måndag 17 december 2012

Bio: The We and the I

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Det finna en hel del filmskapare jag har svårt för. Sedan finns det de jag har ännu svårare för. Charlie Kaufman, till exempel. Och Spike Jonze. Och så Michel Gondry. En trojka som liksom hänger ihop. De har förstås samarbetat, och de gör linande typer av filmer. Kritikerhyllade, pretentiösa, och ofta direkt obehagliga.
Michel Gondry! I'm coming for you!
Gondry är väl mest känd för ETERNAL SUNSHINE ON THE SPOTLESS MIND. Han långfilmsdebuterade med den rätt hemska HUMAN NATURE, en film jag såg 75% av stående på pressvisningen i Cannes 2001 (de släppte in folk trots att det var fullsatt). THE SCIENCE OF SLEEP tyckte jag var riktigt obehaglig, vilket nog inte var meningen.
De senaste åren har Gondry försökt sig på att göra något slags mainstreamkomedier i Amerika. BE KIND REWIND borde ha varit kul på alla sätt, idén är ju bra, men filmen faller på att det är prettot Gondry som gjort den. Och vad ska vi säga om det totalmisslyckade haveriet GREEN HORNET? Vi säger ingenting alls, tycker jag.
Michel Gondrys senaste verk THE WE AND THE I är en av årets mest irriterande filmer. Det är en fruktansvärt irriterande film. Jag hade gått efter tio minuter om jag nu inte tänkt recensera den. Och jag recenserar ju allt på bio. Filmen pressvisades inte, såg jag såg den på en ordinarie visning. Vi var två i salongen.
THE WE AND THE I utspelar sig i Bronx. Ombord på en buss i Bronx. I början av filmen stiger en massa tonåringar ombord på bussen efter att de haft skolavslutning. Sedan får vi följa de här i 103 minuter ombord på bussen. 95% av filmen utspelar sig ombord på bussen. Och Bronx verkar lika stort som södra Sverige; det verkar ta åtskilliga timmar att köra hem ungarna, trots att det är sommar, går det från dagsljus till mörker innan de kommer fram.
Dessa ungdomar är några av de mest fruktansvärda människor vi sett på länge. Riktigt vidriga as. Extremt osympatiska. Filmen är indelad i tre kapitel. Det första heter "The Bullies" och då får vi förstås se hur de här kidsen mobbar varandra och sina medpassagerare. Något de gör på oerhört grymma och hjärtlösa sätt. Jag vet inte - är det meningen att detta ska vara roligt? Är det kul att driva med en äldre man med vanställd överläpp? Nej, nackskott! Det är va de förtjänar, de här ungarna.
Tonåringarna babblar oavbrutet - och det är till större delen bara skitsnack. De framstår som otroligt korkade. Även de som ska vara lite mer "vanliga" är osympatiska. Rollfigurerna har samma namn som de unga aktörer som spelar dem; de har behållit sina egna namn. Fast de flesta verkar heta Nigger. Det är nämligen på den nivån dialogen ligger. De spottar ur sig the N-word mest hela tiden. I stort sett alla medverkande är svarta och latinos. Nästan inga vita syns till. En vit gammal tant utsätts för ungdomarnas trakasserier och när hon surt kliver av bussen kallar hon ungarna för "monkeys from Africa".
I filmens sista kapitel ska plötsligt andra sidor av rollfigurerna visas upp. De är omtänksamma innerst inne, kärleksfulla, bra kompisar. I alla fall ett par stycken. De som åkt med bussen under hela resan. Men det hjälper inte. De framstår inte som mer sympatiska för det.
Pladdrigt, platt, irriterande, poänglöst, tråkigt. Så vill jag sammanfatta THE WE AND THE I. Men trots min skarpa kritik sätter jag inte lägsta betyg. Filmen är trots allt för kompetent gjord och för välspelad för att jag ska totalsåga den.
Och jag får erkänna att jag skrattade till på ett eller två ställen.
Fast just nu har jag glömt åt vad.






(Bopremiär 14/12)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx