tisdag 31 januari 2012

TV: Allt som fanns var Okej

Upphovsmännen till Allt som fanns var Okej - Melker Becker och Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vid sidan av min ymniga serietidningskonsumtion kunde det på 1970-talet hända att jag även läste Poster. Okej, jag vet, "läsa" är ju att ta i. Antalet artiklar i denna tidning var inte stort och de som fanns var inte långa. Poster köptes därför att hela tidningen bestod av ett antal stora, färgranna posters - och KISS var självklart med i vart och vartannat nummer.
Minns nu hur det var på den här tiden? Ville man lyssna på rock på radio när man ville var det kört. I synnerhet när det gällde hårdrock, som aldrig spelades. Ville man se sina idoler framträda på TV gick inte det heller, det var ännu svårare. Om man nu inte ville se de artister som godkänts av SVT. Så här var situationen en lång bit in på 80-talet. Vi hade ju faktiskt aldrig sett till exempel KISS röra på sig! Om man nu inte varit på en konsert. Vi hade aldrig hört dem intervjuas. Därför satt vi och tittade storögt på LP-konvolut och bläddrade i idoltidningar - medan föräldrar, lärare och kulturelit ansåg att vi fick en skev bild av verkligheten och att våra hjärnor förruttnades.
Tidningen Posters skapare var tysken Hans Hatwig, en udda figur, som skolades på Curth H:sons porrtidningar innan han gjorde om serietidningen Tiffany till en framgångsrik idoltidning. 1974 startade han Poster, som lades ner 1980 för att ersättas av Okej.
Jag kommer ihåg att jag bläddrade i de första numren av Okej inne på Music Corner i Landskrona, där jag satt vid disken och lyssnade på skivor. De här första numren från 1980 var i litet "porrformat" och extremt sensationslystna. Jag minns att jag tyckte att de var rätt äckliga. Fula som stryk var de, och kändisbilderna var räliga. Sex, sprit och droger. Jag minns också att det protesterades vilt bland moralens väktare, tidningen hotades med bojkott, och förlaget kände sig tvingade att lägga ner tidningen.
Melker Becker, Lili & Susie Päivärinta, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Inspirerad av den tyska idoltidningen Bravo startade Hatwig snart upp tidningen på nytt, nu i magasinsformat. Det är den här tidningen vi minns.
Jag köpte aldrig Okej. Med betoning på köpte. Det var min lillasyster som köpte Okej. Hon var fullkomligt besatt av bilder på WHAM!, George Michael, Paul Young, Limahl och vilka de nu var. Själv var jag för seriös för att köpa en sådan tidning. Jag var ju djup. Lite svår. Jag läste Schlager. I den fanns det långa artiklar om de band jag gillade - med undantag för eventuella hårdrocksband. Jag har inte läst om Schlager sedan dess och kan mycket väl tänka mig att den är rätt träig och patetisk. Schlager slogs senare ihop med konkurrenten Ritz (som jag också läste ibland) och blev Schlitz, som snart blev Slitz. Fast allvarligt talat läste jag sällan musiktidningar. Jag tyckte att det kändes lite fel att läsa om någonting man ska lyssna på, och eftersom artisterna sällan spelades på radio, visste jag inte hur de lät. Jag läste förstås hellre Scandinavian Film & Video. Och alla serier som Horst Schröder gav ut.
Men även om jag inte köpte Okej, läste jag förstås syrrans tidningar. De grejor som intresserade mig. Hon löpte självklart även Bravo och den svenska konkurrenten Rocket - bland den sistnämndas skribenter fanns för övrigt Micke Beckman, som även återfanns på Scandinavian Film & Video, och därefter ... i en annan bransch.
Hårdrockarna Melker Becker och Mattias Lindebland har nu gjort en timslång dokumentär om tidningen Okejs tidiga historia; ALLT SOM FANNS VAR OKEJ. I denna får vi följa Hans Hatwigs skapelse från Postertiden fram till 1990, ungefär, när vi trädde in i ett nytt decennium då världen inte längre var lika färggrann, fluffig och glassig som 80-talet. Okej fortsatte dock att komma ut till 2010 - i ytterligare tjugo år. Jag måste säga att jag inte visste om att tidningen lades ner då. Å andra sidan visste jag inte att den fortfarande kommit ut. Okej är ju så intimt förknippad med 80-talets artister, trender och estetik.
Melker Becker, Okej-journalisten Anders Tengner, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vad som är roligt är att några av dessa ikoner från 80-talet medverkar i Beckers och Lindeblads dokumentär. Samantha Fox, till exempel. Och Alice Cooper. Och svenskar som Lili & Susie och Richard Herrey. Det är intressant att höra Cooper prata om hur viktigt det var att medverka i Okej. Popkulturutbudet var så klent i Sverige på den tiden, att några bilder i Okej kunde betyda allt. Fox säger detsamma. Vissa nummer kunde sälja i bortåt 200 000 exemplar (dock inte lika många ex som Fantomens bröllopsnummer, förstås). Vi får se klipp ur gamla nyhetsreportage om nystartade succén Okej, och vinkeln verkar vara att visa hur skrämmande det är med en så här ytlig och fördummande tidning.
Vad som är lite märkligt är att Hans Hatwig själv inte medverkar i filmen förrän mot slutet. Istället får vi höra tidningens skribenter och redaktörer, som Anders Tengner, berätta om den tidiga historiken - och ibland imiterar de Hatwig! Hatwig själv verkar lite bitter när han dyker upp - och excentrisk. Någon gång i framtiden hade det varit roligt med en dokumentär om Hans Hatwig, hans liv och karriär. Karln har ju även regisserat två långfilmer; "rockrysaren" BLÖDAREN med Danne Stråhed som hjälten, och GRÖNA GUBBAR FRÅN Y.R.  Kommentarspåret på DVD:n med den förstnämnda går inte av för hackor; Hatwig verkar inte förstå varför Ronny Svensson skrattar åt filmen.
Så här 30 år senare är det bara att konstatera att 80-talet var en fascinerande tid. Dess idoler var fascinerade. Bara en sådan sak som att Duane Loken, som medverkade ett par minuter som Vargtass i ett avsnitt av FAMILJEN MACAHAN, kunde bli enormt populär, med massor av posters i Okej, och fick spela in skivor och åka på folkpartsturné. När TV visade en populär film eller TV-serie i repris, kunde Okej ha ett helt uppslag på det! Så svältfödda var vi på den tiden. Idag finns allt ett knapptryck bort.
Det är en rolig, underhållande och intressant film Becker och Lindeblad har gjort. Jag hade dock gärna sett att den vore längre. Jag vill ha mer! Visst är det märkligt att jag kan få trevliga nostalgikickar av företeelser - band, artister, låtar - jag egentligen inte gillade när det begav sig.
Slutligen: Ja! Både det beryktade avsnittet av SVAR DIREKT och klipp med W.A.S.P. förekommer!
ALLT SOM FANNS VAR OKEJ visas på SVT2 fredagen den tredje februari klockan 20.00. På andra kanalen (I TOPPRAFFEL!-världen finns bara två kanaler) visas PÅ SPÅRET, men det sitter väl inte ni och tittar på, eller?

Rollin på finska

Ibland blir man överraskad. Som när jag upptäckte att Jean Rollins gamla fina LA VAMPIRE NUE, det vill säga THE NUDE VAMPIRE som den heter på svensk DVD, visats på bio i Finland, av alla ställen. Här är beviset! Dessutom är affischen som synes försedd även med svensk titel - och jag gissar att filmen var textad på finska och svenska. Dock kan jag inte hitta filmen på Statens Medieråds hemsida, så tydligen visades den aldrig här. Till skillnad från MIN EROTISKA DAGBOK (DOUCES PÉNÉTRATIONS,1975), TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR (PHANTASMES, 1975) och SEXGALNA MARIA (POSITIONS DANOISES, 1977).



måndag 30 januari 2012

DVD: Junkyard Dog

JUNKYARD DOG (Cinematic Vision)
"Inspired by true events". Så står det i förtexterna. Detta kan förstås betyda precis vad som helst. I det här fallet betyder det nog att A) det finns många tosiga seriemördare därute, B) de senaste åren har flera fall där flickor hållits fångna i källare avslöjats, och B) Ed Gein är en ständig inspirationskälla.
Innis Casey är filmens tosing. Han kör bärgningsbil och bor på ett stort skrotupplag. Där har han även en stålklädd källare i vilken han förvarar kvinnor han kidnappar, våldtar, och - när de är mogna - dödar och äter upp. Han är nämligen kannibal, den här killen.
I början av filmen kidnappar han en tonårstjej på väg till en halloweenfest. Han tvingar henne emellanåt att äta människokött. Han till och med tvingar henne att tillaga det. För att göra det hela ännu värre, berättar tjejen att hon är vegetarian!
Vivica A Fox är den stenhårda FBI-agenten Samantha Deatherage som efter att tveklöst ha skjutit ihjäl två skurkar, sätts på att leta upp den försvunna tösen. Det dröjer inte länge innan hon träffar på kannibalen, men övermannas och slängs ner i källaren. Ett par gånger dyker Brad Dourif upp som sheriff. Han tycker allt att det är något skumt på gång på det där skrotupplaget...
Problemet med JUNKYARD DOG (regisserad av Kim Bass) är att filmen känns alldeles för mycket som en TV-film - vilket det kanske också är, även om det inte står någonstans. Förvisso en del blod, men inga svordomar och inget naket, och filmfotot är oinspirerat och rudimentärt. I en scen pratar FBI-agenten med mördaren i flera minuter, allt filmat ur en och samma vinkel.
Vidare finns här en del logiska luckor. Varför förvarar kannibalen en massa prylar i källaren som kan vara lämpliga att använda om man vill fly? Och varför är de två inspärrade så dåliga på att fly? De ges flera chanser, men klantar sig hela tiden. Vid ett par tillfällen pratar rollfigurer högt för sig själva, vilket alltid är irriterade. Det är ytterst sällan folk tänker högt i sin ensamhet.
Innis Casey är dock rätt bra som tosingen, han ser ut som en trevlig All American Guy. Vissa scener är också rätt bra, och filmen hade kunnat bli något om man tagit ut svängarna lite mer.







söndag 29 januari 2012

DVD: The Last Seven

THE LAST SEVEN (Cinematic Vision)
Återigen dags för en brittisk lågbudget film. Enligt omslagets baksida tillhör debutregissören Imran Naqvis film genren "Horror/thriller" - men främst är detta ett ointressant sömnpiller av ett slag vi sett många gånger tidigare.
Sju människor vaknar upp i ett totalt öde London. Alla gator, alla byggnader är folktomma. Vad har hänt? Vilka är dessa sju människor? Det vet de inte själva. De har drabbats av minnesförlust.
Först får vi följa en skäggig man som ensam går omkring i detta tomma London och ropar "HELLO?! ANYBODY!" i en kvart. Nej, jag överdriver inte, detta tar en kvart. Eftersom filmen bara varar 84 minuter, är förstås detta en stor del av spellängden.
Men så träffar han då på ytterligare lite folk, och det enda de verkar ha gemensamt är att de alla är rätt osympatiska. Emellanåt drabbas de av flashbacks och minns fragment av sitt förflutna. Danny Dyer dyker upp som en dödsängel och börjar ta livet av de sju.
Jag satt hela tiden och tänkte att, jaha, kan det vara ännu en variant på "An Occurrence at Owl Creek Bridge"? Och ja, det kan det. Och det är ju inte så kul.
THE LAST SEVEN hade kanske funkat som ett inslag i THE TWILIGHT ZONE, men det här är alldeles för trist, tempofattigt och spänningsbefriat för att hålla som långfilm. Visst är det lite imponerande med en lågbudgetfilm som visar upp ett apokalyptiskt London, men i övrigt är det hela lite för taffligt.
Vill du se en Sista Människorna På Jorden-film finns det ju mängder av bättre alternativ. Som DEN TYSTA JORDEN eller THE OMEGA MAN.









lördag 28 januari 2012

Ruttnande sidor

Fyra minusgrader ute. Hade egentligen tänkt skriva ett par DVD-recensioner, men jag är nu på väg ut på en liten vernissagerunda. Dock ska ni förstås inte klara er utan ett TOPPRAFFEL!-inlägg idag, så låt oss titta på några gamla serietidningsomslag. Det är ju alltid trevligt.

Gravmannen. Antagligen den bästa titeln på en serietidning NÅGONSIN. Extra bra blir ju omslaget när våra väner på Red Clown har glömt bort att skriva ut nummer och årtal ... Detta är dock det första numret, nr 1/1974. Vem kan motstå en tidning med ruttnande sidor?
Som barn undrade jag vad det där "Bara för vuxna!" innebar. Det fans väl inga vuxna som läste skräckserier, tänkte jag. Eller serier rent allmänt. Som vuxen (och serieläsare) undrar jag vad det är för hemska prylar som lottas ut. (Nej, jag har inte det här numret)
Vad nu? Chock Special 2? Fanns den? Jag hade det första Chock Special-albumet. Det är långtifrån sällsynt. Men den här har jag aldrig sett eller hört talas om.
Så kan det gå när man anställer en engelsman på redaktionen. "50 mardrömmssidor". Och inte nog med att det är felstavat, "50" har kommit lite för nära "mardrömmssidor", så jag läste först "Somardrömmssidor".
Okej att kalla en skräcktidning Kallblodig. Det har ju med skräck att göra. Men Varmblodig?! Det torde väl passa betydligt bättre på en tidning med romantiska kärleksserier! Den här tidningen hette Vampire Tales i original, och de ville väl behålla V:et.


Så här såg den tidningen ut ...

Apropå slarviga omslag: även på Williams fanns det visst folk som gillade att färglägga omslagen med filtpennor ...



fredag 27 januari 2012

DVD: Weekend Hunt

WEEKEND HUNT (Cinematic Vision)
Ut i skogen ska vi gå ...
Jaha, då var det dags igen. Ännu ett skogsraffel. Det har ju blivit en del sådant på sistone.
WEEKEND HUNT heter egentligen PIG HUNT, men tydligen tyckte inte den svenska distributören att det lät bra. Om jag hade gett ut filmen på TOPPRAFFEL DVD, hade jag så klart döpt den till GRISAJAKT. För regin står i alla fall James Isaac, som tidigare bland annat gjort den helfestliga JASON X, och detta nya skogsäventyr skiljer sig en del från andra filmer i genren. Filmskaparna har inte nöjt sig med den vanliga historien om den ensamme tosingen i skogen, eller om Den Galna Familjen i skogen. Istället får vi här en genrehybrid. Det är DEN SISTA FÄRDEN och familjen Manson och monsterfilm. Och grisfilm. Allt på en gång.
Först har vi då våra huvudpersoner, de som ska stryka med en och en. Den här gången är det fyra killar som ska ut på vildsvinsjakt. Fast en av dem - den uppenbare hjälten - ska tvunget ha med sin flickvän (som bär BH när hon sover). Riktigt varför vet jag inte, vem fan tar med sig sin tjej när man ska ut på en rejäl grabbträff med öl och skjutvapen och inga andra kvinnor? Den här tösen gillar dessutom inte de andra killarna - och nä, de är rätt bänga. Fast samtidigt står det klart att tösen egentligen är den som är tuffast och kan skjuta och slåss.
I skogen träffar de på ett gäng märkliga hippies i färgglada kläder (och ibland utan några kläder alls). De är även beväpnade med stora Gurkhaknivar och annat. Nej, inte små gurkknivar. Gurkha. Det är något annat.
En gubbe i en butik varnar gänget för skogen. Där häckar nämligen The Ripper - ett gigantiskt människoätande vildsvin. Ingen tror på skrönan. Förstås.
Våre hjälte är uppvuxen i den här trakten och två av hans gamla vänner från barndomen kommer för att hjälpa gänget att hitta vildsvin. De här vännerna är två riktigt härliga rednecks. Fula, dumma, onda, dåliga tänder, tobaksspottande, ja, ni vet. Man undrar varför den normale hjälten hängde med dem en gång i tiden - och varför han vill ha hjälp av dem nu. De här tölparna går det ju inte att ha att göra med. De verkar inavlade.
Självklart går snart allting på tok. Gänget kommer i bråk med rednecksen och deras bisarra familj. Blod sprutar. Hippiekollektivet visar sig ha gemensamma drag med Mansonfamiljen. Blod sprutar. Och så dyker grisen upp. The Ripper, alltså. Blod sprutar.
WEEKEND HUNT är en aningen märklig film - och den funkar inte riktigt. Den svajar vilt mest hela tiden. Ibland är den underhållande, ibland rätt tråkig. Ibland är den snyggt och kompetent gjord, ibland lite tafflig. Korkad är den mest hela tiden.
Men precis som THE HIKE tar filmen sig under den sista tredjedelen. Det här är flängt på ett vinnande sätt. Så därför är jag snäll och sätter en trea i betyg - även om tvåan ligger närmare till hands. Dessutom har vi väl inte sett ett mordiskt monstervildsvin sedan RAZORBACK - eller?







torsdag 26 januari 2012

Bio: The Descendants

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Alexander Paynes SIDEWAYS är en av 2000-talets absolut bästa filmer. En film som tillhör den där trevliga gruppen "movies for grown-ups", och som inte ska blandas ihop med vare sig "svår" konstfilm eller "adult movies". Jag konstaterar att jag inte sett Paynes ABOUT SCHMIDT, jag minns inte om jag såg ELECTION (Hm, gjorde jag det?), och tidigare titlar har jag inte sett. Men tack vare SIDEWAYS hade jag förstås högt ställda förväntningar på THE DESCENDANTS. Visst, den har ju även nominerats till fem Oscars - men det behöver ju inte betyda speciellt mycket. Det är mycket mög som Oscarsbelönats genom åren.
Jag ska väl inte påstå att mina förväntningar kom på skam, men THE DESCENDANTS är en svagare film än SIDEWAYS - vilket jag misstänkte att den skulle vara.
George Clooney (från RETURN TO HORROR HIGH) är advokaten Matt King, som bor på ett grådaskigt och regnigt Hawaii. Just nu är hans liv allt annat än kul. Hans fru Elizabeth har slagit i huvudet i en båtolycka och ligger som en grönsak på sjukhuset, hon är i princip döende. Matt har problem med sin drygt tioåriga dotter Scottie, som börjat bära sig illa åt i skolan - ett beteende som antagligen beror på Elizabeths olycka. Äldsta dottern Alexandra går på något slags specialskola på en annan ö; hon är ett riktigt problembarn som super, knarkar, svär och lever jävel. Men Matt tycker att 16-åringen också ska vara hemma nu när morsan har kort tid kvar.
Men inte nog med att Matts fru är döende och det faktum att han inser att han glidit ifrån sina döttrar, han råkar också få veta att Elizabeth varit otrogen! Jodå, eftersom Matt alltid jobbade och deras äktenskap inte var en höjdare, hade hon fått tag i en fastighetsmäklare spelad av Matthew Lillard. Matt blir besatt av att hitta denne mäklare, om inget annat för att även han ska kunna få ta farväl av Elizabeth.
THE DESCENDANTS lever helt på sina skådespelare, dialog och några av rollfigurerna. Själva handlingen tycker jag inte är något speciellt - dessutom går filmen och blir lite väl sentimental mot slutet, vilket drar ner helhetsintrycket. Men under vägen dit är det bitvis riktigt roligt, ibland smått absurt. Alex har en konstig killkompis, som är skitkul - han klarar inte av att säga något- eller bete sig normalt. Och han släpas med under familjens besök hos släktingar och jakt på mäklaren.
Robert Forster dyker upp i en liten roll som Elizabeths far, och han är som alltid fantastisk. Det är kul att denne gamle B-actionkille fått en nytändning som karaktärsskådespelare. Matthew Lillard var det längesedan jag såg, jag tror inte att jag har sett honom i något sedan han var Shaggy i SCOOBY-DOO-filmerna. Det känns allt lite märkligt att se denne kille som medelålders mäklare. Även Beau Bridges har en liten roll som Matts kusin. Han börjar bli mer och mer lik sin bror Jeff, den där Beau.
Och George Clooney själv, då? Är han värd sin Oscarnominering? Jodå, han är naturligtvis bra. George Clooney är väl alltid bra. Nu har jag inte sett tre av de filmer vars manlige huvudrollsinnehavare nominerats, men jag gissar att det är hugget som stucket vem som får guldgubben. Fast det ser onekligen ut som om THE ARTIST kommer att kamma hem det mesta på galan.
Jag kan nog sträcka mig till att ge THE DECENDANTS en fyra i betyg, så då gör jag det.








(Biopremiär 27/1)

Nya biografer på gång i Malmö!

Detta pressmeddelande anlände alldeles nyss:

Nya biograflokaler på Möllevången, etablering av en barnbiograf, förstärkt stöd till film och krafttag kring mediepedagogik – det är några av de förslag till en stor satsning på film som Malmö kulturnämnd vill göra.
Malmö har goda förutsättningar för att utveckla filmlivet med flera filmfestivaler, produktionsbolag och biografer.  På kulturnämndens sammanträde idag, den 26 januari 2012, har beslut tagits kring biograf- och filmfrågor med intentionen att satsa ytterligare på visning av kvalitetsfilm, samordning av skolbion och ta fram ett stöd för filmproduktion.
Folkets Bio, som funnits i Malmö i 30 år, miste i höstas sina lokaler vid Sankt Gertrud. De arrangerar många utomhusvisningar, kvartersbio med mera - men står också inför utvecklingsmöjligheter att fortsätta visa repertoarfilm och göra breda filmarrangemang.  Folkets Bio programsätter varje år 25-30 kvalitetsfilmer från hela världen, som aldrig annars skulle kunna visas i Malmö. Att etablera en ny biograf på Ängelholmsgatan, i fastigheten Dimman 11, ser kulturnämnden mycket positivt på. Det skulle innebära att Malmös filminfrastruktur förstärks med en tresalongsbiograf (200, 80 respektiv 70 platser) och kringutrymmen med en total yta på1 825 kvadratmeter. Hyran blir 1.6 miljoner  per år plus driftskostnader på cirka 150 000 kr per år. Kulturförvaltningen ska stå för kontraktet som löper på 20 år. Inflyttning för Folkets Bio, som hyr lokalen av förvaltningen, beräknas till den 1 juli 2013. Folkets Bio får 700 000 kronor ytterligare i verksamhetsbidrag (från 1 180 000 kronor i år). Folkets Bio ska utveckla en barnbiograf i de nya lokalerna tillsammans med riksföreningen och Svenska Filminstitutet.
Folkets Hus och Parker, som driver biograf Spegeln, får ett ökat stöd på 300 000 kr från 2013 för att utveckla filmverksamheten. Barn- och skolbioverksamheten behöver förstärkas i Malmö med en kommunal samordning av skolbion och en utvecklad mediepedagogik. Detta skulle innebära en satsning på totalt 1,5 miljoner kronor.
Kulturnämnden har också idag beslutar att uppdra åt förvaltningen att ta initiativ till ett samarbete mellan filmaktörerna i Malmö i syfte att hitta former för att utveckla publikarbete för kvalitetsfilm och lokalt producerade filmer samt att ta fram ett underlag för att skapa en filmfond i Malmö för lokal filmproduktion.  Vidare ska en utredning göras för att se på förutsättningarna för att inrätta en tjänst som filmsamordnare som skulle arbeta tillsammans med näringsliv och turism.
Nästa steg är nu kommunstyrelsen ska godkänna förhyrningen av biograflokalerna vid Möllevången och att kulturnämnden blir beviljat ett ökat anslag för att förstärka kvalitetsfilmen med en miljon kronor samt förstärkning av anslaget till skolbioverksamhet med 1.5 Mkr.
- Att göra denna satsning på filmstaden Malmö känns helt rätt i tiden. Att etablera en barnbiograf som är unik för Sverige är något som vi ser fram emot, säger Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmö kulturnämnd.
- Det är ett viktigt och spännande beslut som nämnden tagit idag. Vi i (M) hade en del frågetecken men fick gehör hos majoriteten. Dock ska det påpekas att finansieringen inte är klar, säger Peter Österlin (M), andre vice ordförande i Malmö kulturnämnd.


Bio: Mission: Impossible - Ghost Protocol

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan fick jag de första säsongerna från 1966 och framåt av PÅ FARLIGT UPPDRAG - av dessa hade jag tidigare bara sett ett enda avsnitt som SVT visade alldeles i början av 1980-talet under rubriken "Minns ni dem än?". Däremot såg jag nog alla de avsnitt av versionen från 1988 som visades i Sverige. Här återkom Peter Graves från originalserien - och teamet innehöll bland andra Jane Badler. Vad hände med henne?
Brian De Palmas långfilm MISSION: IMPOSSIBLE från 1996 tyckte jag allt var lite småtrist. Visst, den var väl förvisso bra, men det kändes som om något saknades - vad det nu kunde vara. Dock introducerade filmen superagenten Ethan Hunt, som återkom i John Woos MISSION: IMPOSSIBLE II, som kom år 2000. Rätt många klagade på den filmen och tyckte att den innehöll alldeles för mycket action, men njä, själv hade jag inga större invändningar. Det var ju snygg action.
Växeln, hallå, hallå, hallå!
Med 2006 års MISSION: IMPOSSIBLE III blev det bra på riktigt. Nu regisserade JJ Abrams, och genast blev det en tuffare och aaaningen mer realistisk film. Och nu har alltså den fjärde filmen; MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL premiär. Abrams producerar, medan Brad Bird står för regin. Bird är tidigare känd som regissör av animerade familjefilmer - han gjorde bland andra JÄRNJÄTTEN, SUPERHJÄLTARNA och RÅTTATOUILLE - så valet av honom är ju lite märkligt. Men, visar det sig, helt perfekt.
Tom Cruise återkommer förstås som Ethan Hunt i denna historia som här i Sverige fått stor uppmärksamhet långt i förväg tack vare sin skurk. Det är ju Michael Nyqvist som spelar boven i dramat; Kurt Hendricks. Inte nog med att Kurt är en galen, utländsk terrorist - nej, han är en galen svensk terrorist! Kurt har till och med fått sparken från sitt jobb i Sverige med motiveringen att han är galen. galen är han! Och nu har han fått tag i avfyrningskoderna till en rysk kärnvapenmissil han tänker skicka iväg mot USA för att starta ett kärnvapenkrig. Nej, minsann och dar, en tosing som Kurt Hendricks kan ju inte gå lös, så Hunt och hans team sätts in för att stoppa honom.
Traditionell hemlig agent-outfits, så att ingen ska känna igen dem
GHOST PROTOCOL öppnar alldeles utmärkt. Hunt är inspärrad i ett fängelse i Moskva. Hans kollegor ska frita honom, vilket de gör genom att sätta igång ett upplopp, som leder till ett jätteslagsmål. För att veta hur lång tid Hunt har på sig för att komma ut, spelas "Ain't that a kick in the head" med Dean Martin i fängelsets högtalare! Fantastiskt. Och jo, det blir många sparkar i huvuden.
Fräsiga förtexter följer på detta, och därefter fortsätter filmen precis lika bra som den började. Detta är eminent underhållning. Det är inte för inte som MISSION: IMPOSSIBLE har ersatt James Bond som robust agentunderhållning. Actionscenerna är väldigt bra, medan vissa av stuntscenerna är fullkomligt fantastiska. Även om man vet att Ethan Hunt självklart kommer att klara sig, blir det otroligt spännande när han till exempel ska klättra uppför fasaden på världens högsta byggnad, det där tornet i Dubai. Snacka om att få hjärtat i halsgropen när Hunt ibland tappar greppet. Detta är extremt skickligt iscensatt. Även slutfajten är kreativ, och ja: vi får se Tom Cruise ock Micke Nyqvist spöa skiten ur varandra!
Ethan Hunt skyddar sig mot strålningen från mobilen
En väldig massa fetaction, men samtidigt är tonen i filmen lite lättsammare jämfört med Bond och Bourne. Och det gör ju sitt till med Simon Pegg som teammedlemmen Benji, som har ett par riktigt roliga scener. Paula Patton är den obligatoriska Snygga Men Tuffa Bruden, medan Jeremy Renner är en analytiker som råkar hamna i teamet. Fransyskan Léa Seydoux spelar en lönnmördare och diamattjuv - en fullkomligt orealistisk rollfigur, men fröken Seydoux (från INGLOURIOUS BASTERDS, ROBIN HOOD och MIDNATT I PARIS) är min typ, som tro inte att jag klagar på sådana petitesser.
Rar tös på lönnmördarstråt
De amerikanska kritikerna har varit lyriska över MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och har utnämnt den till den bästa filmen i serien. Och jo, det är mycket möjligt att den här filmen är den bästa. Jo, fan, det är den nog. Det här är ett strålande agentraffel - och det ska ses på stor duk! (Se den på Royal i Malmö, där finns Sveriges största duk) Filmen varar över två timmar, men det märks inte alls. Det ligger faktiskt väldigt nära till hands att jag ger Brad Birds actionelddop hela fem syndiga dvärgar i betyg - men jag bör nog behärska mig.
... Fast frågan är om någon annan av årets actionfilmer kommer att kunna slå det här. Det är väl upp till Stallone och Dolphan i THE EXPENDABLES 2 - och jo, jag är väldigt nyfiken på HAYWIRE.








(Biopremiär 27/1)

TOPPRAFFEL! sörjer: Stig Vig

Jag måste säga att jag fick en lättare chock när jag passerade Aftonbladets löpsedel och låste att Stig Vig hittats död. Herregud! Stig Vig? Död? Det känns lite ofattbart.
Till skillnad från övriga kändisar jag skrivit dödsrunor över här på TOPPRAFFEL!, så läste faktiskt Stig Vig den här bloggen. Åtminstone en eller ett par gånger. Häromåret skrev jag nämligen ett inlägg om Dag Vag och minsann om inte Stig Vig kommenterade det! Hade detta skett för trettio år sedan, hade jag väl fått orgasm.
Då, för trettio år sedan, gillade jag ju de där stora, klassiska, svenska punk/postpunk/alternativa banden. Som Ebba Grön och Dag Vag. Förstås. Och så här i efterhand är det lite märkligt att jag gillade Dag vag - det var det jag skrev om i det där inlägget Stig Vig kommenterade. Dag Vag spelade ju reggaeinfluerad rock - och reggae kan vara den absolut värsta musikgenre jag vet. Jag tycker att det är fruktansvärt. Men - Dag Vag hade något visst. De var kul, hade ofta kul texter - och en del samhällskritiska, politiska låtar jag inte tror håller idag. Jag vet inte.
Jag har inte lyssnat på Dag Vag på decennier. Inte aktivt, i varje fall. De har fortsatt att turnera, de har visst även släppt skivor, men jag har inte köpt något sedan 1980-talet. Ibland dyker det förstås upp en gammal låt på radion eller annorstädes, och det känns genast nostalgiskt.
Stig Vig hette egentligen Per Odeltorp och han blev bara 63. Han hittades av sin bror Lennart, bättre känd som Tage Dirty i bandet. Tydligen åt Stig en macka när han plötsligt dog, efter att ha haft sviktande hälsa i tio år.
Ett märkligt sammanträffande är att jag bara häromdagen läste en grej om kinesiska muren i en bok. Jag kom osökt att tänka på Evert Taubes "Kinesiska muren" - en låt som Dag Vag tolkade på en maxisingel, på vars B-sida "Blöt dröm" låg. "Blöt dröm" var en snuskig låt, tyckte jag. Då.

STIG VIG
1948 - 2012
R.I.P.


onsdag 25 januari 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: James Farentino



När jag gick på högstadiet brukade min klasskompis Fredde skryta med att han minsann lyckats komma in på den barnförbjudna skräckfilmen DÖD OCH BEGRAVEN (1981). "De va skiträlit när hon stack in en SPRUTA i ögat på en!" sa han extatiskt.
Huvudrollen i denna film innehades av James Farentino, som nu dött - lhan blev 73.
Farentino började agera i TV-serier 1962 och medverkade i hur många som helst; han dök upp i ohyggligt många välkända serier. 1980 mötte han Kirk Douglas och Martin Sheen i TIMMEN NOLL; en av de första videofilmer jag någonsin såg och som jag (då) tyckte var fantastiskt frän. Jag har inte sett om den sedan dess.
Antalet långfilmsroller är dock försvinnande litet. Han fortsatte att göra TV-roller fram till 2006, och på vägens gång blev han Emmynominerad. Men nu gör han inte så mycket TV längre, eftersom han är död.

JAMES FARENTINO
1938 - 2012
R.I.P.


TOPPRAFFEL! sörjer: Nicol Williamson

Januari går mot sitt slut och jag tvingas skriva årets första dödsruna. Den skotskfödde skådespelaren Nicol Williamson har avlidit, 75 år gammal.
Williamson känner vi nog främst som Merlin i John Boormans EXCALIBUR (eller "Exactiburr", som det hette i Svenska MAD) från 1981. Ett tag var jag fullkomligt besatt av den filmen. Tyvärr har jag inte sett den på väldigt många år, men jag gissar att den fortfarande är lika fantastisk och magisk - och den ultimata filmen om Artursagan.

Men självklart gjorde Nicolson betydligt mer än att ha en glänsande potta på huvudet. Han verkade dock gilla att iföra sig medeltidskläder, eftersom vi kunde se honom som Lille John i ROBIN HOOD - ÄVENTYRENS MAN med Sean Connery, och som både Hamlet och Macbeth (men inte i samma film).
Vidare medverkade karl i filmer som DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN (han var Sherlock Holmes), ormskräckisen VENOM, EXCORCISTEN III och det rätt misslyckade superhjälterafflet SPAWN. Plus ytterligare rätt många filmer och TV-serier.


Nicol Williamson
1936 - 2012
R.I.P.


tisdag 24 januari 2012

2011 års minst sedda svenska film

Foto copyright (c)  Bokomotiv Filmproduktion
Nu! Nu hittade jag den svenska film som hade premiär under 2011 och lockade minst antal besökare. Med bred marginal.
Förvisso är det bara en kortfilm på 17 minuter, men ändå - den gick upp på bio. Någonstans.
Titeln är MYRLANDET och har regisserats av Jonas Selberg Augustsén. Så här lyder handlingsreferatet:
"Varför är åkerbär så mycket mer värdefulla än hjortron och varför la sig de samiska männen nakna på myren förr i tiden? Hur reagerar man på en skenavrättning och vad är egentligen panikångest? Ella och Moa är två tjejer med fler frågor än svar och under en sommarnatt närmar de sig lite försiktigt sitt samiska ursprung ..."
Nå.
Hur många sprang benen av sig för att se den här?
Jo ...

...




...




...


... Tolv pers.

12!

Fast det är ju klart, den visades kanske senare på TV? På festivaler har den i alla fall visats. Åtminstone på en, eftersom den vann Juryns specialpris för bästa foto, 30:e Uppsala internationella kortfilmfestival, Sverige

Vilka får årets Rymd-Åskar?

Okej, så har då årets Oscarskandidater tillkännagivits. Jag slänger in kommentarer på ett par ställen härunder, men det är ju lite svårt att uttala sig, då flera filmer fortfarande inte har haft Sverigepremiär - och MONEYBALL har fortfarande inte nåt Malmö.

Best Picture: "The Artist,'' "The Descendants,'' "Extremely Loud & Incredibly Close,'' "The Help,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "Moneyball,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.'' (Snälla rara Oscarsjuryn, vad ni än gör: ge inte priset till THE TREE OF LIFE!)

Actor: Demián Bichir, "A Better Life''; George Clooney, "The Descendants''; Jean Dujardin, "The Artist''; Gary Oldman, "Tinker Tailor Soldier Spy''; Brad Pitt, "Moneyball.''

Actress: Glenn Close, "Albert Nobbs''; Viola Davis, "The Help''; Rooney Mara, "The Girl with the Dragon Tattoo''; Meryl Streep, "The Iron Lady''; Michelle Williams, "My Week with Marilyn.'' (THE HELP hette NICEVILLE i Sverige och är en av de få filmer jag inte såg förra året)

Supporting Actor: Kenneth Branagh, "My Week with Marilyn''; Jonah Hill, "Moneyball''; Nick Nolte, "Warrior''; Christopher Plummer, "Beginners''; Max von Sydow, "Extremely Loud & Incredibly Close.'' (Plummer var lysande i BEGINNERS - men visst vore det kul om von Sydow får guldgubben)

Supporting Actress: Berenice Bejo, "The Artist''; Jessica Chastain, "The Help''; Melissa McCarthy, "Bridesmaids''; Janet McTeer, "Albert Nobbs''; Octavia Spencer, " The Help.''

Directing: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Alexander Payne, "The Descendants''; Martin Scorsese, "Hugo''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Terrence Malick, "The Tree of Life.''

Foreign Language Film: "Bullhead,'' Belgium; "Footnote,'' Israel; "In Darkness,'' Poland; "Monsieur Lazhar,'' Canada; "A Separation,'' Iran. (Här kan jag inte låta bli att nämna att Njutafilm nyligen köpt in BULHEAD. Och jaghoppas att EN SEPARATION inte vinner ...)

Adapted Screenplay: Alexander Payne, Nat Faxon and Jim Rash, "The Descendants''; John Logan, "Hugo''; George Clooney, Grant Heslov and Beau Willimon, "The Ides of March''; Steven Zaillian, Aaron Sorkin and Stan Chervin, "Moneyball''; Bridget O'Connor and Peter Straughan, "Tinker Tailor Soldier Spy.''

Original Screenplay: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Annie Mumolo and Kristen Wiig, "Bridesmaids''; J.C. Chandor, "Margin Call''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Asghar Farhadi, "A Separation.''

Animated Feature Film: "A Cat in Paris''; "Chico & Rita''; "Kung Fu Panda 2''; "Puss in Boots''; "Rango.'' (Jag gillade ju verkligen EN KATT I PARIS - men även RANGO är en utmärkt film. KUNG FU PANDA 2 gillade jag inte alls, CHICO & RITA vet jag inte vad det är, och MÄSTERKATTEN I STÖVLAR har inte gått upp här än)

Art Direction: "The Artist,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "War Horse.''

Cinematography: "The Artist,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.''

Sound Mixing: "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Sound Editing: "Drive,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Original Score: "The Adventures of Tintin,'' John Williams; "The Artist,'' Ludovic Bource; "Hugo,'' Howard Shore; "Tinker Tailor Soldier Spy,'' Alberto Iglesias; "War Horse,'' John Williams.

Original Song: "Man or Muppet'' from "The Muppets,'' Bret McKenzie; "Real in Rio'' from "Rio,'' Sergio Mendes, Carlinhos Brown and Siedah Garrett. (Vad nu? Bara två sånger nominerade?)

Costume: "Anonymous,'' "The Artist,'' "Hugo,'' "Jane Eyre,'' "W.E.''

Documentary Feature: "Hell and Back Again,'' "If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front,'' "Paradise Lost 3: Purgatory,'' "Pina,'' "Undefeated.''

Documentary (short subject): "The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement,'' "God Is the Bigger Elvis,'' "Incident in New Baghdad,'' "Saving Face,'' "The Tsunami and the Cherry Blossom.''

Film Editing: "The Artist,'' "The Descendants,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball.''

Makeup: "Albert Nobbs,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "The Iron Lady.''

Animated Short Film: "Dimanche/Sunday,'' "The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore,'' "La Luna,'' "A Morning Stroll,'' "Wild Life.''

Live Action Short Film: "Pentecost,'' "Raju,'' "The Shore,'' "Time Freak,'' "Tuba Atlantic.''

Visual Effects: "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Real Steel,'' "Rise of the Planet of the Apes,'' "Transformers: Dark of the Moon.'" (Herregud, tänk om TRANSFORMERS får en Oscar ...)


Bio: Love During Wartime

Foton copyright (c) Story
Vill ni se den här filmen måste ni skynda er. I Malmö visas den endast den 27:e och 28:e januari. I Göteborg visas den ikväll, den 24:e och den 25:e. I Stockholm har den redan visats, men går en gång till den 21:a februari. Nej, det här är alltså ingen repertoarfilm, utan tydligen något slags diskussionsfilm.
LOVE DURING WARTIME är en svensk dokumentär av Gabriella Bier om Jasmin och Assi. Hon är israelier, han är palestinier, och de har gått och gift sig. Vilket inte är helt okomplicerat. Dessutom bor hon i Berlin där hon dansar balett. Assi, som är konstnär, har ett helvete att få bo med sin fru, att få visum och grejor. Först motarbetas han av de styrande i Ramallah, där han bor, och sedan i Berlin. Han känner sig förföljd och gillar inte polisen i sitt hemland, och i Tyskland känner han av rasism. Dock har tyskarna inget emot Jasmin, som är judinna. Jasmin säger att tyska folket fostras att acceptera judar. Muslimer och svarta gillas inte.
Ett bättre namn på den här filmen vore REAL LIFE ISRAEL & BERLIN eller något ditåt. Detta är nämligen i mångt och mycket en dokusåpa. Strukturen är precis likadan. Eftersom filmen handlar om Israel- och Palestinakonflikten kommer folk att se på filmen med andra ögon och anse att den är "viktig", men det här liknar mest någon av de oräkneliga serier som går på TV där man får följa västerländska människor i olika länder, situationer och samhällsklasser. Större delen av filmen består av att Jasmin, Assi och deras familjer och vänner pratar om ditt och datt. De diskar. De lagar mat. De fikar. De går på möten. Det uppstår konflikter. Konflikter löses. Man skulle kuna dela upp filmen i tjugominutersavsnitt med cliffhangers. "Kommer Assi att få sitt visum?", "Kommer Assi att få ställa ut sina konstverk?", "Kommer Jasmin att få träffa sina föräldrar igen?", "Kommer de att hitta någonstans att bo?". Slutet blir nästan ett Hollywoodslut - filmen följer paret mellan 2006 och 2010, och efter alla motgångar får Assi stäla ut i Wien, galleristen köper samtliga skulpturer, de får bo gratis fyra år i en villa i Österrike och Assi börjar ta 1000 Euro eller mer för sina verk.
LOE DURING WARTIME visa i normalformat; det vill säga det nästan kvadratiska gamla "TV-formatet" som filmer hade fram till 1950-talet. Större delen ser ut att vara filmad på VHS, ofta är bilden ur fokus, och ibland speglas filmteamet i fönster.
Bioversionen är 92 minuter lång och väldigt seg. En TV-version varar 56 minuter och funkar säkert bättre. Fast jag tycker att det här är väl tråkigt oavsett längd. Jag tycker att alla dokusåpor är tråkiga oavsett vad de handlar om.
Fast det är ju klart, jag är en extremt opolitisk människa och jag har inte ens funderat på att ta ställning i Palestinafrågan. Politiska aktivister kommer eventuellt att vallfärda.
 






(Malmöpremiär 27/1)

De där guldbaggarna

The Golden Beetle Awards
Jaha. Då blev det precis som vanligt. Jag missade guldbaggegalan. Helt enkelt beroende på att jag glömde bort det. Jag var ute ett ärende, frös som fan, kom hem relativt sent, åt middag, satt och läste, och så plötsligt slog det mig att jag ännu en gång missat galan.
Fast det är ju klart, jag kan inte påstå att ett evenemang lett av Petra Mede lockar - och dessutom hade man främst nominerat årets tråkigaste svenska filmer.
Nåja. Här är listan över vinnarna. I vanlig ordning gick baggen för bästa film till en av de få filmer jag inte sett under året (och jag såg ju trots allt 195 biopremiärer); APLICKORNA. I övrigt verkar jag ha haft hyfsat rätt när jag lite halvhjärtat tippade vinnare häromveckan. Kul att GRÄNSEN fick en bagge, det var den enda film som stack ut ur mängden.

Bästa film

Apflickorna

Producent: Helene Lindholm

 

 

Bästa regi

Ruben Östlund
för Play


Bästa kvinnliga huvudroll

Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End 


Bästa manliga huvudroll

Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes 


Bästa kvinnliga biroll

Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna 


Bästa manliga biroll

Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna

 

 

Bästa manuskript

Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna


Bästa foto

Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play 


Bästa klipp

Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975

 


Bästa kostym

Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna


Bästa ljud

Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna

 


Bästa mask/smink

Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen 


Bästa musik

Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975

 

Bästa scenografi

Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna


Bästa visuella effekter

Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna 


Bästa utländska film

Nader och Simin – en separation

Regi Asghar Farhadi


Bästa kortfilm

Las Palmas
Regi Johannes Nyholm


Bästa dokumentärfilm

At Night I Fly
Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge


Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira


har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

måndag 23 januari 2012

Cirkus, kalaskex och tittut

Jag traskade runt lite inne på Entré igår. För den utsocknes: Entré är ett köpcentrum i Malmö. Grå och trist söndag, det snöade och regnade om vartannat, tack och lov la sig inte snön. Men det var blött och dant, så jag gick in på Entré för att värma mig när jag ändå gick förbi.
Och där var det minsann cirkus och grejor. Förvisso hade jag läst i Sydsvenskan att ett litet cirkussällskap uppträtt på Entré ett par gånger; de höll på redan förra helgen. Ett par åskådare hade enligt Sydsvenskan tyckt att det var förtäckt striptease och inget för barn att titta på. Det lät ju vovande. Även om jag tycker att cirkus är skittråkigt.
Nu hade jag förstås glömt bort att det vankades uppträde. När jag vandrade på köpcentrets andra våning noterade jag några människor som tittade ut över ett räcke och ner mot bottenplan. Där stod en clown och gjorde ballongfigurer till de församlade barnen. Det var väl ungefär lika kul som det låter, det vill säga inte alls. Jävla pervo.
Men sedan kom minsann huvudattraktionen, ett italienskt kalaskex som jag tror hette Silvia. Hon var liten och nätt och ett vibrerande erotiskt knippe. Och vad skulle hon ha för sig, jo förstår ni, hon klättrade i rep. Hon klättrade nästan ända upp till mig på andra våningen, och där hängde hon och åmade sig och snurrade, och emellanåt skrevade hon eller kliade sig på huvudet med tårna. Sicken en! och hela tiden gnisslade en zigenarfiol.
... Men det var ju rätt tradigt ändå. Hon hängde i rep och det var väl allt. "Trillar hon inte ner?" frågade en liten gosse. "Nä, hon kan inte trilla ner!" svarade en liten tösabit.
Jag gick vidare. Inne i en klädbutik skulle en ung far med barnvagn prova kläder. Han fick förstås inte in barnvagnen i provhytten, som den lille sonen fick sitta utanför. Ungen såg överlycklig ut - men för att grabben inte skulle vara ensam och bli rädd, stack farsan ut huvudet ungefär var tionde sekund och sa "Tittut!" eller "Buh!" eller "Möööhöhööö!". Ungen skrattade - och jag tänkte att det kommer att ta en evighet för karn att prova plaggen om han ska hålla på så.
Men det var onekligen roligare att titta på än cirkusen.
Jaha.
Vad mer?
Tja, jag har skrivit ytterligare ett par grejor om Jean Rollins filmer. Läs om DEMONIACS och LIPS OF BLOOD.

söndag 22 januari 2012

Bio: Små vita lögner

Foton copyright (c) Atlantic Film
Franskt. Igen. Jag skulle inte bli förvånad om franska har blivit det vanligaste språk - efter engelska, förstås - som talas när jag går på bio. Fast jag orkar inte kontrollera. Men mycket franskt är det.
SMÅ VITA LÖGNER är skriven och regisserad av Guillaume Canet, som mest är verksam som skådespelare, men som även regisserat en handfull filmer, bland annat thrillern BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Den här nya dramakomedin får mig osökt att tänka på Lawrence Kasdans MÄNNISKOR EMELLAN från 1983. Nu har jag förvisso inte sett den filmen på tjugo år eller mer och mins ärligt talat inte så mycket mer än att jag - då - tyckte om den. Men Kasdans film handlar om en grupp vänner som efter att ha begravt en vän (Kevin Costner spelade liket i kistan, som dock inte syns!) åker iväg till ett hus där de umgås och diskuterar livet. Eller något sådant.
I Canets film spelar Jean Dujardin partysnubben Ludo, som packad på väg hem från krogen blir påkörd av en lastbil. Han hamnar på sjukhus och svävar mellan liv och död. Medan han ligger där, reser hans umgänge - en ganska självupptagen samling - iväg till den något äldre och rike restaurangägaren Max' (François Cluzet) flotta hus på Cap Ferret, något de gör varje år.
Vännerna tillbringar två veckor med att laga mat, dricka vin, kedjeröka (de är ju fransmän!) och prata, mest om kärlekslivet. Det visar sig dock att alla egentligen mer eller mindre ljuger för att hålla skenet uppe. De flesta av dem är thirty-somethings, några har barn, men saker är inte riktigt som det ska. Redan i början, innan de beger sig till kusten, blir det konstigt när kiropraktikern Vincent (Benoît Magimel), som har fru och barn, erkänner för patienten Max att han nog är kär i honom. "Nej, jag är inte bög, men jag älskar dig!". Detta gör stämningen väldigt spänd mellan de två under vistelsen på Cap Ferret.
Cluzet är fantastisk som Max, han är fruktansvärt rolig när han inte vet hur han ska kontrollera situationen han hamnat i; han kör gräsklippare tidigt på morgonen, han blir besatt av att fånga illrarna som lyckats ta sig in på loftet.
... Och så medverkar Marion Cotillard som Ludos före detta flickvän, och det är ju inte för inte som hon är den nya, stora stjärna hon är. Hon är utmärkt i en komplex roll. Även Gilles Lellouche är utmärkt som spjuvern Éric.
En del scener är jättekul, som när Max och Vincent råkar köra Max' stora, fina båt på grund, eller när en annan kille lyckas köra upp en motorbåt på land. Kombinationen komedi och fars och djuplodande drama fungerar väldigt bra, dessutom är filmfotot tjusigt och miljöerna underbara. Jag tycker om den här filmen - och skulle gärna vilja ge den högre betyg än vad jag gör.
Så - varför sätter jag inte en fyra? Jo, därför att SMÅ VITA LÖGNER vara två och en halv timme! Den är åt helvete för lång. Det hade utan problem gått att klippa ner filmen med 30 minuter - eller kanske till och med 45. Hade snyftorgien på slutet kapats helt hade inte jag klagat. Den medelålders publiken (mest kvinnor) på visningen jag såg filmen på (jag missade den under Malmö filmdagar) verkade dock uppskatta anrättningen, de skrattade ofta och snyftade på slutet.
Det är även intressant att jämföra med den svenska KATINKAS KALAS, som ju också hade premiär i fredags. Lite grann samma typ av film; en samling egocentriska thirty-somethings som träffas på landet för att umgås och sitter och babblar. Skillnaden är att Canets film är begåvat regisserad, har bättre dialog och betydligt bättre skådespelare.







(Biopremiär 20/1)

lördag 21 januari 2012

"My name is Alice"

Åkej, jag struntar i att den här filmserien är uttjatad och kvalitetsmässigt jävligt svajig.
Så länge Milla drar på sig en tajt outfit och visar sina stora pickor och säger "My name is Alice" är jag nöjd.



Malmö: en liten bit av New York City

Klockan tolv på lördagar ställer sig ett litet gäng volontärer på Värnhemstorget i Malmö och bjuder förbipasserande på mat; soppa, bullar, kaffe, te och kakor. Detta har de visst hållit på med i flera år, fast jag hörde inte talas om det förrän i höstas. Maten kommer från restauranger, hotell och kondis, som skänker vad som blivit över. Det är förstås lätt att tro att det är något slags soppkök för samhällets utslagna, men det är avsett för alla som passerar.
Själv har jag bara varit där tre gånger; senast idag, och då beroende på att jag råkade gå förbi när de stod där. Jag vet en del personer som medvetet går dit för att käka gratis, men allvarligt talat - det är inte speciellt trevligt att stå på skitfula Värnhemstorget en grå och blöt vinterdag och äta soppa och bullar.
... Och sedan har vi klientelet som går dit. Jag vet inte var de kommer från. De syns aldrig till annars. Men även om det som sagt inte är meningen, får folket det hela att se ut som ett evenemang för alla som är down and out. Jag kommer osökt att tänka på de där soppköken som brukar förekomma i filmer om New York. De finns säkert även i verkligheten, men ni vet vad jag menar. Någon hurtig och hyvens person brukar extraknäcka med att leende servera soppa i en rälig gränd i en rälig del av New York. Folk som ser ut som spetälskesjuka inlindade i filtar står och köar.
Så ser det nästan ut på Värnhem. Idag dök det upp en liten, liten tant med en kundvagn hon snott från Hemköp. Hon knuffade undan folk med vagnen för att komma fram. En tystlåten man iförd foppatofflor, hög hatt och gigantiskt skägg hade soppa insmetat i precis hela skägget. En ung tjej som antingen var påtänd eller svårt psykiskt sjuk fick panik när hon inte kunde hitta en kille som brukar jobba där. En tjock liten invandrartant i huckle hade med sig en stor kasse och försökte ta med sig en massa bullar hem. En snubbe som bara var lite bakom flötet kastade brödbitar till duvorna alldeles framför serveringsbordet. 20-30 duvor slogs om bitarna mellan benen på folk. En karl med ett stort sår i ansikte blängde surt på folk och såg aggressiv ut.
Och så vidare.
Men soppan var god.
Kan tänka mig att det är trevligare på våren och sommaren, när det är varmt och solen skiner.


 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx