onsdag 7 november 2012

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.
Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.
CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.
Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.
Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.






(Biopremiär 9/11)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx