans har de en hörselskadad dotter - alltmer spänt. Curtis beter sig konstigare och konstigare, han börjar se saker även när han är vaken. Tusentals fåglar som flyger i märkliga formationer. Blixtnedslag.

Curtis blir besatt av att bygga ett underjordiskt stormskydd i trädgården. Han spenderar alla sina pengar på detta, han tar ett fett lån för att ha råd att bygga en välutrustad bunker komplett med fungerande toalett. Folk i hans omgivning inser att han blivit galen. Samantha blir rädd för honom.
Problemet med TAKE SHELTER är att den emellanåt blir irriterande pretentiös - pretentiös i kombination med ett otroligt sävligt tempo. Filmen varar i två timmar och detta beror bland annat på att den innehåller flera scener där ... Curtis ... håller ... långa ... monologer ... och ... och ... och ... pratar ... så ... här ... Jamen så kom till skott! Få tummen ur röven!
Miljön är den amerikanska vischan. Rättare sagt, filmen utspelar sig i en vanlig håla var som helst i USA. Den är inspelad i Ohio, läser jag. Och här är folk så där hällörade många verkar vara i större delen av Amerika. De ber bordsbön innan maten och det är synnerligen viktigt att gå i kyrkan på söndagar. Dyker man inte upp i kyrkan måste man förklara sig. Ett märkligt, gammaldags samhälle. Och som jag inledningsvis nämnde får dessa religiösa inslag mig att tänka på THE TREE OF LIFE, en film som också prisades i Cannes förra året.

Skådespeleriet i TAKE SHELTER är utmärkt. I synnerhet Jessica Chastain är bra. Det är en snygg film, budgeten var bara en miljon dollar, och för denna summa har man lyckat göra en tekniskt sett imponerande produkt. De apokalyptiska inslagen imponerar. Storyn är bra och här och var är det fascinerande.
... Men varför, o varför måste det vara så påfrestande långsamt? TAKE SHELTER är ibland plågsamt långsam, och ett flertal scener är irriterande pretentiösa - och en handfull scener är löjeväckande pretentiösa. Det hade gått att skära bort en halvtimme av speltiden - minst - utan att någon skulle märka det.
Vore filmen kortare och tajtare hade jag satt ett högre betyg. En trea, kanske till och med en fyra. Men som den är nu, blir det inte mer än nedanstående. Och nej, jag lär väl aldrig få sitta i FIPRESCI-juryn i Cannes. Fast jag har en bekant som suttit med i den. Han och jag har diametralt olika filmsmak.







(Biopremiär 25/5)

torsdag 24 maj 2012

Bio: What to Expect


Foton copyright (c) Noble Entertainment
WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!
Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.
Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).
Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.
Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.
Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.
Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.
WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.
... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.
Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.







(Biopremiär 25/5)

DVD: Wrong Turn 4: Bloody Beginnings

WRONG TURN 4: BLOODY BEGINNINGS (Twentieth Century Fox)
Jag håller på att beta av en del filmer jag haft liggande ett bra tag utan att lyckas se dem. Att jag inte sett WRONG TURN 4 förrän nu är obegripligt; sådant här brukar jag se på en gång, men jag hade visst bara sorterat in den på hyllan och glömt bort den.
WRONG TURN 4: BLOODY BEGINNINGS. Den tredje direkt-på-DVD-uppföljaren till biofilmen WRONG TURN som kom 2003. Fast i Sverige hamnade förstås även denna första film direkt i videobutikerna. Ettan, det var den där i vilken ett gäng unga vuxna körde fel och hittade en stuga i skogen och slaktades och åts upp av de inavlade, vanställda kannibalerna som bodde där. Tvåan, det var den där man skulle spela in något slags dokusåpa i skogen och alla inblandade slaktades och åts upp av de inavlade, vanställda kannibalerna. I trean körde en busslast straffångar vilse i skogen och minsann om de inte slaktades och åts upp av de inavlade, vanställda kannibalerna.
I den senaste filmen är det tänkt att vi ska få veta var den här mordiska kannibalfamiljen kommer ifrån. Men det blir inte så mycket bevänt med detta. Filmen, som liksom WRONG TURN 3 regisserats av Declan O'Brien, börjar år 1974. I en prolog får vi se de unga kannibalerna sitta inspärrade i ett mentalsjukhus. Men de lyckas dyrka upp celldörren och döda alla som jobbar där. Därefter hoppar vi till 2003, alltså samma år den första filmen kom. Nu introduceras vi för filmens blivande offer; ett gäng unga vuxna. Det första vi ser dem göra, är att ha en sexorgie. Gänget innehåller bland annat ett lesbiskt par för att göra det hela mer spicy i sann exploitationanda. Bra jobbat.
Det här gänget ska bege sig ut på en snöskotertur, men det går inte så bra. De väljer nämligen fel väg i det vintriga ödelandskapet. Och plötsligt blåser det upp till snöstorm. Vad göra? De får syn på siluetten av en stor byggnad. Mentalsjukhuset! Så bra, de är räddade.
De tar sig in i kåken och verkar inte tycka att det är speciellt konstigt att det står ett övergivet mentalsjukhus mitt ute i ingenstans. De hittar foton på patienter som suttit där och gamla journaler, och trots att de tycker att det är skrämmande, beslutar de sig för att festa till det, ha sex, och sova över tills stormen bedarrat.
Men ... De är förstås inte ensamma i byggnaden. Nädå. Snart kommer kannibalerna traskande och gör livet surt för våra olycksaliga huvudpersoner. En i taget dödas de på de grövsta sätt. Kannibalerna har visst bott där i 29 år. Har ingen undrat vad man haft för sig i kåken sedan '74?
Precis som fallet var med del tre, har WRONG TURN 4: BLOODY BEGINNINGS fått rätt kass kritik i USA. Men jag tyckte att trean var kul - och det tycker jag att den här fjärde filmen också är. De här filmerna är basic på ett väldigt sympatiskt sätt. De försöker inte krångla till det. De försöker inte vara hippa och trendiga, eller utge sig för något de inte är; de är inte allegorier, de har inga budskap, och de snålar inte med blodet. Det handlar om traditionell splatterfilm för fans som gillar sådant här. Tosingar med besynnerliga utseenden slaktar folk på kreativa sätt. C'est tout. Varken mer eller mindre.
Jag har inte hittat några uppgifter om vad filmen, som sköts på nitton dagar, har för budget. Men även om den inte varit stor, och även om det är en direkt-på-DVD-film, så är det trots allt Twentieth Century Fox som ligger bakom produktionen. Således är hantverket gott, filmen ser inte ut som ännu en av de där halvamatörfilmena som översvämmar marknaden, och jämfört med de flesta filmer som görs i Sverige, ser den ut som en biofilm.
En del av morden är fantastiska. En doktor i prologen blir drawn and quartered; hans armar och ben far all världens väg. En tösabit får taggtråd virad runt halsen och hissas upp mot taket tills huvudet trillar av. Folk mördas med borrmaskin och snöskoter. Bäst är en stackare som i en lång och utdragen scen äts upp levande under en spontan fondueafton.
Jag hade inte tråkigt alls när jag såg den här filmen. WRONG TURN 5 är under inspelning.






Bio: Men in Black 3

Foton copyright (c) Sony Pictures
Jag vet inte varför, men någon gång 1990 införskaffade jag den amerikanska serietidningen Men in Black; en trenummers miniserie från independentförlaget Aircel. Jag gissar att jag köpte grisen i säcken; jag bara beställde den från en katalog utan att ha sett vare sig omslag eller inlaga. Jag tyckte nog att konceptet verkade intressant. Men tidningen gjorde inget som helst intryck. Serien, av Lowell Cunningham och Sandy Carruthers, var lika trist som övriga, slarviga grejor Aircel gav ut. Aircel köptes efter ett par år av Malibu Comics, och kort därpå köpte Marvel Comics upp Malibu.
När filmen MEN IN BLACK kom 1997 kopplade jag först inte att den var baserad på den gamla Airceltidningen. Visst var konceptet detsamma, folk hette likadant, men det kändes för osannolikt att Hollywood skulle göra en storfilm baserad på den där lilla bortglömda tidningen. Dessutom stod det något om "based on the Marvel Comic" i förtexterna. Eller om det nu var eftertexterna. Men jodå. Det stämde.
Jag har inte sett den första filmen på väldigt länge. Jag vill minnas att jag tyckte den var rätt kul. Film nummer två kom 2002 och jag har för mig att jag tyckte att den var bättre än ettan, men det var jag nog ensam om. Jag har inte sett den sedan den kom.
När nu del tre kommer, har det alltså gått tio år sedan senast. Det är inte utan att jag undrar varför man tvunget ville göra en MEN IN BLACK 3. Fanns det verkligen en efterfrågan? Och en stor del av målgruppen var ju knappt född när den första filmen kom.
Liksom tidigare står Barry Sonnenfeld för regin och filmen öppnar med att en ond och enarmad skurk; Boris the Animal (Jermaine Clement), rymmer från en fängelse på månen, där han suttit inspärrad i över fyrtio år. Han är besatt av hämnd - han ska döda den som sköt av honom armen. Denna person är K (Tommy Lee Jones, förstås). Eftersom Boris även vill få armen tillbaka är planen att med hjälp av en liten manick åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner vanställa Boris.

J (Will Smith, förstås, i sin första film på fyra år) är ute på uppdrag tillsammans med K, men när J nästa dag anländer till MIB:s kontor är det ingen som vet vem K är. Till slut berättar nya chefen O (Emma Thompson) att K dött fyrtio år tidigare. Historien har skrivits om utan att J märkt det. Onda rymdvarelser börjar plötsligt att invadera Jorden, så för att stoppa detta samt väcka liv i K, måste J få tag på tidresemanicken, åka tillbaka till 1969, stoppa Boris och rädda K.

Sagt och gjort. J hamnar i 1969 och det dröjer inte länge innan en ung K (Josh Brolin) dyker upp. Förvirring uppstår innan de två börjar samarbeta för att stoppa Boris, som det plötsligt finns två av.
Josh Brolin är väldigt bra som en ung Tommy Lee Jones. De har onekligen likartade drag och de pratar likadant. Fast jag kan inte påstå att Brolin ser ut att vara 29, som K hävdar att han är. Jag inbillar mig att Will Smith ser likadan ut som han alltid gjort - men han och Brolin är lika gamla. De är 44. Och Brolin ser ut att vara 44. Vilket Smith inte gör. Tvättar han sig med balsameringsvätska?

Som helhet är MEN IN BLACK 3 inget speciellt. Den känns onödig och lite halvtrist. Här och var blänker det till, det dyker upp lustiga rymdvarelser, Emma Thompson är rolig, och visst lyckas Smith, Jones och Brolin skjuta iväg några oneliners. Men filmen är saggig och ointressant. Man har inte gjort något av det faktum att en stor del av filmen utspelar sig 1969. Det första som händer J detta årtal är att två rasistiska poliser behandlar honom illa, eftersom en svart man omöjligt kan bära dyr kostym och köra en flott bil. Sedan hamnar de på The Factory, där Andy Warhol och New Yorks innefolk festar loss (kul idé). Slutuppgerelsen sker på Cape Canaveral när månraketen ska skjutas upp. Men det är allt. J råkar inte ut för några kulturkrockar och 60-talsmiljöerna är för få.
MEN IN BLACK 3 är hyfsat underhållande och lättglömd. Den är även i 3D, men som så ofta är fallet märks detta faktum knappt alls.






(Biopremiär 23/6)

tisdag 22 maj 2012

Det Stora Danska Äventyret

Avdelningen för rafflande resereportage:
Det minnesgoda bland mina läsare kommer säkert ihåg att jag skrivit lite kort om en kommande svensk skräckfilm som heter MARA. Större delen av MARA spelades in för tre år sedan. Senare sköts en rad kompletterande scener, varav jag skrev ett par. Jag fick även rycka in och spela polis i en scen. Sedan dess har filmen befunnit sig i Post-production Hell. Tills nu!
För i lördags premiärvisades filmen. Rättare sagt, den testvisades. I amerikansk anda hölls en så kallad test screening - komplett med specialinbjuden publik och ett frågeformulär att fylla i efter visningen.
Denna visning hölls i Vig.
Vig ligger i Danmark.
Var i Danmark? Jo, mitt ute i ingenstans i Danmark. Att ta sig dit är ett helt företag, men iförda imaginära tropikhjälmar begav sig jag och min kompis Micke (som tog de flesta av bilderna nedan) iväg. Vi skulle minsann ut på denna expedition. Här skulle det upplevas äventyr i ett främmande land. Filmfestivalen i Cannes? Vad är väl det jämfört med en galapremiär i Vig?
Tidigt på förmiddagen tåg vi tåget över till Köpenhamn och denna överfart gick smärtfritt. Lika smärtfritt var det att hitta rätt tåg på hovedbanegården i Köpenhamn. Minsann om detta lokaltåg inte hade två våningar. Flott och dant.
Vi skulle vidare till Holbæk, där vi skulle byta tåg för vidare färd mot vår destination. Det började inte så bra. Tåget startade inte. Efter några minuter sprakade det till i högtalarna och en jovialisk konduktör berättade att orsaken till att vi fortfarande stod stilla, berodde på att lokföraren var försvunnen! Konduktören lovade att så fort de hittade föraren skulle vi åka.
Vi såg lokföraren komma traskande på perrongen och så tuffade vi igång. Men säg den lycka som varar. Snart hörde konduktören av sig igen. På grund av banarbete skulle tåget bli försenat. Vi skulle vara på plats i Vig klockan 13.00, vilket nu var en omöjlighet, eftersom vi fick veta att det anslutande tåget i Holbæk inte tänkte vänta in oss. Det blev till att ringa filmskaparna och meddela att vi blev sena - vilket var okej. Enligt tidtabellen skulle vi inte nå Vig förrän 13.30.
Vi anlände till Holbæk och hade missat det anslutande tåget med sju minuter. Det var trist och ödsligt på stationen i Holbæk:
Drygt femtio minuter tills vårt tåg skulle gå. Vad göra?
Vi bestämde oss för att göra Holbæk! Vi gick genom den dystra, nerpissade stationsbyggnaden, korsade en gata, och var hamnade vi? Jo, i The Kebab Capital of the World! Eller åtminstone of Denmark. Titta bara:
Tre kebabställen på en och samma bild! Benjamin's Kebab, Nygade Café & Kebab och Sivas Pizza & Kebab House. Wow. Omöjligt att välja. Notera att de här ställena även serverar öl. Förstås.
Och apropå öl, hittade vi snart det lokala mikrobryggeriet:
Att föredra framför en kebab.
Holbæk visade sig vara en osedvanligt pittoresk liten stad. Eller by. Solen sken och det kändes som om vi befann oss längre bort än än knappt två timmar med tåg från Malmö.
Det anslutande tåget anlände. Det visade sig vara en rälsbuss. En liten sak med stora fönster, och den lät som en buss. Antagligen beroende på att den gick på diesel. Dessutom skulle man trycka på en stoppknapp när man ville hoppa av.
Ut på den danska landsbygden for vi. Den sista färden. Böljande landskap. Det såg precis ut som ... Skåne. Hallå, Danmark, kunde ni inte komma på något mer originellt än raps? Varför inte lavendel eller något sådant? Något mer kontinentalt?
Vi rullade in i Vig på utsatt tid och möttes av en dam som tog oss till Vig Bio:
Vig Bio visade sig vara smått fantastisk. Inte nog med att det är en av de mest pittoreska biografer jag varit på, det är definitivt en av de allra bästa biografer jag besökt. Salongen är enastående. Stor salong, stor duk, sköna fåtöljer, bra benutrymme, och tekniskt fulländat. Och där såg vi såg MARA för första gången:
Det visade sig att introduktionen av min rollfigur klippts bort. Ja, även min replik hade försvunnit i klippningen. Inget prat om kaffe - vilket var vad dialogen gick ut på. Och i och med detta försvann våra rollfigurers namn; Wahlström och Wennerberg. Nu heter vi "poliskommissarie" och "polisassistent".
Vig Bio är försedd med bar, så efter visningen vankades det öl. Varför ser jag så sur ut på bilden? Gillade jag inte filmen? Eller är det för att ölglaset hålller på att bli tomt? Filmskaparna ser desto gladare ut.
Publiken spenderade en evighet på att fylla i frågeformuläret. Vi andra stod utanför på en liten solig terass och diskuterade filmen; våra intryck och hur vi ska gå vidare.
Dags att åka vidare. För vad är väl en galapremiär utan en flott middag? Vi stoppades in i ett par bilar och slussades iväg till en annan by. Asnæs. Där festade vi till det på byns gymnasium. Genast var humöret på topp:
Och vad serverades, tror ni? Ja, jösses, vi var ju i Danmark, så självklart grillades det Flæskesteg i den lilla trädgården:
Vi åt och diskuterade filmer. På plats under middagen var en dansk producent som gjort några framgångsrika filmer, samt genrefilmjournalisten Nicolas Barbano. trevligt värre.
En trevlig dag gick mot sitt slut. Istället för att krångla med tåg - och antagligen ersättningsbussar - på väg hem, fick vi lift med producenten och Barbano till Köpenhamn. Efter ett tag var vi tvungna att stanna och tanka. Detta gjorde vi i Roskilde. Jodå, här pratar vi sightseeing! Vi såg tammefan halva Själland denna lördag. Micke blev väldigt imponerad när han upptäckte att den amerikanska kedjan Domino's fanns på Shellmacken mittemot Statoilmacken vi befann oss på: 
Vi ankom till Köpenhamn - men inte fan åkte vi hem till Malmö. Nejdå. Jag och Micke beslutade oss för att trilla inom Tivoli:
Det slog mig att, herregud, jag har nog inte varit på Tivoli sedan 80-talet! Jag har ingen aning om varför jag aldrig åker dit. Alla andra åker dit med jämna mellanrum - men inte jag. Fast det är ju klart, trots otaliga besök i Göteborg, besöker jag aldrig Liseberg. Där har jag inte heller varit sedan 80-talet. För att inte tala om Gröna Lund. Nöjesparker är väl inte min pryl, helt enkelt.
... Även om ju tivoli är en särdeles trevlig nöjespark. Men vi stannade inte länge. Efter att ha strosat runt en kort stund slog vi oss ner och drack öl. Därefter begav vi oss hem.
Jag klev av på Triangelns station.
Det såg ut som om en bomb hade slagit ner i centrala Malmö.
Lördag kväll - nästan inte en käft ute på stan. Märkligt. Det kändes oerhört konstigt att komma från världsmetropolen Köpenhamn till ... Ja, jag vet inte vad. Sveriges tredje största stad - och fullkomligt död en varm lördagskväll i maj.
Jag gick hem, började titta på den svenska skräckfilmen MARIANNE, men somnade efter en kvart.
Och MARA? Ja, det lär förstås dröja ytterligare ett tag innan den släpps officiellt.
Men den kommer.

DVD: Dejligt - The Golden Age of Danish Pornography 1970-1974

DEJLIGT
THE GOLDEN AGE OF DANISH PORNOGRAPHY 1970-1974
(Njutafilms)
Nu blir det porr här på TOPPRAFFEL! Dansk sådan.
På bio kan man just nu se den Oscarnominerade filmen BULLHEAD. Man kan även se den uppmärksammade MINISTERN. Båda dessa filmer distribueras av Njutafilms - ett bolag som blandar högt och lågt. Minst sagt. För de har ju även släppt filmer som PORNO HOLOCAUST. Och den här.
DEJLIGT innehåller tolv pornografiska kortfilmer från tidigt 1970-tal. Upphovsman är en viss Freddy Weiss, en man jag aldrig hört talas om, men som tydligen var en dansk pionjär på området. I DVD-asken ligger en trevlig liten fyrsidig folder med en uttömmande text om Weiss och hans kulturgärning; författare till denna folder är den danske experten Nicolas Barbano, en man vars texter jag stött på på alla möjliga ställen de senaste trettio åren. I lördags åkte jag till och med bil med honom. Som det kan bli! I foldern kan vi läsa att Weiss en gång i tiden samarbetade med Gabriel Axel, Axel gjorde en del ... mindre respektabla filmer innan han vann en Oscar för BABETTES GÄSTABUD. Minns den fantastiska GREVE PORRNO OCH HANS KVINNOR (JEG - EN MARKIS) av Mac Ahlberg och Peer Gulbrandsen från 1967, som hade Gabriel Axel i titelrollen.
Filmerna på den här samlingen har antagits vara förlorade, men nu har man trillat över originalnegativen. De här 8mm-filmerna hade ursprungligen inget ljud, men inför denna release har Alex Puddu komponerat ett lagom sleazigt soundtrack med 70-talsstuk.
... Men ärligt talat finns det inte så mycket att säga om de här filmerna. Jag har i alla fall inte så mycket att säga. De varar runt sju minuter vardera och de saknar handling. Nå, porn loops av den här typen brukar ju alltid sakna handling, men här är det extra tunt. Det händer nästan ingenting innan folk börjar sätta på varandra till höger och vänster, och ja, det är hårdporr. Filmerna har titlar som "The Barbershop", "The Massage Parlor", "Doctor Sex" och "Lusty Nurses".
Filmerna påminner en hel del om liknande loops från samma tid, av naturliga skäl går tankarna främst till det mest kända danska bolaget, Color Climax. Fast jag tycker nog att Weiss är lite tråkigare. Filmerna är inte roliga, konstiga eller bisarra nog för att kännas kul och intressanta som något annat än porr. DEJLIGT funkar utmärkt om man vill kolla in trevliga 70-talsmiljöer och kläder, en del märkliga frisyrer (är det peruker ibland?) och håriga människor. Om det funkar som pornografi vet jag inte.
Jag antar att jag förväntas betygsätta den här DVD:n. Men jag tror faktiskt att jag avstår. Det går liksom inte att dra till med betyg här. Och kvaliteten och underhållningsnivån varierar från film till film.
Välj ditt eget antal dvärgar!

måndag 21 maj 2012

Bio: Nannerl, Mozarts syster

Foton copyright (c) Starlet Media
NANNERL, MOZARTS SYSTER pressvisades inte i Malmö, och även om jag lät bli att läsa recensioner av filmen innan jag själv såg den, kunde jag inte undvika att notera de betyg den fått, och de var rätt svala. Tvår och treor, såg det mest ut som. Men jag får nog säga att den här filmen är rätt okej och trevlig i slutändan, trots en trevande inledning - jag fick lust att gå efter tre minuter. Vilket hade sett konstigt ut, eftersom jag var den ende besökaren på visningen. Det var minst sagt lugnt och skönt i salongen.
Maria Anna Walburga Ignatia Mozart, försedd med smeknamnet Nannerl, levde 1751 - 1829 och tillhör de där bortglömda kvinnorna i historien. Hon var musiker och kompositör, men eftersom hon hade könet emot sig, fick hon aldrig förverkliga sina drömmar. Hon motarbetades, till slut gav hon upp och gifte sig med en äldre gubbe, inga av hennes verk finns bevarade och hon är numera enbart känd som lille Wolfgang Amadeus' storasyster. Och här slår det mig att filmtiteln ju är lite konstig - för visst borde den väl heta WOLFGANG AMADEUS' SYSTER och inte MOZARTS SYSTER?
När filmen börjar kuskar familjen Mozart omkring i Europa och framträder för fint folk och kungligheter. Leopold Mozart (Marc Barbé, som emellanåt liknar Liam Neeson) är ganska äregirig och exploaterar sin superbegåvade son. Wolfgang är tolv, men Leopold hävdar att han ännu inte är tio fyllda; det låter bättre. Fjortonåriga Nannerl (Marie Féret) ackompanjerar och sjunger. Helst vill hon spela fiol och komponera, men farsan säger att det är okvinnligt med fiol, så hon får allt spela cembalo, och hon får även veta att kvinnor minsann inte kan komponera.

På ett kloster blir Nannerl kompis med prinsessan Louise av Frankrike, och när Nannerl ombeds leverera ett brev till prinsessans bror, kronprinsen, tvingas hon klä ut sig till man. Något prinsen först går på. Fråga mig inte hur folk inte ser att främlingen är en flicka med peruk. Snart uppstår en lätt besynnerlig flirt med prinsen - men framför allt börjar Nannerl att spela och komponera som aldrig förr, eftersom prinsen uppskattar hennes verk.
Det här är en fransk film, vilket förklarar varför även österrikare pratar franska, och för regin står René Féret, en man med en hel del filmer på sitt CV, varav jag inte sett en enda. Påfallande många inblandade i den här filmen heter Féret i efternamn. Marie Féret är förstås regissörens dotter, men det figurerar ännu fler med namnet, både framför och bakom kameran. René Féret har även skrivit och producerat filmen - och han har en liten roll.

Bitvis får NANNERL mig att tänka på Dogma 95, vilket förstås är ett oskick. Det handlar om en kostymfilm, men den är skjuten med mestadels handhållen kamera i vad jag gissar är befintligt ljus, vilket ibland ger en dokumentär känsla - men framför allt är filmen mörk. Den är även rätt långsam, händelselös och lite för pratig. Scenerna med prinsessan Louise (tänk, hon spelas av Lisa Féret) är väldigt märkliga. Tösen håller långa, stela, konstiga monologer i konstiga miljöer - och jag tänker osökt på Jean Rollin. Ni vet, de där scenerna i Rollins filmer där en melankolisk vampyr i ett slott håller en långt, halvt poetisk monolog. Det är väldigt teatralt, men inte störande teatralt.
Eftersom ju Nannerls musik inte finns kvar, har Marie-Jeanne Serero försett filmen med nya kompositioner. Dessa är alldeles utmärkta och jag får säga att de är filmens första behållning - och jag jag köper att de är Nannerls autentiska verk från 1700-talet.
Marie Féret är söt men lite stel och trist, vilket gäller även för filmen som helhet - med undantag från dess musik. NANNERL, MOZARTS SYSTER är från 2010, den har minsann tagit tid på sig att nå hit.






(Biopremiär 18/5)

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx